tisdag 8 mars 2011

Måndag i Barcelona

Avresedagar är alltid litet sega. Nu hade vi tur, så solen sken och det var högsommarvarmt i lä. Det vankades ytterligare en festival, så de flesta affärer var stängda. Vi hade tänkt besöka den fascinerande saluhallen men tyvärr var den också bommad. När vi hade checkat ut och ställt bagaget i ett bagagerum på hotellet gick vi upp till Café Zurich, som tydligen är Barcelonas äldsta och mest kända fik. Jag och sonen gick iväg för att titta på det vandrarhem där han och hans klass ska bo om några dagar och sedan anslöt vi till fikandet på torget.

När vi ledsnat där, gick vi vidare. Maken och pappa tog en taxi till hamnen och vi andra tog en språngmarsch. När vi kom fram till Tapatapa hade taxiresenärerna tagit ett perfekt bord, så vi beställde in sangria och tapas - de bästa! Jag hade kunnat sitta där hela eftermiddagen, tror jag - men omväxling förnöjer. Pappa tog samma lunch som jag; han tyckte det var jättegott och kommenterade:
 – Det här skulle Lena ha gillat!

Och det skulle hon. Jag tänkte på mamma flera gånger under dagarna; tänk om hon vetat att pappa skulle åka till Barcelona med oss. Tänk om hon fått leva, så att hon hade kunnat få uppleva allt det vi upplevde!

Nåja; vi gick vidare till torget Universal och tog en fika och ett glas vin, beskådade myllret av människor. Det är helt galet i Barcelona; så många människor, så många udda människor, så många gatumusikanter, mimare, clowner, artister, poliser, bilar, så mycket färger och så många dofter! Fantastiskt gamla och utsmyckade hus varvat med urläckra och snygga moderna byggnader i fin harmoni och så denna moderna hamn! Helt underbart!

När vi ledsnat även på Universal gick vi till hotellet, besökte toaletterna och vandrade sedan till ett litet minitorg längs Ramblan, där vi tog en sista dricka innan vi hämtade väskorna och tog två taxibilar till flygplatsen. Det kostade runt 30 euro och tog ungefär 20  minuter.

Vi kunde checka in direkt, trots att det var tre timmar kvar till avgång. Vi åt middag på McDonald's och gick i affärer innan vi satte oss vid gaten. Tiden gick rätt fort, trots allt. Planet var en halvtimme sent och jag upplevde det som ännu trängre än på nerresan!

Framför mig hade jag en tonårig värmländsk snorunge som inte kunde sitta still. Han fällde stolen, så att mina knän kom i kläm och hans huvud i princip låg i mitt knä. När han gungat och vridit och vänt sig i en halvtimme lutade jag mig fram och bad honom (vänligt) att sluta gunga eftersom det var så trångt och jag fick ont i knäna. Han tittade på mig som om han inte förstod ett ord stockholmska och fortsatte att gunga hela resan. Ingenting hjälpte. Jag körde upp mina knän på alla möjliga ställen på sätet, jag satte bägge knäna upp emot sätet och tryckte upp hans rygg men han bara fortsatte att vrida sig och vända sig!

Nåja, vi landade kvart i tolv och taxin kom några minuter senare. Vi var hemma till halv ett, då sonen körde hem pappa och dottern. Vi hade inte många timmars sömn att se fram emot men vi var alla litet varma i skinnet efter alla timmar i solen och mådde rätt gott, trots allt.

Mission completed! Överraskningen blev lyckad och maken väldigt nöjd. Jag kan bocka av måstet att se en Barcelonamatch och kan mycket väl tänka mig att återvända till Barcelona igen, gärna tidig vår då alla träd på Ramblan är gröna. Man kan inte låta bli att älska den brokiga staden!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar