Det finns all anledning att fira en dag som denna; maken och hans syster fyller 60 år och bästa kompisarnas barn fyller 20. Dessutom är det här mitt 150:e blogginlägg sedan i höstas! Vi skänker förstås också en tanke till att det är 25 år sedan Olof Palme dog. För 25 år sedan spelades bara sorgmusik i alla radiokanaler (det fanns inte så många då) och allting på TV kretsade kring mordet (det fanns bara två kanaler). Det var en oerhört traumatisk dag för svenska folket. Det är litet svårt att förstå nu, när alla nyheter tränger på blixtsnabbt i alla medier...
Jag sov oroligt; var rädd för att försova mig så att inte Prinsesstårtsbakelserna skulle hinna tina. Gick upp klockan fem och tog fram de förbaskade bakelserna. Vid sex hörde jag födelsedagsbarnet vakna - typiskt! Strax därefter tassade yngsta sonen ner för trappan och sedan kom dottern och sonen hem. I samlad trupp uppvaktade vi därefter den klarvakna maken, med Prinsessbakelse och meddelande om att han ska få en upplevelse på fredag. Mellanbarnet hade gjort en jättefin tårta, som står i kylen och väntar, och egna chokladtryfflar i fin ask från Grand Hôtel.
Nu kommer maken att oroas hela veckan... Jag har förberett ledtrådar;
tisdag: en påse M&M-kulor
onsdag: en lapp om att han ska ta hem passen
torsdag: en liten spansk flagga, torsdag kväll; en packlista
fredag: en bok om staden vi ska till.
Möjligen kastar jag om onsdagens och torsdagens ledtrådar...
I dag flexar jag ut tidigt och hämtar smörgåstårtorna och åker sedan hem för att duka upp och göra litet fint samt korka upp skumpaflaskorna. Det är inte var dag man firar en 60-åring! Det blir ett liv i sus och dus några timmar!
måndag 28 februari 2011
söndag 27 februari 2011
Party party
Det blev ett härligt firande. Vi hämtade upp vännerna, åkte till båten och bjöd in på champagne och snacks i vår hytt. Vi hade uppgraderats till A2-hytt på nionde däck och vännerna uppvaktade maken med blomma och present.
Sedan blev det smörgåsbord och vin, innan vi hamnade i danssalongen. Det var låg medelålder och jag slogs av några saker; tjejer har extremt, extremt korta kjolar just nu och de har tajta trikåkläder, även om deras kroppar inte passar i dem. Dessutom har alla med sig glasen upp på dansgolvet och ingen bjuder upp någon. Tjejgäng dansar med varandra och killgäng med varandra. Det är dock kul att se så många killar dansa! Vad gammal jag måste ha blivit!
Efter uppträdanden, gick vi sent omsider vidare till puben. Där satt vi tills vi blev utkastade klockan ett, när det var stängning. Då gick maken och lade sig, medan vi andra gick till fören, där "killarna" tog en öl och vi dansade litet. Halv tre gick vi och lade oss.
I morse var det sjöfrukost och sedan karaoke. Då slogs jag av en annan ny företeelse. Det är inte längre barn och fnittrande tjejgäng som sjunger falskt, utan en massa duktiga killar som gör imponerande uppträdanden.
Det blev litet shopping och en räksallad innan det var dags att åka av båten. Personerna i bilen framför oss kom sent, så vi fick stå och vänta jättelänge. När föraren väl kom, packade de sig sävligt in i bilen, rullade en bit och stannade i stället för att köra runt en bil som stod i vägen. När de väl segat sig av båten stannade de, varpå en långsam herre gick ut och öppnade bakluckan. Då fick jag hålla i maken, för han var på väg ur bilen i rent raseri över hur de agerade....
Nu är vi hemma igen. Det har varit jättekul och nu laddar vi för morgondagens firande...
Det känns helt overkligt att jag nu är gift med en 60-åring!
Sedan blev det smörgåsbord och vin, innan vi hamnade i danssalongen. Det var låg medelålder och jag slogs av några saker; tjejer har extremt, extremt korta kjolar just nu och de har tajta trikåkläder, även om deras kroppar inte passar i dem. Dessutom har alla med sig glasen upp på dansgolvet och ingen bjuder upp någon. Tjejgäng dansar med varandra och killgäng med varandra. Det är dock kul att se så många killar dansa! Vad gammal jag måste ha blivit!
Efter uppträdanden, gick vi sent omsider vidare till puben. Där satt vi tills vi blev utkastade klockan ett, när det var stängning. Då gick maken och lade sig, medan vi andra gick till fören, där "killarna" tog en öl och vi dansade litet. Halv tre gick vi och lade oss.
I morse var det sjöfrukost och sedan karaoke. Då slogs jag av en annan ny företeelse. Det är inte längre barn och fnittrande tjejgäng som sjunger falskt, utan en massa duktiga killar som gör imponerande uppträdanden.
Det blev litet shopping och en räksallad innan det var dags att åka av båten. Personerna i bilen framför oss kom sent, så vi fick stå och vänta jättelänge. När föraren väl kom, packade de sig sävligt in i bilen, rullade en bit och stannade i stället för att köra runt en bil som stod i vägen. När de väl segat sig av båten stannade de, varpå en långsam herre gick ut och öppnade bakluckan. Då fick jag hålla i maken, för han var på väg ur bilen i rent raseri över hur de agerade....
Nu är vi hemma igen. Det har varit jättekul och nu laddar vi för morgondagens firande...
Det känns helt overkligt att jag nu är gift med en 60-åring!
lördag 26 februari 2011
Tankar om ensamhet
Det är en ny dag. Jag vaknade 05.15 och tvingade mig själv att ligga kvar och försöka somna om. Efter kanske 20 minuter somnade jag om. 06.20 puffade maken på mig och frågade om jag inte skulle upp till jobbet. Åh - jag blev så besviken. Jag hade så gärna sovit till kanske... sju, halv åtta?? Nu var jag i stället klarvaken.
Och det är ju lördag! Vi ska ut på kryssning med vänner. Det ska bli jättekul och mysigt. Jag är glad att vi har våra vänner. När ungarna var små hade vi ett extremt socialt liv. Vi umgicks varenda helg, ibland mitt i veckan, med alla våra vänner. Det har lugnat ner sig. Vi har väl, kan man säga, prioriterat och sovrat. Det var ju inte lika kul att umgås med dem alla. Så är det väl i livet.
Men när barnen växer upp, är det inte heller lika lätt att finna nya vänner! När de är små, möter man folk hela tiden, hos dagmamman, på lekis, i skolan, i aktiviteterna. Nu har man bara sina riktigt nära "gamla" vänner kvar - och kollegor. Det är litet sorgligt på något sätt.
När jag och brorsan var barn hade pappa och mamma också ett enormt socialt liv med grannar och vänner, middagar och fester. Nu är pappa ensam kvar med ett betydligt mindre socialt umgänge. Han klarar sig bra, tar sina promenader, pratar med människor i omgivningen, löser sudoku och korsord - men det är klart att det blir många ensamma stunder.
Och jag packar för att åka på kryssning.
Och det är ju lördag! Vi ska ut på kryssning med vänner. Det ska bli jättekul och mysigt. Jag är glad att vi har våra vänner. När ungarna var små hade vi ett extremt socialt liv. Vi umgicks varenda helg, ibland mitt i veckan, med alla våra vänner. Det har lugnat ner sig. Vi har väl, kan man säga, prioriterat och sovrat. Det var ju inte lika kul att umgås med dem alla. Så är det väl i livet.
Men när barnen växer upp, är det inte heller lika lätt att finna nya vänner! När de är små, möter man folk hela tiden, hos dagmamman, på lekis, i skolan, i aktiviteterna. Nu har man bara sina riktigt nära "gamla" vänner kvar - och kollegor. Det är litet sorgligt på något sätt.
När jag och brorsan var barn hade pappa och mamma också ett enormt socialt liv med grannar och vänner, middagar och fester. Nu är pappa ensam kvar med ett betydligt mindre socialt umgänge. Han klarar sig bra, tar sina promenader, pratar med människor i omgivningen, löser sudoku och korsord - men det är klart att det blir många ensamma stunder.
Och jag packar för att åka på kryssning.
fredag 25 februari 2011
Smolk i bägaren men smicker boostar
Stackars sonen är sjuk. Han insjuknade under gårdagen med magproblem och sedan har det bara fortsatt. För att jag skulle få sova någonting bäddade jag ner mig i gästsoffan. När det är sjukdom i familjen sover jag ännu lättare än vanligt och vaknar vid minsta andetag eller suck. Nu sov jag inte särskilt bra ändå, eftersom sonen sprang på toaletten mest hela natten.
Jag är dock rätt pigg ändå - till skillnad från sonen, som fortfarande är däckad. Nu är det mest hög feber som plågar honom. Det känns inte som maginfluensa (vägrar använda ordet som blivit modernt - vinterkräksjuka), eftersom förloppet inte har varit så aggressivt och eftersom det ännu inte har gått över. Det lutar mer mot matförgiftning, vanlig inflluensa eller en ny släng av campylobacterna. För allas vår skull hoppas jag att det inte är smittsamt; det finns inte utrymme för sjukdom nu!
I dag blev jag i alla fall litet peppad av en ny kollega. Han är projektledare för våra events på säkerhetstidningen och mejlade en fråga om inte jag kunde ingå i en paneldebatt under ett av våra evenemang. Jag skrev "helst inte". Då kom han uppspringande, stängde dörren, och yvades väldigt; han ville bara säga en sak - och han var lyckligt gift så det hade inte med det att göra - men jag hade ett sådant fördelaktigt utseende ("ser jäkligt bra ut", tror jag han uttryckte det) och så var det något med mina ögon, så han ville verkligen understryka att han tyckte att jag hade stor potential att stå på scenen.
Snacka om boost! Jag förstod dock hans mer sakliga argument om att det är bra att jag som varumärkesledare tar täten och visar upp mig, så jag var rätt lättövertalad. Han sade att han kunde öva litet med mig innan och att vi ska gå igenom allt i god tid. Hoppas han är kvar så länge bara! Det känns som hans energi kan falna i organisationen... Men jag blev på gott humör! Litet smicker förgyller en fredag i sjukdomens tecken. Jag har ju i min ungdom både varit reseledare och studiecirkelledare i engelska, så helt ovan är jag ju inte och faktum är att min korta karriär som prisutdelare på Pizza-SM framför TV-kameror, kändes helt OK. Problemet ligger snarare i min låga självkänsla.... Men - det är klart att jag ska anta en utmaning!
Jag är dock rätt pigg ändå - till skillnad från sonen, som fortfarande är däckad. Nu är det mest hög feber som plågar honom. Det känns inte som maginfluensa (vägrar använda ordet som blivit modernt - vinterkräksjuka), eftersom förloppet inte har varit så aggressivt och eftersom det ännu inte har gått över. Det lutar mer mot matförgiftning, vanlig inflluensa eller en ny släng av campylobacterna. För allas vår skull hoppas jag att det inte är smittsamt; det finns inte utrymme för sjukdom nu!
I dag blev jag i alla fall litet peppad av en ny kollega. Han är projektledare för våra events på säkerhetstidningen och mejlade en fråga om inte jag kunde ingå i en paneldebatt under ett av våra evenemang. Jag skrev "helst inte". Då kom han uppspringande, stängde dörren, och yvades väldigt; han ville bara säga en sak - och han var lyckligt gift så det hade inte med det att göra - men jag hade ett sådant fördelaktigt utseende ("ser jäkligt bra ut", tror jag han uttryckte det) och så var det något med mina ögon, så han ville verkligen understryka att han tyckte att jag hade stor potential att stå på scenen.
Snacka om boost! Jag förstod dock hans mer sakliga argument om att det är bra att jag som varumärkesledare tar täten och visar upp mig, så jag var rätt lättövertalad. Han sade att han kunde öva litet med mig innan och att vi ska gå igenom allt i god tid. Hoppas han är kvar så länge bara! Det känns som hans energi kan falna i organisationen... Men jag blev på gott humör! Litet smicker förgyller en fredag i sjukdomens tecken. Jag har ju i min ungdom både varit reseledare och studiecirkelledare i engelska, så helt ovan är jag ju inte och faktum är att min korta karriär som prisutdelare på Pizza-SM framför TV-kameror, kändes helt OK. Problemet ligger snarare i min låga självkänsla.... Men - det är klart att jag ska anta en utmaning!
torsdag 24 februari 2011
Tidens tand
Tiden sätter sina spår. Jag ser det förstås på mig själv; det kroppsliga förfallet, jag ser det på våra ungdomar som på rekordfart har utvecklats från små gulliga ungar till unga självständiga vuxna. Jag såg det väldigt tydligt på mormor i går. Låt vara att hon fyller 97 snart, att hon blivit krum med åren och att hennes hörsel bara blir sämre. Men bara sedan hon bröt armen i höstas och sedan mamma dog har hon blivit ännu mindre, ännu skörare. Hon har helt tydligt gått ner jättemycket i vikt, det är bara kotor kvar.
Jag minns henne från min barndom. Hur hon och jag traskade i skogen i Dalarna och plockade bär. I bilen på väg upp, när hon bjöd på bilgodis, hemma hos henne och morfar i Ängby. Hon var alltid pigg och alert. Hon sårade mig när hon berättade att hon alltid känt allra mest för min moster, av de tre barnen. I min värld var ju mamma bäst, mest värd respekt. Hon fnös åt morfar - han var nog inte alltid lätt att tas med - men jag var hans favoritbarnbarn, så jag tyckte inte om att höra att han hade några dåliga sidor.
Detta till trots, har hon alltid varit värd beundran. Hon har stått för sina åsikter, hon har egentligen aldrig klagat. Nog trodde vi att hon skulle ge upp när moster - favoritbarnet - dog (hur kan man uttala att man har ett favoritbarn förresten!?) men inte då! Hon klarade sorgen rakryggat.
Nu tror min morbror att mammas bortgång kommer att knäcka henne. Och visst har hon gått ner i vikt, visst är hon sorgsen och hon vill inte, kan inte förstå att mamma dog. Hon frågar om och om igen "Vad dog hon av?"
Gång på gång svarar jag "Spridd lungcancer". Jag vet att mamma flera gånger berättade att hon hade lungcancer - men det går helt enkelt inte in. Det enda mormor kommer ihåg att hon har hört är "de har fått bukt med det."
Hennes ensamhet har blivit så mycket större. Innan mamma blev sjuk träffades de två varje vecka. Mamma ringde mormor varje dag, år ut och år in. Mamma hade alltid koll och kunde svara på mormors frågor när mormors eget minne svek.
Hon tycker inte själv att hon har något liv. Det är vinter, kallt, mörkt och halt, så hon kommer inte ut.
Men trots allt; denna lilla starka människa står på benen fortfarande. Hon ger inte upp. Hennes ögon är ändå rätt pigga och alerta. Lägenheten är oklanderligt skött. Hon tar ett glas vin ur sin vindunk då och då.
Tiden tar ut sin rätt men den mentala styrkan har inte åldrats i samma takt.
Jag minns henne från min barndom. Hur hon och jag traskade i skogen i Dalarna och plockade bär. I bilen på väg upp, när hon bjöd på bilgodis, hemma hos henne och morfar i Ängby. Hon var alltid pigg och alert. Hon sårade mig när hon berättade att hon alltid känt allra mest för min moster, av de tre barnen. I min värld var ju mamma bäst, mest värd respekt. Hon fnös åt morfar - han var nog inte alltid lätt att tas med - men jag var hans favoritbarnbarn, så jag tyckte inte om att höra att han hade några dåliga sidor.
Detta till trots, har hon alltid varit värd beundran. Hon har stått för sina åsikter, hon har egentligen aldrig klagat. Nog trodde vi att hon skulle ge upp när moster - favoritbarnet - dog (hur kan man uttala att man har ett favoritbarn förresten!?) men inte då! Hon klarade sorgen rakryggat.
Nu tror min morbror att mammas bortgång kommer att knäcka henne. Och visst har hon gått ner i vikt, visst är hon sorgsen och hon vill inte, kan inte förstå att mamma dog. Hon frågar om och om igen "Vad dog hon av?"
Gång på gång svarar jag "Spridd lungcancer". Jag vet att mamma flera gånger berättade att hon hade lungcancer - men det går helt enkelt inte in. Det enda mormor kommer ihåg att hon har hört är "de har fått bukt med det."
Hennes ensamhet har blivit så mycket större. Innan mamma blev sjuk träffades de två varje vecka. Mamma ringde mormor varje dag, år ut och år in. Mamma hade alltid koll och kunde svara på mormors frågor när mormors eget minne svek.
Hon tycker inte själv att hon har något liv. Det är vinter, kallt, mörkt och halt, så hon kommer inte ut.
Men trots allt; denna lilla starka människa står på benen fortfarande. Hon ger inte upp. Hennes ögon är ändå rätt pigga och alerta. Lägenheten är oklanderligt skött. Hon tar ett glas vin ur sin vindunk då och då.
Tiden tar ut sin rätt men den mentala styrkan har inte åldrats i samma takt.
onsdag 23 februari 2011
Otålig onsdag
Det är mycket kul på gång och jag är otålig! Kryssning i helgen, 60-årsdag på måndag med lite bus och så själva överraskningen. Tiden går långsamt men snart är ändå allt över och då är det bara lite mer än en månad till flytten!
I kväll blir det socialt besök hos snart 97-åriga mormor som ska få håret klippt av dottern. På eftermiddagen flexade jag ut för att fixa ledtrådspresenter till maken och för att beställa smörgåstårtor. Nu är läget under kontroll! Om det ändå vore helg snart...
I kväll blir det socialt besök hos snart 97-åriga mormor som ska få håret klippt av dottern. På eftermiddagen flexade jag ut för att fixa ledtrådspresenter till maken och för att beställa smörgåstårtor. Nu är läget under kontroll! Om det ändå vore helg snart...
tisdag 22 februari 2011
Lugnet lägrar sig
Tidningen tryckgodkändes i vederbörlig ordning, alla möten hanns med och så har jag varit med och utsett vinnaren i Arla Guldkos snabbmålskategori under dagen. Nästa veckas festligheter börjar ta form och nu är jag så trött, så trött... Lugnet lägrar sig och jag tar en tupplur i soffan...
Saknad i stress
Det är mycket som hänger upp sig just nu men allt kommer att lösa sig, som det alltid gör. Jag fick lämna jobbet lätt frustrerad i går och känner stress inför dagen som ska komma. Det vara bara att åka hem och vända, åka till möte i Sundbyberg kring Stadsnätet i vår förening. Intressant och kul att träffa några av våra nya grannar. Nu vill man köpa inspelningsbar HD-box bums - men får väl lugna sig litet!
Under dagen ringde jag Cancerfonden för att ta reda på vem en mystisk givare till mammas insamling var - men blev inte ett dugg klokare. Det måste ha varit någon som satt in pengar till fel person - för såvida mamma inte hade något hemligt dubbelliv, vilket jag inte håller för troligt. Det hade i alla fall kommit in 6 750 kronor i hennes insamling. Det känns bra, även om det bara är ett litet bidrag till cancerforskningen.
När jag gick och la mig drabbades jag av en stunds saknad. Det pratas mycket om att det snart är 25 år sedan Olof Palme sköts. Då kom jag att tänka på mamma igen. Vi arbetade ju tillsammans när det hände, på Stockholms Arbetarekommun,så vi gick igenom den där tiden tillsammans. Det finns fortfarande så mycket jag vill prata med henne om. Allt på en gång. Stor saknad. Mitt i stressen.
Under dagen ringde jag Cancerfonden för att ta reda på vem en mystisk givare till mammas insamling var - men blev inte ett dugg klokare. Det måste ha varit någon som satt in pengar till fel person - för såvida mamma inte hade något hemligt dubbelliv, vilket jag inte håller för troligt. Det hade i alla fall kommit in 6 750 kronor i hennes insamling. Det känns bra, även om det bara är ett litet bidrag till cancerforskningen.
När jag gick och la mig drabbades jag av en stunds saknad. Det pratas mycket om att det snart är 25 år sedan Olof Palme sköts. Då kom jag att tänka på mamma igen. Vi arbetade ju tillsammans när det hände, på Stockholms Arbetarekommun,så vi gick igenom den där tiden tillsammans. Det finns fortfarande så mycket jag vill prata med henne om. Allt på en gång. Stor saknad. Mitt i stressen.
söndag 20 februari 2011
Ett skratt förlänger livet
"Bältros, herpes zoster, börjar som en brännande smärta på ena sidan av kroppen – oftast i midjehöjd. Efter ett par dagar kommer en bältesformad hudrodnad där man kan se små blåsor. Det är en nervinflammation som ger svåra smärtor i den drabbade nervens utbredningsområde.
Bältros orsakas av varicella-zostervirus, som även orsakar vattkoppor. Bältros uppträder när vattkoppsvirus återaktiveras, oftast många år efter den ursprungliga infektionen. Efter att man blivit smittad med vattkoppor förflyttar sig vattkoppsviruset från huden, längs med nervbanorna, till hudens nervrötter, där viruset blir inaktivt. Där ligger viruset vilande. Om det aktiveras igen vandrar det längs nervbanorna till huden. Man vet inte säkert vilka faktorer som orsakar återaktiveringen.
Det första tecknet på att vattkoppsviruset återaktiverats är en brännande känsla längs med den nervbana som viruset vandrar efter. Nervbanorna bildar vanligtvis halvcirklar runt kroppen och smärtan och de efterföljande hudutslagen svarar mot dessa nervbanor och är nästan alltid halvsidiga.
Hudutslagen följs ofta av lätt feber och svullna lymfknutor. Två till tre dagar efter att smärtan startat, utvecklas det karakteristiska hudutslaget, små blåsor med svullen, röd bakgrund. Utslagen påminner om vattkoppsutslag, men täcker ett mindre område.
Utslagen är ofta som kraftigast efter tre till fem dagar. Blåsorna går då sönder och det bildas sår som efterhand bildar sårskorpor. Efter två till tre veckor faller skorporna i regel av."
(Ur Vårdguiden, Sjukvårdsupplysningen, Bältros.se och Netdoktor)
I Danmark kallas bältros "helveteseld" och precis så är det. Smärtan är verkligen brinnande. Jag vet; jag har haft bältros på högerarmen i 30 år. Jag fick det första gången när jag bodde i England och var så otroligt sjuk, att Helen tog med mig till deras husläkare. I fjol hade jag bara ett skov, året innan fyra-fem skov och vissa år - när jag levde som mest intensivt - kunde jag ha bältros åtta gånger om året, det vill säga nästan jämt. Det är alltid i samma nervbana och jag är så tacksam för att det bara finns i en nervbana och att det är på en arm. Jag kan inte föreställa mig hur vidrigt ont det måste göra att ha det i flera nervbanor på bålenJag blir alltid förvånad när stickandet börjar och blåsorna kommer. Sedan lättad. Då förstår jag varför jag känt mig så trött och less i några dagar. Sedan följer en veckas vidrig värk. Blåsor som man måste skydda. Om de spricker kan man smitta andra, så att de får vattkoppor.
Förutom värken känner man sig sjuk, riktigt sjuk. Att gå ur sängen och ta sig till jobbet känns som en våldtäkt på kroppen. Efter några dagar klingar värken av och blåsorna läker. Jag har tabletter att ta men de ska egentligen börja tas innan blåsorna kommer - och då vet man ju inte om att de är på väg. Tabletterna kortar ner förloppet men tar inte bort smärtan. Jag har någon kräm för smärtan men den är bara geggig att hålla på med.
Förutom värken känner man sig sjuk, riktigt sjuk. Att gå ur sängen och ta sig till jobbet känns som en våldtäkt på kroppen. Efter några dagar klingar värken av och blåsorna läker. Jag har tabletter att ta men de ska egentligen börja tas innan blåsorna kommer - och då vet man ju inte om att de är på väg. Tabletterna kortar ner förloppet men tar inte bort smärtan. Jag har någon kräm för smärtan men den är bara geggig att hålla på med.
Jag fick bältros den gångna veckan och kulmen var nog i går, då var värken som värst. Men - jag är så van. Det är nästan som ett normalt tillstånd numera. Vissa gånger är värre än andra; inflammationen vandrar neråt i nervbanan och när de kommer till "ny mark" är det värre. När jag fick bältros första gången var det högt upp, nästan i armhålan - där är nog nervbanan helt utbränd vid det här laget. Nu får jag blåsor långt nedanför armbågen i stället.
Bältrosen till trots; vi var på Skytteholm i tolv minusgrader. Som tur var sken solen så det var uthärdligt. AIK vann med 2-0. Vi åkte snabbt hem och bytte om för vidare färd till tuffa lägenheten i Hammarby Sjöstad. Där blev vi sittande i över sju timmar.
Vi vann inget vin men vi vann en fantastiskt rolig kväll och fick dessutom en otroligt god middag. Jag skrattade hela kvällen - det måste vara bästa medicinen mot sjukdom! Det sägs att ett skratt förlänger livet. Då förlängdes mitt liv minst en dag i går kväll!
Vi vann inget vin men vi vann en fantastiskt rolig kväll och fick dessutom en otroligt god middag. Jag skrattade hela kvällen - det måste vara bästa medicinen mot sjukdom! Det sägs att ett skratt förlänger livet. Då förlängdes mitt liv minst en dag i går kväll!
lördag 19 februari 2011
Iskallt
Tempen stod på minus 21 i morse. Det är läge att ikläda sig sidenlångkalsonger, fleecelångkalsonger, varma byxor, thermobyxor, flera lager tröjor, dunjacka, skidstrumpor... för en försäsongsmatch på Skytteholm. AIK-Syrianska. Blir kul för solen skiner, bägge Banguras, Mutumba och nyförvärvetTeteh, ska spela.
Sedan får vi kasta oss hem, slita av alla kläder, arbeta upp värme och fiffa till oss för vindragning i Hammarby Sjöstad. Först måste jag sluta bygga Billy bokhyllekombinationer i Ikeas planeringsverktyg på webben. Nu har jag så många kombinationer och mått att jag nästan tappar bort mig i dörrar, hörn och hyllplan!
Middagen på lokalkrogen med pappa i går kväll gav en liten besk eftersmak. Han berättade att han har slutat ta antabus, eftersom han inte behöver det längre. Hela diskussionen känns iskall - varför kan han inte fortsätta om han inte tar skada av det? Det skapar bara oro hos mig och brorsan. Samtidigt får vi lov att lita på honom.
Sedan får vi kasta oss hem, slita av alla kläder, arbeta upp värme och fiffa till oss för vindragning i Hammarby Sjöstad. Först måste jag sluta bygga Billy bokhyllekombinationer i Ikeas planeringsverktyg på webben. Nu har jag så många kombinationer och mått att jag nästan tappar bort mig i dörrar, hörn och hyllplan!
Middagen på lokalkrogen med pappa i går kväll gav en liten besk eftersmak. Han berättade att han har slutat ta antabus, eftersom han inte behöver det längre. Hela diskussionen känns iskall - varför kan han inte fortsätta om han inte tar skada av det? Det skapar bara oro hos mig och brorsan. Samtidigt får vi lov att lita på honom.
fredag 18 februari 2011
Serverstopp suger
Det är frustrerande, förargande och fruktansvärt surt när tekniken inte fungerar. Varför, varför - just när jag sitter och väntar på korrektur?! Det fungerade när jag gick hem i går eftermiddag. Det fungerade inte i dag när jag loggade in strax efter klockan sju.
Problemet ligger tydligen i vår brandvägg, där det har hänt något - så här sitter jag och blir frustrerad. Jag ska tryckgodkänna på tisdag och har inget korr att läsa. Den sjuka layoutaren behagar inte heller svara på mejl - jag bad honom vänligast att skicka sidorna via mejl i stället. I går var hans inställning att vi tydligen hade all tid i världen... Men det är ju hos mig det landar i nästa vecka - och jag har annat att göra också!
Det är i alla fall fredag. Vi ska äta med pappa på lokalkrogen i kväll. Jag deffar litet nu, så det får bli en sallad. Måste kicka igång igen, innan jag börjar på Viktväktarna framöver.
Tiden går långsamt, både i dag och generellt. Det är fortfarande åtta veckor tills vi flyttar och två nummer kvar att göra innan jag tar över den andra tidningen. Det är segt! Dessutom snöar det och jag har fått ett skov bältros.
Så det suckas litet nu. Över serverstopp. Över situationen i stort.
Problemet ligger tydligen i vår brandvägg, där det har hänt något - så här sitter jag och blir frustrerad. Jag ska tryckgodkänna på tisdag och har inget korr att läsa. Den sjuka layoutaren behagar inte heller svara på mejl - jag bad honom vänligast att skicka sidorna via mejl i stället. I går var hans inställning att vi tydligen hade all tid i världen... Men det är ju hos mig det landar i nästa vecka - och jag har annat att göra också!
Det är i alla fall fredag. Vi ska äta med pappa på lokalkrogen i kväll. Jag deffar litet nu, så det får bli en sallad. Måste kicka igång igen, innan jag börjar på Viktväktarna framöver.
Tiden går långsamt, både i dag och generellt. Det är fortfarande åtta veckor tills vi flyttar och två nummer kvar att göra innan jag tar över den andra tidningen. Det är segt! Dessutom snöar det och jag har fått ett skov bältros.
Så det suckas litet nu. Över serverstopp. Över situationen i stort.
torsdag 17 februari 2011
Två månader av saknad
I går var det två månader sedan mamma dog. Det kändes i dag. Jag pratar med pappa varje dag men saknar också de dagliga samtalen med mamma. De sista månaderna var det visserligen mest prat om sjukdomen men det kändes helt naturligt, eftersom läget nu var som det var.När jag slirade hem i bilen i dag såg jag henne när sköterskorna gjort henne "fin" efter döden. Hennes ansikte var insjunket och munnen öppen. Blommor på bröstet och nybäddad säng samt två ljus.
Två månader av oändlig saknad...
onsdag 16 februari 2011
Lass lösenord
På allmän begäran har jag skapat facebooksidor och twitterkonton för min "nya" tidning och ett av dess evenemang. Nu sitter jag och undrar om jag har tagit mig vatten över huvudet, för nu har jag ett lass lösenord att hålla reda på och åtminstone ytterligare en kvarts jobb varje dag... Men jag får väl köra dubbelt i fyra månader - sedan blir det fullt fokus på säkerhet!
Är inne i korrekturvändan igen, det känns skönt. Då är det två mattidningar kvar tills sommaren.
Och idag är det två månader på dagen tills flyttlasset går. Jag ser det framför mig; litet mer vårkänsla än i dag, då det är minus åtta grader och blåsigt. Jag sticker till lägenheten tidigt och börjar packa upp det vi kört över kvällen innan. Flyttgubbarna kommer 8.30 och börjar packa de två bilarna. Ungdomarna och maken ansluter (om inte maken åker med från början - får lösa det där med bilar...) och så packas det upp och skruvas det ihop. Maken får väl sätta upp tavlor... Kanske dyker pappa upp, kanske brorsan och svägerskan. Det finns rum för alla. Kaffe ska det finnas hela dagen och någon form av tilltugg...
Vi bjuder våra ungdomar på restaurangen mittemot eller köper upp något gott från fiket nedanför. Då tar vi Rökerigränd i besittning med besked!
Synd bara att det är två månader kvar. Det känns sååååå lääääänge!
Är inne i korrekturvändan igen, det känns skönt. Då är det två mattidningar kvar tills sommaren.
Och idag är det två månader på dagen tills flyttlasset går. Jag ser det framför mig; litet mer vårkänsla än i dag, då det är minus åtta grader och blåsigt. Jag sticker till lägenheten tidigt och börjar packa upp det vi kört över kvällen innan. Flyttgubbarna kommer 8.30 och börjar packa de två bilarna. Ungdomarna och maken ansluter (om inte maken åker med från början - får lösa det där med bilar...) och så packas det upp och skruvas det ihop. Maken får väl sätta upp tavlor... Kanske dyker pappa upp, kanske brorsan och svägerskan. Det finns rum för alla. Kaffe ska det finnas hela dagen och någon form av tilltugg...
Vi bjuder våra ungdomar på restaurangen mittemot eller köper upp något gott från fiket nedanför. Då tar vi Rökerigränd i besittning med besked!
Synd bara att det är två månader kvar. Det känns sååååå lääääänge!
Två månaderstisdag
Tisdag; möte om Security Awards, jobb på kontoret, färd till Örebro för att äta på Rosalis Deli, en av finalisterna i Arla Guldko. Vilket engagemang! Hemkomst lagom till AIK-DIFs avgörande med straffar (som AIK förlorade på sin 120-årsdag). Två månader kvar tills vi får lägenhetsnyckeln i vår hand!
måndag 14 februari 2011
Cool dag
Det var minus arton grader när jag klev ut genom dörren i morse. Snorhalt på alla vägar. Svinkallt hela dagen. Snorhalt på alla vägar hem. I övrigt har det också varit en cool dag. Allt material är lämnat till layoutaren (som jobbar hemma för att han har halsfluss) och det som måste vara förberett inför morgondagens sysslor är förberett.
När jag kom hem bjöd jag maken på en smarrig omelett (!). Han hade köpt fina blommor, alla hjärtans dag till ära. Allt behöver inte vara svart alltid.
När jag kom hem bjöd jag maken på en smarrig omelett (!). Han hade köpt fina blommor, alla hjärtans dag till ära. Allt behöver inte vara svart alltid.
söndag 13 februari 2011
Sunny Sunday
Borde ha tagit mig tid att ta en långpromenad i vintersolen i dag men det blev aldrig av. Var på nya stamstället Cino efter ett besök i sonens lägenhet och sedan blev det ett par möbelaffärer. Det kändes litet roligt. Det är bara två månader kvar nu.
lördag 12 februari 2011
Fromma förhoppningar
Jag hoppas att svart kan bli åtminstone grått.
Att mörker blir ljusare.
Att negativt kan bli positivt.
Jag hoppas att det som skaver lättar.
Att det som inte är bra blir bättre.
Att det svårartade lättar.
Måhända fromma förhoppningar. En i övrigt ljus lördag.
Att mörker blir ljusare.
Att negativt kan bli positivt.
Jag hoppas att det som skaver lättar.
Att det som inte är bra blir bättre.
Att det svårartade lättar.
Måhända fromma förhoppningar. En i övrigt ljus lördag.
fredag 11 februari 2011
Insnöad
Ännu en fredag med jobb framför tv:n. Nu är ombrytet klart för nummer två men jag är inte riktigt i fas och har allting klart ännu, så jag måste jobba i kapp. Just nu är det dubbla spår hela tiden. Chefredaktören för tidningen som jag ska ta över verkar mentalt ha gått i pension redan, så jag får jobba för två!
I går kväll var det stor date med exspjutspetsarna. Det var förstås jättekul, även om det blev litet manfall på grund av snöstorm och sjukdomar. Vi blev i alla fall elva som satt i många timmar och snackade gemensamma upplevelser.
Snöandet fortsatte, så maken fick hämta mig i Vällingby vid halv elva. Det snöade ymnigt hela natten, i morse gick inga bussar i hela Stockholms län! Jag fick göra en snabb omfallsplanering, se till att bli skjutsad till tunnelbanan och åka på möte inne i stan. Sedan tigga till mig skjuts med kollegor till kontoret och åter till stan på eftermiddagen. Hela samhället stannar av! Det har kommit ohejdade mängder snö samtidigt som det har blåst halv storm och bildats enorma drivor.
Morgondagens träningsmatch i fotboll är inställd - det är toppen eftersom jag då får mer tid för jobb!
Sonen har varit på kompisens pappas begravning i dag och även varit behjälplig vid minnesstunden efteråt. Det är sådant som tar på krafterna - men han är laddad för helgens lägenhetsvisningar, varav en är av en tiomiljonerslägenhet.
Skönt att man bara är insnöad i praktiken, inte i huvudet! Nu ska jag fortsätta jobba!
I går kväll var det stor date med exspjutspetsarna. Det var förstås jättekul, även om det blev litet manfall på grund av snöstorm och sjukdomar. Vi blev i alla fall elva som satt i många timmar och snackade gemensamma upplevelser.
Snöandet fortsatte, så maken fick hämta mig i Vällingby vid halv elva. Det snöade ymnigt hela natten, i morse gick inga bussar i hela Stockholms län! Jag fick göra en snabb omfallsplanering, se till att bli skjutsad till tunnelbanan och åka på möte inne i stan. Sedan tigga till mig skjuts med kollegor till kontoret och åter till stan på eftermiddagen. Hela samhället stannar av! Det har kommit ohejdade mängder snö samtidigt som det har blåst halv storm och bildats enorma drivor.
Morgondagens träningsmatch i fotboll är inställd - det är toppen eftersom jag då får mer tid för jobb!
Sonen har varit på kompisens pappas begravning i dag och även varit behjälplig vid minnesstunden efteråt. Det är sådant som tar på krafterna - men han är laddad för helgens lägenhetsvisningar, varav en är av en tiomiljonerslägenhet.
Skönt att man bara är insnöad i praktiken, inte i huvudet! Nu ska jag fortsätta jobba!
onsdag 9 februari 2011
Sliten och schizofren
Tempot börjar ta ut sin rätt. Jag börjar känna mig litet sliten. Och lätt schizofren. Ena timmen är jag chefredaktör för en tidning, nästa timme är jag i högsta grad delaktig i den andra tidningen - som jag ska bli chefredaktör för. Fördelen med att ha enormt mycket att göra och inte äta vare sig lunch eller delta i eftermiddagsfikat är att man inte tänker så mycket på annat än jobb.
I går morse, när jag åkte buss, föll det tung snö. Av någon anledning väckte det minnen från morgonen den 16 december. Det vräkte ner snö den morgonen. Det vräkte ner snö hela den dagen. När jag under gårdagens bussfärd passerade min morbrors bostadsområde, hörde jag mig själv vid sjutiden på morgonen den 16 december ringa honom och med låg och rätt kvävd röst säga: "Det är över nu. Hon dog för fem minuter sedan."
Jag tänkte inte då på vad klockan var, om han låg och sov, om jag ringde och störde. Klockan hade kunnat vara tre på natten eller fem på eftermiddagen. Tiden stod liksom still. När jag samma morgon ringde jobbet blev jag förvånad över att klockan bara var åtta och receptionen inte hade öppnat än. Det fanns inga tidsbegrepp i kaoset och i den första sorgen. Och nu räcker inte tiden till...
I går morse, när jag åkte buss, föll det tung snö. Av någon anledning väckte det minnen från morgonen den 16 december. Det vräkte ner snö den morgonen. Det vräkte ner snö hela den dagen. När jag under gårdagens bussfärd passerade min morbrors bostadsområde, hörde jag mig själv vid sjutiden på morgonen den 16 december ringa honom och med låg och rätt kvävd röst säga: "Det är över nu. Hon dog för fem minuter sedan."
Jag tänkte inte då på vad klockan var, om han låg och sov, om jag ringde och störde. Klockan hade kunnat vara tre på natten eller fem på eftermiddagen. Tiden stod liksom still. När jag samma morgon ringde jobbet blev jag förvånad över att klockan bara var åtta och receptionen inte hade öppnat än. Det fanns inga tidsbegrepp i kaoset och i den första sorgen. Och nu räcker inte tiden till...
tisdag 8 februari 2011
Never again?!
Kanske är jag litet snarstucken - men jag måste påminna mig själv om att jag kanske ska undvika daterna med vissa från polishus-tiden. Man får så litet i gengäld. Inte ens en fråga hur det är. Hur det går. Men maten var god och delar av dagen bra..
måndag 7 februari 2011
Busy bee
Man är som ett skållat troll. Bil till Lidingö, jobb i 55 minuter, buss till Ropsten, tunnelbana, jurybesök på Ica To Go, tunnelbana tillbaka, buss, möte med säljarna, toalettbesök, webbnotiser, telefonsamtal, korrektur, snabb lunch, nya webbnotiser och korr, iväg på "kundmöte" med säljare, bilköer... mer jobb hemma efter torsk, potatis och äggsås... Tur att man är ett busy bee - med glädje!
söndag 6 februari 2011
Matt dag
Det blev mycket mattor i dag. Dottern, ena sonen och jag åkte till IKEA och Rusta direkt vid öppning. Det skulle köpas matta och så skulle jag köpa en inflyttningspresent (dammsugare) till andra sonen. Vi handlade och fixade sedan i dotterns lägenhet.
Den runda mattan var så snygg men passade bättre i ett annat hörn, så jag och sonen åkte och köpte en matta till, som skulle ligga på avsedd plats, under soffbordet. Den var dyrare än jag räknat med och när jag kom hem till dottern besannades mina misstankar som väckts under hemfärden: fel storlek. Det var bara att åka tillbaka och byta. Så i dag har jag varit på Rusta tre gånger. Det är åtminstone två gånger för mycket!
Pappa fick komma över och fika hos dottern på eftermiddagen och nu kan vi dra en suck av lättnad; hennes lägenhet har blivit otroligt mysig! Nu är det bara en tavla som ska upp också!
Jag lade ut en annons på Blocket i morse, det var dags att sälja vår gästsäng. Vid femtiden i eftermiddags var den såld! Det känns jätteskönt att bli av med prylar, även om det ekar på övervåningen. Nu ska jag packa någon flyttkartong varje helg; om nio och en halv vecka får vi nyckeln till vår nya fina lägenhet! Det här är sannerligen ett flytt-år och dagen har handlat om mattor - men jag har inte känt mig matt alls!
Den runda mattan var så snygg men passade bättre i ett annat hörn, så jag och sonen åkte och köpte en matta till, som skulle ligga på avsedd plats, under soffbordet. Den var dyrare än jag räknat med och när jag kom hem till dottern besannades mina misstankar som väckts under hemfärden: fel storlek. Det var bara att åka tillbaka och byta. Så i dag har jag varit på Rusta tre gånger. Det är åtminstone två gånger för mycket!
Pappa fick komma över och fika hos dottern på eftermiddagen och nu kan vi dra en suck av lättnad; hennes lägenhet har blivit otroligt mysig! Nu är det bara en tavla som ska upp också!
Jag lade ut en annons på Blocket i morse, det var dags att sälja vår gästsäng. Vid femtiden i eftermiddags var den såld! Det känns jätteskönt att bli av med prylar, även om det ekar på övervåningen. Nu ska jag packa någon flyttkartong varje helg; om nio och en halv vecka får vi nyckeln till vår nya fina lägenhet! Det här är sannerligen ett flytt-år och dagen har handlat om mattor - men jag har inte känt mig matt alls!
lördag 5 februari 2011
AIK för hela slanten
I dag var det så äntligen dags att åter rota fram långkalsonger (både i siden och fleece), flera lager tröjor, skidstrumpor, täckbyxor och lovikkavantar. Det var försäsongspremiär och AIK mötte Västerås på Skytteholm. Vi var där i god tid för att få bra platser. Litet snö dalade ner men solen visade sig också. Det är alltid lika kul med första matchen för säsongen och spännande att se hur spelarna har klarat vintervilan. Det är som maken sade:
– Nu kryper alla AIK:are upp ur sina hålor.
För herregud, så många människor man känner igen från år till år...
Direkt efter matchen åkte jag, sonen, brorsan och hans son till Hovet, där AIK mötte Södertälje i en synnerligen viktig match. Några timmar senare åkte vi hem med glädje. AIK knep tre viktiga poäng och lämnade därmed kvalplats denna gång. 5 800 i publiken visade verkligen publikstödet.
Nu ska jag skala av alla lager kläder och ta ett glas vin innan jag somnar framför tv:n. Det blev AIK för hela slanten i dag. Bara hockeybiljetten kostade 260 kronor...
– Nu kryper alla AIK:are upp ur sina hålor.
För herregud, så många människor man känner igen från år till år...
Direkt efter matchen åkte jag, sonen, brorsan och hans son till Hovet, där AIK mötte Södertälje i en synnerligen viktig match. Några timmar senare åkte vi hem med glädje. AIK knep tre viktiga poäng och lämnade därmed kvalplats denna gång. 5 800 i publiken visade verkligen publikstödet.
Nu ska jag skala av alla lager kläder och ta ett glas vin innan jag somnar framför tv:n. Det blev AIK för hela slanten i dag. Bara hockeybiljetten kostade 260 kronor...
fredag 4 februari 2011
Tomt i boet
Klockan är halv åtta fredag kväll och jag sitter och jobbar. Jag vet, det är kanske litet sjukt men det är så skönt att få ordning på allting, så att jag slipper stressa nästa vecka. Och vem kan egentligen klaga när man får sitta och skriva artiklar med ett glas vin i handen och en skål godis intill?
I dag har jag och två andra ur Arla Guldko-juryn besökt en av tre finalister. En av mina favoriter - men tyvärr var representanten inte så representativ. Han verkade helst av allt vilja göra något annat och kunde inte svara på de mest elementära frågor. Men lunchen var god!
Jag har fått ett litet bakslag i sorgearbetet. När jag skulle berätta om mammas sista dagar för en vän, märkte jag hur rösten började stocka sig och hur jag fick dra efter andan för att orka fortsätta.
Jag blev också litet ledsen i dag när jag hörde att skådespelerskan Lena Nyman gått bort, efter en tids sjukdom. Hon var fem år yngre än mamma och mamma har liksom följt hennes karriär från 1960-talet och framåt. Jag fick en syn av hur Lena Nyman låg på dödsbädden, så där insjunken och orkeslös som mamma var. På det där sättet som jag nu vet att man ser ut när döden är på väg. Ett ljus tänt i rummet. Natt. Det sista rosslande andetaget.
Det är ju bara en och en halv månad sedan. Jag håller fortfarande på att vänja mig vid tanken på att den här frånvaron inte är tillfällig utan definitiv.
Och här hemma är det tomt. Det ekar. Det var så stressigt i veckan att jag knappt hann uppfatta att ännu en älskad unge har lämnat boet. Det känns sorgligt att barnen har blivit flygfärdiga så fort. Vi har haft så många underbara år ihop och nu splittras familjebanden litet. Mellanbarnet has left the building.
I dag har jag och två andra ur Arla Guldko-juryn besökt en av tre finalister. En av mina favoriter - men tyvärr var representanten inte så representativ. Han verkade helst av allt vilja göra något annat och kunde inte svara på de mest elementära frågor. Men lunchen var god!
Jag har fått ett litet bakslag i sorgearbetet. När jag skulle berätta om mammas sista dagar för en vän, märkte jag hur rösten började stocka sig och hur jag fick dra efter andan för att orka fortsätta.
Jag blev också litet ledsen i dag när jag hörde att skådespelerskan Lena Nyman gått bort, efter en tids sjukdom. Hon var fem år yngre än mamma och mamma har liksom följt hennes karriär från 1960-talet och framåt. Jag fick en syn av hur Lena Nyman låg på dödsbädden, så där insjunken och orkeslös som mamma var. På det där sättet som jag nu vet att man ser ut när döden är på väg. Ett ljus tänt i rummet. Natt. Det sista rosslande andetaget.
Det är ju bara en och en halv månad sedan. Jag håller fortfarande på att vänja mig vid tanken på att den här frånvaron inte är tillfällig utan definitiv.
Och här hemma är det tomt. Det ekar. Det var så stressigt i veckan att jag knappt hann uppfatta att ännu en älskad unge har lämnat boet. Det känns sorgligt att barnen har blivit flygfärdiga så fort. Vi har haft så många underbara år ihop och nu splittras familjebanden litet. Mellanbarnet has left the building.
torsdag 3 februari 2011
Djup suck av lättnad
Nu är denna vecka snart slut. Det har varit hysteriskt, det har varit jäktigt men det har varit roligt. Mässa i dagarna två tar på krafterna och man går definitivt inte ner i vikt! Det har varit pizza, snittar, korv, ost, yoghurt, gröt, räkröror, goda såser, pasta, baguetter, cupcakes... i en salig blandning. Vi har delat ut 2 000 tidningar och kunde följa pizzamästaren under TV4:s hela morgonsändning.
På det hela taget; lyckat. Ungdomarna verkar komma i ordning i sina respektive nya hem och jag har hunnit med en motionsrunda med goda vännen. Det har blivit mycket jobb hemma också men det är bara skönt; då känner man att läget är under kontroll! Men nu - nu drar jag en djup suck av lättnad. Veckan går mot sitt slut...
På det hela taget; lyckat. Ungdomarna verkar komma i ordning i sina respektive nya hem och jag har hunnit med en motionsrunda med goda vännen. Det har blivit mycket jobb hemma också men det är bara skönt; då känner man att läget är under kontroll! Men nu - nu drar jag en djup suck av lättnad. Veckan går mot sitt slut...
onsdag 2 februari 2011
Check!
Webbnotiser - check!
Statusuppdateringar i alla medier - check!
Jurysamordning - check!
Juryarbete - pizzaavsmakningar - check!
Pizzamästare utsedd - check!
Pressmeddelande - check!
Uppdatering på hemsida och i alla sociala medier - check!
Nyhetsbrev - check!
Monterbemanning - check!
Mingla på mässa - check!
Utställar"fest" med korv och dryck - check!
Hem och äta macka - check!
Flytta sonen till ettan i Hässelby gård - check!
Flytta dottern till tvåan i Hässelby strand - check!
Flytta in yngsta sonen från lilla rummet till storebrors gamla rum - check!
Blogga litet - check!
Mörbultad - check!
Synlig på TV-nyheterna - check!
Klar för sängen - check!
Statusuppdateringar i alla medier - check!
Jurysamordning - check!
Juryarbete - pizzaavsmakningar - check!
Pizzamästare utsedd - check!
Pressmeddelande - check!
Uppdatering på hemsida och i alla sociala medier - check!
Nyhetsbrev - check!
Monterbemanning - check!
Mingla på mässa - check!
Utställar"fest" med korv och dryck - check!
Hem och äta macka - check!
Flytta sonen till ettan i Hässelby gård - check!
Flytta dottern till tvåan i Hässelby strand - check!
Flytta in yngsta sonen från lilla rummet till storebrors gamla rum - check!
Blogga litet - check!
Mörbultad - check!
Synlig på TV-nyheterna - check!
Klar för sängen - check!
tisdag 1 februari 2011
Så är det igång
Montern börjar ta form på mässan, i morgon är det bland annat Pizza-SM och mässmingel på agendan. Hela dagen har gått åt till förberedelser och packning. Det är mycket som ska fungera. Glädjande nog dök nya annonschefen upp och presenterade sig och TV4 meddelade att de gärna vill ha pizzavinnaren i direktsändning på torsdag morgon. En rätt lyckad dag med andra ord.
Väl hemma hade maken hämtat nycklarna till dotterns nya lägenhet. Tillsammans med ena sonen packade vi bilen med bråte och körde över till hennes gamla lägenhet, där sonen nu ska flytta in. Sedan tog vi ett antal kollin från den lägenheten till den nya. Tyvärr var kylskåpet i den nya lägenheten trasigt, så det stank vidrigt - men det är värden medveten om så det ska bytas ut. Hoppas det kan ske snabbt.
Slutligen hämtade vi yngsta sonen på Max, där han gått utbildning inför sitt ansvarsområde som merförsäljningsansvarig.
Pappa har hämtat bilen från verkstan, ordnat med banken så att alla pengar nu hamnar hos honom och mammas konton tas bort, lämnat prover och varit hos hudläkaren. Han har också bokat en fyraveckors tripp till Kanarieöarna den 17 september. Han tickar på rätt bra nu. Skönt!
Nu handlar det om att fiffa till sig till i morgon. Det blir sådär tolv timmars jobb med ett konstant leende på läpparna och därefter flytt av ungdomar. Men i morgon vid tiotiden är det värsta över!
Väl hemma hade maken hämtat nycklarna till dotterns nya lägenhet. Tillsammans med ena sonen packade vi bilen med bråte och körde över till hennes gamla lägenhet, där sonen nu ska flytta in. Sedan tog vi ett antal kollin från den lägenheten till den nya. Tyvärr var kylskåpet i den nya lägenheten trasigt, så det stank vidrigt - men det är värden medveten om så det ska bytas ut. Hoppas det kan ske snabbt.
Slutligen hämtade vi yngsta sonen på Max, där han gått utbildning inför sitt ansvarsområde som merförsäljningsansvarig.
Pappa har hämtat bilen från verkstan, ordnat med banken så att alla pengar nu hamnar hos honom och mammas konton tas bort, lämnat prover och varit hos hudläkaren. Han har också bokat en fyraveckors tripp till Kanarieöarna den 17 september. Han tickar på rätt bra nu. Skönt!
Nu handlar det om att fiffa till sig till i morgon. Det blir sådär tolv timmars jobb med ett konstant leende på läpparna och därefter flytt av ungdomar. Men i morgon vid tiotiden är det värsta över!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)