tisdag 8 mars 2011

Lördag i Barcelona

Vi vaknade upp till Dagen Fotboll. Nu skulle vi se Barcelona - Real Zaragoza och det såg vi förstås fram emot. Efter en croissantfrukost begav vi oss ner till tursistbussen, löste tvådagarskort och tog en första tur upp mot centrala Barcelona från hamnen.

Jag och ett par av ungdomarna gick till agenturen igen och denna gång tog de emot med öppen port och ordentligt kuvert med fem biljetter. Brorsan och svägerskan tog bussen till Camp Nou där de skulle hämta sina biljetter och resten av sällskapet väntade på strategiskt belägna Café Zürich på Plaza del Catalunya.

När vi kom tillbaka fortsatte vi bussfärden, denna gång med blå linje, för att möta upp brorsan och svägerskan vid La Sagrada Familia. Där var köerna oändliga, så vi satte oss på ett fik och åt lunch och bestämde att vi inte skulle gå in i den mycket märkliga och rätt fula men vidunderliga katedralen, Gaudís ofullbordade mästerverk.

Vi åkte tillbaka till de centrala delarna, tog en fika på Café Zürich och skulle sedan gå ner till hotellet. Ungdomarna var och tittade i affärer. Rätt högt upp på Ramblan ramlade pappa handlöst rakt framåt. Jag hann inte fånga upp honom, utan såg bara hans huvud och ansikte studsa kraftigt mot marken, blodet börja droppa och glasögonen flyga iväg i två delar. En massa människor kom fram och hjälpte till med servietter och att få upp honom på benen. Han var rätt stursk, torkade blod och sade att han mådde fint. Någon ville ringa ambulans men det tackade vi nej till. Maken tog dock glasögonen och gick bort till informationskiosken för att höra var man kan laga glasögon klockan fyra en lördag i Barcelona.

Jag stod med pappa en stund så att han skulle hinna samla sig och sedan insåg jag att jag måste få honom till hotellet för att se hur han mådde egentligen. Han försäkrade mig om att han kunde gå. Jag tog honom under armen och fick nästan dra honom fram längs gatan. Plötsligt blev han jättekonstig.
– Men - var är jag någonstans? frågade han.
– Var är mina glasögon?
– Vi är ju i Barcelona och maken är hos optikern för att laga glasögonen. Du har ju ramlat.
– Ja men var är mina glasögon?
Så där höll det på. Om och om igen. Han visste inte var han var, var plånboken var, var glasögonen var, vilken dag det var, hur han kommit hit osv. Jag sms:ade brorsan men när pappa bara blev ännu konstigare, ringde jag och sade att jag behövde hjälp.

I mitt inre såg jag ambulansfärd till sjukhus och ingen match för mig.

När vi kom till hotellet hann ungdomarna i kapp. Portiern pekade ut närmaste sjukhus men till att börja med ville jag få pappa att vila. Vi åkte upp till hans rum, lade honom på sängen och märkte till vår lättnad att han sakta började piggna till. Brorsan, svägerskan och maken kom samtidigt. Glasögonen var fixade, vi lade om såret och nu kunde han svara redigt på alla frågor.

Han fick vila en halvtimme och sedan bedömde vi att han var så pass återställd att han nog skulle orka med en fotbollsmatch. I långsam takt gick vi till KFC och åt smaklös kyckling. Sedan tog vi taxi till Camp Nou, där sönerna och pappa köpte varsin Barcahalsduk. Pappa visade sig ha bästa platsen. Vi andra såg i alla fall planen, även om sikten var beskuren av taket. 79 000 åskådare (rätt tystlåtna sådana) såg Barca göra sitt jobb; första halvlek var fartfylld och rolig medan andra var ett sömnpiller.

Efter matchen tog vi två taxibilar till Avendia Paralel, där brorsan och svägerskan bodde. Vår förare var smartare, så vi kom dit rätt snabbt. Hela gatan var nämligen avstängd för karneval. Pappa, brorsan, svägerskan och ena sonen kom betydligt mycket senare. Vi tog en drink på en uteservering och promenerade sedan hem någon gång efter tolv, längs en mycket tveksam och halv... nej, helläskig gränd. Till och med jag kände mig litet hotad där jag gick sist med pappa, och ropade på maken för att få understöd om det behövdes.

Vi kunde summera en litet väl spännande dag som ändå fick ett lyckligt slut.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar