Jag gillar inte omställningen till normal tid. De som sover länge älskar att få en timme sömn till. För mig, som alltid vaknar tidigt och aldrig kan somna om, blir det litet av en plåga. I natt sov jag jättedåligt, vaknade halv fyra (fast half fem sommartid) och kunde inte somna om. Nu är klockan åtta (fast nio sommartid) och jag är helt slut. Det här blir en alldeles för låååång dag. Och numera vet jag att det kommer ta flera dagar innan jag ställt om mig. Inte märker jag av de ljusare morgnarna heller, eftersom jag ändå vaknar så tidigt att det är mörkt ute. Däremot märker jag av de mörkare eftermiddagarna.
Tur att det är fotboll att se fram emot. Fast det spöregnar ute, det drar ner känslan litet. Känner mig låg helt enkelt. Av en hel massa orsaker.
söndag 31 oktober 2010
lördag 30 oktober 2010
Familjehelg hos Toyota
Det är visst familjehelg hos Toyota i helgen. Det är familjehelg här också. I dag fyller lillebror 42 år (hoppsan, hur gick det till), och bjuder på middag hemma hos mamma och pappa. Det är ett bra grepp tycker jag och uppskattar att alla våra tre ungdomar följer med.
Jag har en gnagande känsla i magen. Mamma börjar få svårt att andas och har ont i lungorna. Enligt lilla boken som jag fått från Lungcancerföreningen Stödet ingår smärtor i olika grad i sjukdomsbilden. Vanligtvis beror det på att cancern spridit sig till skelettet men kan också bero på inflammation och att tumörer trycker mot omgivande vävnad och nerver.
Enligt boken finns det smärtlindring i tre olika steg, bland annat morfin.
Lungcancer är världens vanligaste cancersjukdom, varje år insjuknar 1,5 miljoner människor i sjukdomen. I Sverige får 3 200 personer lungcancer varje år. Åtta av tio fall beror på rökning. Samtidigt har 15 procent av de kvinnor som får lungcancer aldrig rökt. På grund av rökningen har sjukdomen varit skuldbelagd, haft låg status inom sjukvården och därmed fått litet forskningspengar. Kanske vänder det nu när lungcancer har passerat bröstcancer som den dödligaste cancerformen bland kvinnor.
Mamma ska till läkaren om en vecka och jag följer förstås med. Ska nog slå en signal till underbara sköterskan Kerstin på lungkliniken först. Behöver ju om inte annat ordna sjuktransport. Tänk att mamma, som i somras gick omkring på Karpathos med oss, inte längre kan gå utomhus eller kliva in i en bil.
Det är för sorgligt.
Men i dag firar vi lillebror. Och byter ut rosa bandet mot vita bandet.
Jag har en gnagande känsla i magen. Mamma börjar få svårt att andas och har ont i lungorna. Enligt lilla boken som jag fått från Lungcancerföreningen Stödet ingår smärtor i olika grad i sjukdomsbilden. Vanligtvis beror det på att cancern spridit sig till skelettet men kan också bero på inflammation och att tumörer trycker mot omgivande vävnad och nerver.
Enligt boken finns det smärtlindring i tre olika steg, bland annat morfin.
Lungcancer är världens vanligaste cancersjukdom, varje år insjuknar 1,5 miljoner människor i sjukdomen. I Sverige får 3 200 personer lungcancer varje år. Åtta av tio fall beror på rökning. Samtidigt har 15 procent av de kvinnor som får lungcancer aldrig rökt. På grund av rökningen har sjukdomen varit skuldbelagd, haft låg status inom sjukvården och därmed fått litet forskningspengar. Kanske vänder det nu när lungcancer har passerat bröstcancer som den dödligaste cancerformen bland kvinnor.
Mamma ska till läkaren om en vecka och jag följer förstås med. Ska nog slå en signal till underbara sköterskan Kerstin på lungkliniken först. Behöver ju om inte annat ordna sjuktransport. Tänk att mamma, som i somras gick omkring på Karpathos med oss, inte längre kan gå utomhus eller kliva in i en bil.
Det är för sorgligt.
Men i dag firar vi lillebror. Och byter ut rosa bandet mot vita bandet.
fredag 29 oktober 2010
Hämnden är ljuv
I tre år levde jag i ett helvete. Jag trodde jag kunde hantera det men nu när jag snart har varit därifrån i ett år inser jag att ingen kan hantera ett helvete. Då, under de tre åren, förekom tankar på hämnd. Vissa människor ska inte driva företag, inte ha anställda. Det borde fler få veta - så att de inte hamnar i samma vidriga helvete. Med tiden bleknar minnena. Jag delar dem dock med nästan 20 andra människor och vi behåller kontakten och skrattar åt eländet.
I går blev jag påmind. Äntligen ringde en journalist från Journalisten. Han höll på att skriva en artikel om helvetet och ville höra om jag kunde träffa honom. Det kunde jag. Fast jag kunde knappt sova under natten. Oro, rädsla och andra tankar flög genom mitt medvetande. Vad kan han göra, hur kan han jävlas, hur kan han hämnas...
Journalisten rynkade pannan. Ville inte riktigt tro att det kunde vara så illa. Den artikeln han tänkt skriva bara växte och växte. Han satt med information som han inte alls räknat med. Han fick skriftligt - rädda citat, händelseförlopp och kränkningar i massor.
Efteråt skakade jag nästan. Det kändes som jag befann mig i chock. Under dagen duggade sedan rapporterna från mina forna kollegor tätt; han har ringt sju-åtta av dem och fått höra samma sak. Flera av dem, inklusive jag, har varnat honom om att han själv kan bli utsatt när den han skriver om får reda på vad som pågår. Nu vädjar journalisten om att vi ska ställa upp med våra namn och på bild. Visst borde vi? Vi är nästan 20 personer. Törs vi? Ska vi verkligen vara skrämda till tystnad?
Den optimala hämnden är nära nu. Det gör mig inte lycklig eller tillfredsställd. Kanske kan det få fler att tacka nej till feta erbjudanden från honom. Kanske kan någon få tillbaka sitt självförtroende. Kanske blir det litet jobbigt en kort stund för orsaken till alla problem.
Det ger mig nog, trots allt, en viss känsla av förnöjelse...
I går blev jag påmind. Äntligen ringde en journalist från Journalisten. Han höll på att skriva en artikel om helvetet och ville höra om jag kunde träffa honom. Det kunde jag. Fast jag kunde knappt sova under natten. Oro, rädsla och andra tankar flög genom mitt medvetande. Vad kan han göra, hur kan han jävlas, hur kan han hämnas...
Journalisten rynkade pannan. Ville inte riktigt tro att det kunde vara så illa. Den artikeln han tänkt skriva bara växte och växte. Han satt med information som han inte alls räknat med. Han fick skriftligt - rädda citat, händelseförlopp och kränkningar i massor.
Efteråt skakade jag nästan. Det kändes som jag befann mig i chock. Under dagen duggade sedan rapporterna från mina forna kollegor tätt; han har ringt sju-åtta av dem och fått höra samma sak. Flera av dem, inklusive jag, har varnat honom om att han själv kan bli utsatt när den han skriver om får reda på vad som pågår. Nu vädjar journalisten om att vi ska ställa upp med våra namn och på bild. Visst borde vi? Vi är nästan 20 personer. Törs vi? Ska vi verkligen vara skrämda till tystnad?
Den optimala hämnden är nära nu. Det gör mig inte lycklig eller tillfredsställd. Kanske kan det få fler att tacka nej till feta erbjudanden från honom. Kanske kan någon få tillbaka sitt självförtroende. Kanske blir det litet jobbigt en kort stund för orsaken till alla problem.
Det ger mig nog, trots allt, en viss känsla av förnöjelse...
torsdag 28 oktober 2010
Ett år
I dag är det ett år sedan vännen dog. Hon kämpade och kämpade, ville fylla femtio, ville se sina döttrar ta studenten. Hon hann fylla femtio och hon hann se tjejerna ta studenten. Den dagen var hon på ett sprudlande humör och orkade festa ordentligt.
Sedan såg jag henne bara ett par gånger till. En gång när vi fikade på Brostugan på sommaren och så på en middag hemma hos oss i början av hösten. Det var så tydligt då hur märkt hon var av sin förbannade sjukdom. Det kändes i hela kroppen att det inte var långt kvar. Hon fick ASIH, hon låg inne. Hon fick blodtransfusioner, hade kalkbrist, kom hem någon vecka. Åkte in. På slutet orkade hon inte prata själv så jag fick ringa maken.
Jag ser hur jag går mellan två intervjuer i Gävle och det var svinkallt när jag pratade med honom veckan innan hon dog. Sedan vaknade jag mitt i natten och kände att jag måste ringa honom och fråga om det gick att besöka henne på Jakobsbergs sjukhus. Det kändes helt akut och nödvändigt. När jag ringde på morgonen, vid niotiden, hörde jag på hans röst att det inte var så bra. Väldigt snart fick jag klart för mig att det var slut. Han hade sms:at mig sent kvällen innan (den 28:e) precis när hon gått bort, men haft fel nummer.
Jag gick in på jobbets toalett och grät. Förstås. Jag hade ju följt hennes sjukdom från den dag då hon fick cancerbeskedet, också en oktoberdag fast sex år tidigare. Jag minns att jag samlade ungarna vid köksbordet och med gråt i rösten berättade. Jag minns också alla cellgiftbehandlingar, operationer, alla samtal om livet och döden, alla biverkningar och alla nya inslag i sjukdomen (som började som aggressiv bröstcancer).
Men framför allt vill jag minnas tiden innan cancerbeskedet.
Vårt första möte när vi skulle vattna hos dem när de åkte på bröllopsresa, vårt andra möte på Väddö när vi båda väntade våra första barn. Våra promenader med flickorna i barnvagnen, våra andra graviditeter, min tredje när hon var litet avundsjuk men gulligt bjöd in oss på paj mitt i sommaren för att vi skulle få fördriva tiden om vi gick över utsatt datum - men hur vi fick lämna återbud eftersom förlossningen satte igång. Alla våra gemensamma semestrar, från Bornholm, Kanarieöarna, Skåne, Västervik, Öland, Gotland, Orsa... Alla våra gemensamma nyårsaftnar i Hässelby Strand, Hässelby Villastad, Skälby, Kälvesta... Alla våra middagar med barn och utan barn.
I dag tänder jag ett ljus för Eva. Och minns.
Sedan såg jag henne bara ett par gånger till. En gång när vi fikade på Brostugan på sommaren och så på en middag hemma hos oss i början av hösten. Det var så tydligt då hur märkt hon var av sin förbannade sjukdom. Det kändes i hela kroppen att det inte var långt kvar. Hon fick ASIH, hon låg inne. Hon fick blodtransfusioner, hade kalkbrist, kom hem någon vecka. Åkte in. På slutet orkade hon inte prata själv så jag fick ringa maken.
Jag ser hur jag går mellan två intervjuer i Gävle och det var svinkallt när jag pratade med honom veckan innan hon dog. Sedan vaknade jag mitt i natten och kände att jag måste ringa honom och fråga om det gick att besöka henne på Jakobsbergs sjukhus. Det kändes helt akut och nödvändigt. När jag ringde på morgonen, vid niotiden, hörde jag på hans röst att det inte var så bra. Väldigt snart fick jag klart för mig att det var slut. Han hade sms:at mig sent kvällen innan (den 28:e) precis när hon gått bort, men haft fel nummer.
Jag gick in på jobbets toalett och grät. Förstås. Jag hade ju följt hennes sjukdom från den dag då hon fick cancerbeskedet, också en oktoberdag fast sex år tidigare. Jag minns att jag samlade ungarna vid köksbordet och med gråt i rösten berättade. Jag minns också alla cellgiftbehandlingar, operationer, alla samtal om livet och döden, alla biverkningar och alla nya inslag i sjukdomen (som började som aggressiv bröstcancer).
Men framför allt vill jag minnas tiden innan cancerbeskedet.
Vårt första möte när vi skulle vattna hos dem när de åkte på bröllopsresa, vårt andra möte på Väddö när vi båda väntade våra första barn. Våra promenader med flickorna i barnvagnen, våra andra graviditeter, min tredje när hon var litet avundsjuk men gulligt bjöd in oss på paj mitt i sommaren för att vi skulle få fördriva tiden om vi gick över utsatt datum - men hur vi fick lämna återbud eftersom förlossningen satte igång. Alla våra gemensamma semestrar, från Bornholm, Kanarieöarna, Skåne, Västervik, Öland, Gotland, Orsa... Alla våra gemensamma nyårsaftnar i Hässelby Strand, Hässelby Villastad, Skälby, Kälvesta... Alla våra middagar med barn och utan barn.
I dag tänder jag ett ljus för Eva. Och minns.
onsdag 27 oktober 2010
Budget och mer budget
Dagen kan sammanfattas på följande sätt; budget för Fast Food, budget för Skydd & Säkerhet. Det innebär en sjuhelsikes massa excelkolumner och när man precis förstått vad som ska fyllas i var, så är rutorna åtkomstskyddade eller skrivskyddade.
Sedan slank det med ett par korta telefonintervjuer också! Och så fick jag se foton på den efterrätt som ena sonen, konditor på Grand Hotel, ska göra på måndag kväll när det är Restauranggalan. Mums - jag längtar redan!
Sedan slank det med ett par korta telefonintervjuer också! Och så fick jag se foton på den efterrätt som ena sonen, konditor på Grand Hotel, ska göra på måndag kväll när det är Restauranggalan. Mums - jag längtar redan!
tisdag 26 oktober 2010
Tasty tisdag
Det vankades presslunch och invigning av det nya konceptet Bianchi Café & Cycles på Norrlandsgatan i Stockholm. En fantastisk italiensk buffé stod uppdukad och superentreprenören Salvatore Grimaldi skakade hand och visade stolt upp 360 kvadratmeter showroom med cyklar för mellan 6 000 och 110 000 kronor styck och tillhörande chict café. En helt OK lunch med andra ord. Även om den solkades litet genom närvaron av min tidigare chef, som naturligtvis snott åt sig inbjudningskortet och gått dit - utan skrivblock, penna och kamera.
Och AIK vann den viktiga matchen mot Halmstad i går - mot alla odds! Jag har visserligen inte på allvar trott att favvolaget skulle åka ur allsvenskan i år, i motsats till en del andra olyckskorpar i min närhet, men nervöst är det och nervös kommer jag vara på söndag när det är dags att ta sig an Elfsborg i den näst sista omgången. Och med två omgångar kvar vill jag påminna om att jag redan efter omgång ett i vintras, påstod att Helsingborg kommer vinna i år. Det står jag fast vid. Har tittat på flera av deras matcher och flera av Malmös och tycker att Helsingborg spelar både intelligent, roligt och jämnt i jämförelse med Malmö, som blandar och ger litet mer. Jag tror fortfarande på Helsingborg - fast resultatet där anbringar ingen som helst nervositet...
Och AIK vann den viktiga matchen mot Halmstad i går - mot alla odds! Jag har visserligen inte på allvar trott att favvolaget skulle åka ur allsvenskan i år, i motsats till en del andra olyckskorpar i min närhet, men nervöst är det och nervös kommer jag vara på söndag när det är dags att ta sig an Elfsborg i den näst sista omgången. Och med två omgångar kvar vill jag påminna om att jag redan efter omgång ett i vintras, påstod att Helsingborg kommer vinna i år. Det står jag fast vid. Har tittat på flera av deras matcher och flera av Malmös och tycker att Helsingborg spelar både intelligent, roligt och jämnt i jämförelse med Malmö, som blandar och ger litet mer. Jag tror fortfarande på Helsingborg - fast resultatet där anbringar ingen som helst nervositet...
måndag 25 oktober 2010
Ödesdag
- Jag har upptäckt några svullna körtlar på halsen.
Det var mammas budskap i dag. Det känns inte som något bra budskap. Det ligger något ödesdigert över det. OK, lymfkörtlarna växer. OK, hon ska till läkaren om ett par veckor. OK, hur mycket hinner metastaserna växa på ett par veckor?
I dag ringde jag biståndshandläggaren, som var upptagen och skulle återkomma inom två dagar (vilken service), eftersom jag vill få besked om hur det går med färdtjänstansökan. I morgon får jag kanske ringa lungdagvården igen...
Ödesdag är det också för AIK. Det känns helt omöjligt att de ska besegra Halmstad i kväll men det är nästan ett måste för att de ska slippa kvala...
Till viss del tror jag på ödet. Men ibland tillåter jag mig att tvivla.
Det var mammas budskap i dag. Det känns inte som något bra budskap. Det ligger något ödesdigert över det. OK, lymfkörtlarna växer. OK, hon ska till läkaren om ett par veckor. OK, hur mycket hinner metastaserna växa på ett par veckor?
I dag ringde jag biståndshandläggaren, som var upptagen och skulle återkomma inom två dagar (vilken service), eftersom jag vill få besked om hur det går med färdtjänstansökan. I morgon får jag kanske ringa lungdagvården igen...
Ödesdag är det också för AIK. Det känns helt omöjligt att de ska besegra Halmstad i kväll men det är nästan ett måste för att de ska slippa kvala...
Till viss del tror jag på ödet. Men ibland tillåter jag mig att tvivla.
söndag 24 oktober 2010
Acceptans
Att acceptera sin kropp med alla fel och brister, att blotta den "fula verkligheten" i en värld där det har blivit så viktigt att vara perfekt och att stå för allting - det är modigt. Och det gör Mia Skäringer. Hon kliver in på scenen i en minimal bikini och knyter ihop allting ett par timmar senare. Det är skratt, det är feelgood och det är sorgligt. Jag skrattade så tårarna rann när hon beskrev drömmarna om förlossningen och sedan hur verkligheten blev. Jag fick en tår i ögat när hon med ord och sång beskrev sorgen vid skilsmässan och att hon bara skulle få femtio procent av barnens uppväxt. En väldigt tänkvärd föreställning, för såväl ung tjej som mig mitt i livet.
I mångt och mycket har Mia Skäringer kommit längre än vad jag har - jag har inte accepterat min kropp ännu och jag släpper inte lika lätt på bilden av det perfekta - även om jag verkligen önskar att jag kunde göra det.
Jag kan vakna på nätterna och ha rå-ångest över att jag går upp i vikt och att jag inte ser ut som för tio år sedan. Min vikt ligger i mitt medvetande absolut hela tiden. Jag vet att det inte är viktigt. Jag vet att det är oviktigt eftersom folk runt omkring mig är döende - det är livet som är viktigt. Jag vet att jag inte är groteskt stor - men det sunda förnuftet rår inte på min bild av mig själv som fet, ful och fyrtioåtta.
Jag har jobbat med min självbild sedan jag gick hos en otroligt bra barn- och ungdomspsykiater vid 17 års ålder, eftersom jag hatade mitt utseende/mig själv så mycket att jag inte ville leva - och trodde det berodde på min vikt.
Jag är snart 49. Jag får jobba vidare på min självbild...
I mångt och mycket har Mia Skäringer kommit längre än vad jag har - jag har inte accepterat min kropp ännu och jag släpper inte lika lätt på bilden av det perfekta - även om jag verkligen önskar att jag kunde göra det.
Jag kan vakna på nätterna och ha rå-ångest över att jag går upp i vikt och att jag inte ser ut som för tio år sedan. Min vikt ligger i mitt medvetande absolut hela tiden. Jag vet att det inte är viktigt. Jag vet att det är oviktigt eftersom folk runt omkring mig är döende - det är livet som är viktigt. Jag vet att jag inte är groteskt stor - men det sunda förnuftet rår inte på min bild av mig själv som fet, ful och fyrtioåtta.
Jag har jobbat med min självbild sedan jag gick hos en otroligt bra barn- och ungdomspsykiater vid 17 års ålder, eftersom jag hatade mitt utseende/mig själv så mycket att jag inte ville leva - och trodde det berodde på min vikt.
Jag är snart 49. Jag får jobba vidare på min självbild...
Vilken cirkus!
Det blev en kanondag i går. Precis som jag hoppats. Först rengöring i tvättstugan, sedan fika i Söderhallarna,ett glas vin 26 våningar upp i Skrapan i baren "Och himlen därtill" och därefter middag på Koh Phangan. Vi fick vänta en timme i baren innan vi hamnade i en tuktuk och kunde beställa mat. Världen är liten så när vi satt och fikade i Söderhallarna, hamnade en kollega vid bordet intill.
Snön har ersatts av ett envist regnande. I dag förgyller vi höstkänslan med ett tjejbesök på Cirkus. Jag har laddat med näsdukar eftersom jag tror att Mia Skäringer kommer att locka till både skratt och tårar i sin föreställning "Dyngkåt och hur helig som helst".
Och så kommer grabbarna hem i kväll! Det blir mysigt!
Snön har ersatts av ett envist regnande. I dag förgyller vi höstkänslan med ett tjejbesök på Cirkus. Jag har laddat med näsdukar eftersom jag tror att Mia Skäringer kommer att locka till både skratt och tårar i sin föreställning "Dyngkåt och hur helig som helst".
Och så kommer grabbarna hem i kväll! Det blir mysigt!
lördag 23 oktober 2010
Lyxig lördag
Gamla Stan, Skrapan och Koh Pangan, så ser vår dag ut denna soliga lördag. Det bör i alla fall hjälpligt tvätta bort sjukdomshinnan som ligger som ett täcke över mitt medvetande. För samtidigt läser jag att årets influensa är ovanligt aggressiv och att alla riskgrupper ska vaccinera sig. Pappa ska få sitt vaccin av distriktssköterskan men de är osäkra på om mamma kan få det på grund av sin övriga medicinering. Nu träffar hon inte så mycket folk men ponera att hon får den aggressiva influensan! Blir hon då en siffra i den förfärande statistiken??? Jag känner att risken är överhängande!
Ny frist
Pappa har väl aldrig skrivit så många sms som i går. Eftersom jag tolkade det som att mamma ändå var tal-bar och vid medvetande när de åkte in med ambulans till KS, åkte jag till min konferens i Haninge och höll mig uppdaterad via sms tills jag kunde ta mig till KS efter lunch.
Jag fick köpa med macka och juice till pappa som inte fått något att äta. Efter ett antal provtagningar och lungröntgen, ville läkarna utesluta en propp i lungan så mamma skulle på en thorax-datortomografi vid tre. Det var bara att vänta. Klockan fem fick hon åka hem; hon har litet vätska i lungorna men det fanns inga tecken på något annat. Skönt! Mamma själv tror det kan vara en sträckning men läkaren antydde att det var cancern som orsakade värken och andningssvårigheterna. Så kanske är det smärt-stadiet som har inträtt.
Då har jag läst att vården alltid ser till att ge patienterna smärtlindring (typ morfin), så att de inte ska behöva ha lida mer än nödvändigt. Det är faktiskt första gången sedan hon fick sin diagnos i januari som hon har klagat på att hon var andfådd/hade svårt att andas - ändå är det väl ett av signumen för lungcancer?!
Första snön kom till Stockholm och sönerna gav sig i väg de 40 milen till Dalsland. Hoppas de får det riktigt kul när de träffar barndomskompisen som går på folkskola där. Det är ju ett äventyr för dem och också för oss som är själva hemma. NU är huset stort och tyst!
Jag ordnade så att mamma och pappa fick besök av hemtjänsten inklusive middag, innan jag återvände hemåt. Mamma var rätt sliten när jag lämnade dem vid sitt köksbord. Klockan hade hunnit bli nästan sju, så jag köpte smörgåstårta till middag och drack ett par glas vin innan jag nästan svimmade av trötthet framför Idol. Gick ju upp klockan fyra, när pappa ringde. Dessutom tar det så otroligt mycket energi att ha en sjuk förälder och att ringa distriktssköterskan, hemtjänsten, ha kontakt med släkt, uppmuntra pappa och försöka balansera sin egen sorg.
Jag fick köpa med macka och juice till pappa som inte fått något att äta. Efter ett antal provtagningar och lungröntgen, ville läkarna utesluta en propp i lungan så mamma skulle på en thorax-datortomografi vid tre. Det var bara att vänta. Klockan fem fick hon åka hem; hon har litet vätska i lungorna men det fanns inga tecken på något annat. Skönt! Mamma själv tror det kan vara en sträckning men läkaren antydde att det var cancern som orsakade värken och andningssvårigheterna. Så kanske är det smärt-stadiet som har inträtt.
Då har jag läst att vården alltid ser till att ge patienterna smärtlindring (typ morfin), så att de inte ska behöva ha lida mer än nödvändigt. Det är faktiskt första gången sedan hon fick sin diagnos i januari som hon har klagat på att hon var andfådd/hade svårt att andas - ändå är det väl ett av signumen för lungcancer?!
Första snön kom till Stockholm och sönerna gav sig i väg de 40 milen till Dalsland. Hoppas de får det riktigt kul när de träffar barndomskompisen som går på folkskola där. Det är ju ett äventyr för dem och också för oss som är själva hemma. NU är huset stort och tyst!
Jag ordnade så att mamma och pappa fick besök av hemtjänsten inklusive middag, innan jag återvände hemåt. Mamma var rätt sliten när jag lämnade dem vid sitt köksbord. Klockan hade hunnit bli nästan sju, så jag köpte smörgåstårta till middag och drack ett par glas vin innan jag nästan svimmade av trötthet framför Idol. Gick ju upp klockan fyra, när pappa ringde. Dessutom tar det så otroligt mycket energi att ha en sjuk förälder och att ringa distriktssköterskan, hemtjänsten, ha kontakt med släkt, uppmuntra pappa och försöka balansera sin egen sorg.
fredag 22 oktober 2010
torsdag 21 oktober 2010
Klappat och klart
Så, nu är flygbiljetterna bokade också. Fick mitt nya VISA Goldkort i dag. På det har man en extra reseförsäkring och avbeställningsskydd (litet mer än på det vanliga VISA-kortet) så nu tog jag tillfället i akt och beställde biljetterna. Men det är sjukt; i början av september när jag kollade skulle de kosta 1635 kronor per person. Förra veckan skulle de kosta 2300 kronor per person. Nu kostade de 2800 kronor per person. Surt! Nåja - nu är det bara att räkna ner... Äntligen ska jag få åka till Barcelona och äntligen ska familjen göra något gemensamt igen!
Jul om två månader
Hösten gör sig gällande och på vissa håll är det snöstorm. Vinterdäcken är på. Första julmaten åt jag för en månad sedan, när Scan visade sitt sortiment. I dag var det ICA som ville visa upp några av sina 88 unika julprodukter, där fil med pepparkakssmak lät mest spännande.
Vi åt och vi drack bland juldekorationer, servietter och ljus. Sedan fick vi presenter av tomten; en kylväska med filmjölk, julskinka och julkryddad kyckling och en kasse med must, glögg, mandel- och russinmix, pepparkakor och en massa annat gott. Ibland är det lite kul att vara matredaktör. På säkerhetssidan får man inga goodiebags precis...Enligt en undersökning som ICA gjort lägger vi svenskar ner mellan 6 och 10 timmar på att göra julmat. Herregud; bara mitt julgodis tar ju minst två heldagar! Snart är det dags igen!
Mormor har kommit hem och ska få ett kort besök av mig i kväll. Mamma trivs i sin lyxiga fåtölj men äter antibiotika igen, eftersom såren på benen varar sig. Dessutom sade hon i dag att hon har ont i lungorna och är litet andfådd. Det låter inte som något gott tecken!
Vi åt och vi drack bland juldekorationer, servietter och ljus. Sedan fick vi presenter av tomten; en kylväska med filmjölk, julskinka och julkryddad kyckling och en kasse med must, glögg, mandel- och russinmix, pepparkakor och en massa annat gott. Ibland är det lite kul att vara matredaktör. På säkerhetssidan får man inga goodiebags precis...Enligt en undersökning som ICA gjort lägger vi svenskar ner mellan 6 och 10 timmar på att göra julmat. Herregud; bara mitt julgodis tar ju minst två heldagar! Snart är det dags igen!
Mormor har kommit hem och ska få ett kort besök av mig i kväll. Mamma trivs i sin lyxiga fåtölj men äter antibiotika igen, eftersom såren på benen varar sig. Dessutom sade hon i dag att hon har ont i lungorna och är litet andfådd. Det låter inte som något gott tecken!
onsdag 20 oktober 2010
Surprise
Gårdagskvällen blev precis så trevlig som jag hade trott och det blev dessutom rätt sent! Men jag sov gott efteråt och med gott samvete dessutom. Ärlighet lönar sig alltid!
På tal om ärlighet; helt ärlig är jag ju inte. Här smusslas det för fullt. Det blir ingen överraskningsfest när maken fyller jämnt om några månader - däremot blir det ju en tripp till Barcelona (om inte det värsta som kan hända händer just då) i några dagar i mars. I går bokade jag hotell; ett dubbelrum och ett trippelrum på Cuatro Naciones på Las Ramblas, ner mot hamnen. Där tror jag att vi kommer trivas, vi som gillar att bo mitt i smeten. Fotbollsbiljetterna till Barcelona-Real Zaragoza är ju redan bokade och snart ska jag också slå till och boka flygbiljetter. Ska bli så kul att överraska honom ännu en gång!
Jag är inte säker på om jag ska ge honom en Barcelonabok med biljetterna i eller om han bara ska få ett brev om att han ska ut och resa för att först på Arlanda få reda på vart han ska. Eller om man ska göra litet olika ledtrådar och så får han Barcelonaboken som sista ledtråd på Arlanda... Något kul måste vi hitta på.
I dag var jag annars på Tropicanas pressbrunch med juiceprovsmakning till massa goda tilltugg. Och som bordssällskap fick jag en spjutspets - hon som jobbat på mitt förra jobb längst nu, eftersom hon började samma dag som jag slutade. Vi kunde liksom inte sluta prata - vi har så många likadana upplevelser och hon får höra samma saker som jag fick höra av chefen. Alltid lika spännande att utbyta erfarenheter!
På tal om ärlighet; helt ärlig är jag ju inte. Här smusslas det för fullt. Det blir ingen överraskningsfest när maken fyller jämnt om några månader - däremot blir det ju en tripp till Barcelona (om inte det värsta som kan hända händer just då) i några dagar i mars. I går bokade jag hotell; ett dubbelrum och ett trippelrum på Cuatro Naciones på Las Ramblas, ner mot hamnen. Där tror jag att vi kommer trivas, vi som gillar att bo mitt i smeten. Fotbollsbiljetterna till Barcelona-Real Zaragoza är ju redan bokade och snart ska jag också slå till och boka flygbiljetter. Ska bli så kul att överraska honom ännu en gång!
Jag är inte säker på om jag ska ge honom en Barcelonabok med biljetterna i eller om han bara ska få ett brev om att han ska ut och resa för att först på Arlanda få reda på vart han ska. Eller om man ska göra litet olika ledtrådar och så får han Barcelonaboken som sista ledtråd på Arlanda... Något kul måste vi hitta på.
I dag var jag annars på Tropicanas pressbrunch med juiceprovsmakning till massa goda tilltugg. Och som bordssällskap fick jag en spjutspets - hon som jobbat på mitt förra jobb längst nu, eftersom hon började samma dag som jag slutade. Vi kunde liksom inte sluta prata - vi har så många likadana upplevelser och hon får höra samma saker som jag fick höra av chefen. Alltid lika spännande att utbyta erfarenheter!
tisdag 19 oktober 2010
måndag 18 oktober 2010
Som ett brev på posten
I dag blev jag tillbakakastad två år i tiden. Som ett brev på posten kom nämligen kopian av ena sonens journal från när han i oktober 2008 bröt fingret på säsongens sista fotbollsträning. Efter husläkarbesök dagen efter blev det direkt färd till S:t Göran, där jag mötte upp honom.
En läkare drog fingret för att få rätt position och jag fick gå ut, svimfärdig. Sedan blev det operation, tre långa spikar för att fixera, gips, arbetsterapi etc. Han var så tapper, sonen. Det var litet bestyr med alla sjukhusbesök och alla hjälpmedel som han skulle ha för att träna upp fingret...
Det kändes otroligt konstigt att få ta del av läkarnas alla anteckningar från de olika behandlingarna, särskilt från själva operationen. Anledningen är att vi är inne i slutstadiet av försäkringsträsket. Som tur var hade vi en extra barnförsäkring och dessutom var han försäkrad både genom skolan och genom fotbollsklubben, så ytterligare en peng ska väl falla ut nu. Han har fått två procents invaliditet konstaterad på sitt vänstra ringfinger. Det är väl inget som just nu är ett jätteproblem men man vet ju inte om det blir några komplikationer i framtiden.
Annars var det en seg måndag. Mamma var nästan överdrivet glad och pratsam i dag. Det gjorde inte lika ont på benen när sköterskan lade om dem och hennes tiotusenkronors fåtölj levereras i morgon, som förhoppningsvis gör att hon kan sitta litet bekvämare men ändå kunna ställa sig upp med hjälp av rullatorn.
En läkare drog fingret för att få rätt position och jag fick gå ut, svimfärdig. Sedan blev det operation, tre långa spikar för att fixera, gips, arbetsterapi etc. Han var så tapper, sonen. Det var litet bestyr med alla sjukhusbesök och alla hjälpmedel som han skulle ha för att träna upp fingret...
 |
| Sonen på den tid det begav sig; strålande målvakt! |
Det kändes otroligt konstigt att få ta del av läkarnas alla anteckningar från de olika behandlingarna, särskilt från själva operationen. Anledningen är att vi är inne i slutstadiet av försäkringsträsket. Som tur var hade vi en extra barnförsäkring och dessutom var han försäkrad både genom skolan och genom fotbollsklubben, så ytterligare en peng ska väl falla ut nu. Han har fått två procents invaliditet konstaterad på sitt vänstra ringfinger. Det är väl inget som just nu är ett jätteproblem men man vet ju inte om det blir några komplikationer i framtiden.
Annars var det en seg måndag. Mamma var nästan överdrivet glad och pratsam i dag. Det gjorde inte lika ont på benen när sköterskan lade om dem och hennes tiotusenkronors fåtölj levereras i morgon, som förhoppningsvis gör att hon kan sitta litet bekvämare men ändå kunna ställa sig upp med hjälp av rullatorn.
söndag 17 oktober 2010
Söndagsnöje
Det är rätt enkelt. Jag är färdig med radhusidyllen. Jag vill flytta.
I dag var vi på vår sjuttonde och artonde visning! Vi har tittat på lägenheter i Solna, Sundbyberg, Huvudsta och Vällingby. Vi har tittat på treor och fyror. Vi har rynkat på näsan och vi har valt bort. Det ska ju vara optimalt; hyfsat nytt och fräscht, kök med matplats för många, bra balkong, centralt, inte för dyrt... Och det här är inte helt lätt.
Vad vi än så småningom väljer kommer vi att få betydligt mycket mindre ytor att röra oss på och det blir nog en tuff omställning. Här i radhuset kan vi alla röra oss utan att behöva "gå på varandra" om vi inte vill.
Allra helst vill jag flytta till ett specifikt område i Sundbyberg eller ett annat specifikt område i Solna. Naturligtvis säljs det inte så mycket där och det som säljs har hittills inte varit "rätt" av olika anledningar. I dag kikade vi på en rätt sliten etage-femma i Vällingby (bra läge) och en riktigt fin tre/fyra i Vällingby (sämre läge men finare lägenhet). Men den är inte optimal eftersom vi har nittonåringen kvar hemma än så länge. Den fungerar eventuellt när han har flyttat ut.
Och så får jag ångest för att vi ska ha visning av radhuset - vem ska orka städa och fixa till huset??? :O Får panik! Det får bli till att hyra en proffsstädning inför visningen! Men åh, vad jag längtar efter att lämna radhuslivet bakom mig och börja ett nytt liv närmare tunnelbanan!
I går bestämde jag mig för att gå till läkaren i dag, eftersom hostan blev värre och djupare. I dag tycker jag att det är onödigt att ta upp läkartid med litet hosta. Det är faktiskt bättre nu... men jag kanske går i veckan.
Mamma och pappa var rätt pigga i dag, om än något irriterade på varandra. Mormor, däremot, har ramlat igen på sjukhuset och kanske brutit något mer. Hade tänkt åka och hälsa på henne men nu är hon på undersökningar på S:t Göran igen.
Och AIK vann i går! 2-0 - en härlig och viktig seger så här i slutstriden!
I dag var vi på vår sjuttonde och artonde visning! Vi har tittat på lägenheter i Solna, Sundbyberg, Huvudsta och Vällingby. Vi har tittat på treor och fyror. Vi har rynkat på näsan och vi har valt bort. Det ska ju vara optimalt; hyfsat nytt och fräscht, kök med matplats för många, bra balkong, centralt, inte för dyrt... Och det här är inte helt lätt.
Vad vi än så småningom väljer kommer vi att få betydligt mycket mindre ytor att röra oss på och det blir nog en tuff omställning. Här i radhuset kan vi alla röra oss utan att behöva "gå på varandra" om vi inte vill.
Allra helst vill jag flytta till ett specifikt område i Sundbyberg eller ett annat specifikt område i Solna. Naturligtvis säljs det inte så mycket där och det som säljs har hittills inte varit "rätt" av olika anledningar. I dag kikade vi på en rätt sliten etage-femma i Vällingby (bra läge) och en riktigt fin tre/fyra i Vällingby (sämre läge men finare lägenhet). Men den är inte optimal eftersom vi har nittonåringen kvar hemma än så länge. Den fungerar eventuellt när han har flyttat ut.
Och så får jag ångest för att vi ska ha visning av radhuset - vem ska orka städa och fixa till huset??? :O Får panik! Det får bli till att hyra en proffsstädning inför visningen! Men åh, vad jag längtar efter att lämna radhuslivet bakom mig och börja ett nytt liv närmare tunnelbanan!
I går bestämde jag mig för att gå till läkaren i dag, eftersom hostan blev värre och djupare. I dag tycker jag att det är onödigt att ta upp läkartid med litet hosta. Det är faktiskt bättre nu... men jag kanske går i veckan.
Mamma och pappa var rätt pigga i dag, om än något irriterade på varandra. Mormor, däremot, har ramlat igen på sjukhuset och kanske brutit något mer. Hade tänkt åka och hälsa på henne men nu är hon på undersökningar på S:t Göran igen.
Och AIK vann i går! 2-0 - en härlig och viktig seger så här i slutstriden!
lördag 16 oktober 2010
Saturday night fever
Den här lördagen är en sådan där logistisk utmaning när det är mycket som ska klaffa.
Kvart i åtta gick jag till frissan för att färga och klippa håret. Själv var hon sjuk, så den här gången fick hennes dotter ta sig an min hästman.Det gick bra, tycker jag. Och fortare än vad det brukar. Hann precis hem till klockan tio då det utropats traditionell höststädning.
För syns skull bytte jag jacka och gick ut, litet håglöst i garaget och skvallrade litet med grannarna. Sedan in och börja förbereda middagen. Göra Prince Charles favoriträkbakelser till förrätt, steka kött, göra svampstuvning och duka fram. Ta hand om tvätten. Dammsuga en vända till. Ringa mamma och höra hur dagsformen är.
Byta om, sätta på långkalsonger och åka till Råsunda. Heja fram bästa laget. Sedan hem och fixa värmande lumumba och skiva upp litet rökt korv innan gästerna kommer. Lägga en slutgiltig hand vid maten och förhoppningsvis få en jättetrevlig kväll.
Fotboll - äntligen är det match igen. AIK är som en familjemedlem, som man gläds och sörjer med. Men när man har en dödssjuk person i sin närhet blir fotbollen ändå rätt oväsentlig. Just nu orkar jag inte bry mig så mycket om AIK åker ur allsvenskan. AIK dör i alla fall inte.
Och visst var jag glad när AIK vann SM-guld i fjol men ändå lätt avtrubbad, eftersom vännen, så otroligt onödigt och alldeles för tidigt, dog dagarna innan finalen i Göteborg. Svår sjukdom ger perspektiv på fotbollens vikt och på andra saker i livet.
Men självklart ska vi åka på matchen och gapa oss hesa! Framåt stolta AIK!
Kvart i åtta gick jag till frissan för att färga och klippa håret. Själv var hon sjuk, så den här gången fick hennes dotter ta sig an min hästman.Det gick bra, tycker jag. Och fortare än vad det brukar. Hann precis hem till klockan tio då det utropats traditionell höststädning.
För syns skull bytte jag jacka och gick ut, litet håglöst i garaget och skvallrade litet med grannarna. Sedan in och börja förbereda middagen. Göra Prince Charles favoriträkbakelser till förrätt, steka kött, göra svampstuvning och duka fram. Ta hand om tvätten. Dammsuga en vända till. Ringa mamma och höra hur dagsformen är.
Byta om, sätta på långkalsonger och åka till Råsunda. Heja fram bästa laget. Sedan hem och fixa värmande lumumba och skiva upp litet rökt korv innan gästerna kommer. Lägga en slutgiltig hand vid maten och förhoppningsvis få en jättetrevlig kväll.
Fotboll - äntligen är det match igen. AIK är som en familjemedlem, som man gläds och sörjer med. Men när man har en dödssjuk person i sin närhet blir fotbollen ändå rätt oväsentlig. Just nu orkar jag inte bry mig så mycket om AIK åker ur allsvenskan. AIK dör i alla fall inte.
Och visst var jag glad när AIK vann SM-guld i fjol men ändå lätt avtrubbad, eftersom vännen, så otroligt onödigt och alldeles för tidigt, dog dagarna innan finalen i Göteborg. Svår sjukdom ger perspektiv på fotbollens vikt och på andra saker i livet.
Men självklart ska vi åka på matchen och gapa oss hesa! Framåt stolta AIK!
fredag 15 oktober 2010
TGIF
Slitsam vecka lackar mot sitt slut. Det är så mycket nu att jag blandar ihop saker och ting och verkligen får anstränga mig för att komma ihåg allting jag gör alternativt ska göra.
På jobbet har jag hunnit undan det jag hade hoppats, vilket är skönt. Var ute och fotograferade en brandövning i dag, i det fina höstvädret, men irriterade mig på min kollega. Jag har aldrig sett honom "in action" förut och det är bara att konstatera att han nog har haft sina glansdagar. Ju mer jag jobbar med honom desto roligare tycker jag det vore att ta över hans jobb nästa sommar när han går i pension.
Jag fick en hel kasse bröd från Fria Bröd, som tillverkar glutenfritt, i dag på jobbet, så jag gjorde det enkelt för mig och tänkte att vi skulle göra landgångsliknande mackor till middag. Jag köpte köttbullar, rödbetssallad, dallassallad, leverpastej, fetaost (det är fetaostens dag), ost, skinka och avocado och dukade upp. Tyvärr var brödet verkligen jättetråkigt så det blev inte den "festmåltid" jag hoppats.
Mamma var deppig i dag. Hon hade upptäckt att hon inte kan klä på sig själv och att allting tar väldigt lång tid. Jag försökte muntra upp henne med att hon måste ha tålamod och att hemtjänsten ska hjälpa henne med allt hon behöver hjälp med - men i bilkön på väg hem tillät jag mig att gråta en skvätt.
Jag såg synen av hur pappa, jag och brorsan står och tar emot släkten/vännerna utanför Råcksta kapell vid begravningen, precis som P stod med sina döttrar för snart ett år sedan. Det känns som om försämringen går så galopperande snabbt...
På den roliga sidan har jag nu bokat en del av överraskningen till makens 60-årspresent men även fixat bröllopspresent. Det blir en dagsutflykt till Utö julmarknad lördagen den 18 december med sjöfrukost på vägen dit och julbord ombord på M/S Cinderella på vägen hem. Det ska bli jättekul!
Tre saker som jag är stolt över
1. S1
2. S2
3. S3
Utan inbördes rangordning! Alla på delad förstaplats förstås!
På jobbet har jag hunnit undan det jag hade hoppats, vilket är skönt. Var ute och fotograferade en brandövning i dag, i det fina höstvädret, men irriterade mig på min kollega. Jag har aldrig sett honom "in action" förut och det är bara att konstatera att han nog har haft sina glansdagar. Ju mer jag jobbar med honom desto roligare tycker jag det vore att ta över hans jobb nästa sommar när han går i pension.
Jag fick en hel kasse bröd från Fria Bröd, som tillverkar glutenfritt, i dag på jobbet, så jag gjorde det enkelt för mig och tänkte att vi skulle göra landgångsliknande mackor till middag. Jag köpte köttbullar, rödbetssallad, dallassallad, leverpastej, fetaost (det är fetaostens dag), ost, skinka och avocado och dukade upp. Tyvärr var brödet verkligen jättetråkigt så det blev inte den "festmåltid" jag hoppats.
Mamma var deppig i dag. Hon hade upptäckt att hon inte kan klä på sig själv och att allting tar väldigt lång tid. Jag försökte muntra upp henne med att hon måste ha tålamod och att hemtjänsten ska hjälpa henne med allt hon behöver hjälp med - men i bilkön på väg hem tillät jag mig att gråta en skvätt.
Jag såg synen av hur pappa, jag och brorsan står och tar emot släkten/vännerna utanför Råcksta kapell vid begravningen, precis som P stod med sina döttrar för snart ett år sedan. Det känns som om försämringen går så galopperande snabbt...
På den roliga sidan har jag nu bokat en del av överraskningen till makens 60-årspresent men även fixat bröllopspresent. Det blir en dagsutflykt till Utö julmarknad lördagen den 18 december med sjöfrukost på vägen dit och julbord ombord på M/S Cinderella på vägen hem. Det ska bli jättekul!
Tre saker som jag är stolt över
1. S1
2. S2
3. S3
Utan inbördes rangordning! Alla på delad förstaplats förstås!
torsdag 14 oktober 2010
Schizofren i sinnet
I dag känner jag mig litet lätt schizofren. Ena stunden är jag Fast Food-chefredaktör och i nästa djupt engagerad Skydd&Säkerhet-redaktör (chefredaktör in spe - förmodligen). Det är så många budgetdokument och planeringsdokument och eftersom de ska fyllas i för två tidningar blir det många olika projektnamn och nummer att hålla i huvudet. Men en sak är säker; om det blir så att jag tar över Skydd&Säkerhet kommer det att hända saker med tidningen. Som ekonomidirektören mycket riktigt påpekade i dag; den behöver bättre lönsamhet. De planer jag redan har i huvudet exploderade i ännu fler planer; gå igenom prenumerationsregistret, dra igång aktiva prenumerationskampanjer med studeranderabatter och samarbeten, locka fler annonsörer i takt med att de lämnar konkurrenten (min förra arbetsgivare), ändra form och innehåll i tidningen, skapa en Facebookgrupp, ett Twitterkonto, en blogg på hemsidan osv osv.
Sedan var jag snabbt tillbaka i Fast Foods alla aktiviteter och jagade människor som ska betala medlemsavgift i vårt VIP-råd, gjorde telefonintervjuer och fick intressanta förfrågningar från IT-Micke angående e-tidningen.
Det finns så mycket att göra! Var ska jag börja? I bilkön på väg hem började jag skissa på en logotyp för vårt råd och sedan var det dags att avlägga ett snabbt besök hos föräldrarna, som återförenats i hemmet, möta maken och dra till Coop Forum för storhandling, hem och jobba litet mer och försöka hinna med litet "skönhetsvård" också!
Tre trista saker i dag:
1. Glömde privata mobiltelefonen hemma - satan vad handikappad man blir.
2. Höstregn och rusk i morse.
3. Den perfekta lägenheten dyker inte upp!
Sedan var jag snabbt tillbaka i Fast Foods alla aktiviteter och jagade människor som ska betala medlemsavgift i vårt VIP-råd, gjorde telefonintervjuer och fick intressanta förfrågningar från IT-Micke angående e-tidningen.
Det finns så mycket att göra! Var ska jag börja? I bilkön på väg hem började jag skissa på en logotyp för vårt råd och sedan var det dags att avlägga ett snabbt besök hos föräldrarna, som återförenats i hemmet, möta maken och dra till Coop Forum för storhandling, hem och jobba litet mer och försöka hinna med litet "skönhetsvård" också!
Tre trista saker i dag:
1. Glömde privata mobiltelefonen hemma - satan vad handikappad man blir.
2. Höstregn och rusk i morse.
3. Den perfekta lägenheten dyker inte upp!
onsdag 13 oktober 2010
Drastiskt besök
Måste erkänna att jag har litet ont i magen hela tiden just nu. Det är litet mycket! Har i dag haft lönesamtal, gjort två telefonintervjuer och skrivit artiklar så att fingrarna glöder, haft ett projektledarmöte och första affärsplaneredovisningen. Som tur är har det gått bra allting och jag känner mig allt mer säker under de här uppföljningsmötena. Ekonomichefen måste se en stor förändring sedan i våras, då jag fortfarande var rätt nyanställd. Det är också kul att följa processen på två tidningar - jag känner tydligt att det ger synergieffekter!
Och så har tidningen Restauranger & Storkök med mina Grönlandsreportag, Skydd & Säkerhet med mina mässreferat och det senaste numret av Fast Food kommit ut. Även om man är mitt uppe i nästa nummer av tidningarna så är det kul att se dem och jag har redan fått några positiva kommentarer.
Sedan var det då direkt dags att hämta pappa och åka till sjukhuset för att besöka mamma. När jag ringde för att stämma av tiden, fick jag veta att mormor ramlat, blivit körd till S:t Göran och senare remitterad till Bromma sjukhus, avdelning 1.
Det är helt surrealistiskt, eftersom mamma ligger på avdelning 2 i samma korridor. Det var bara att låta mamma ta en premiärtur i nya och fina rullstolen några meter och hälsa på en förhållandevis pigg mormor, 96 år gammal, med bruten överarm. Jag sa till mormor att jag tyckte det var en litet väl drastisk åtgärd att ramla och bryta armen för att få träffa mamma! Hon skrattade glatt och höll med, krutgumman!
Samtidigt såg jag att hennes ögon blev jätteledsna när hon såg mamma i rullstolen, lätt uppsvullen, omlindad och uppenbarligen svårt sjuk...Mamma hade bävat för att visa upp sig för mormor men efter besöket tror jag hon tyckte det var skönt.
I morgon kommer mamma hem och allting är avstämt med hemtjänsten. Nu får jag väl ta en sväng till sjukhuset ändå i helgen, för att hälsa på mormor. Annars får hon ju inga besök alls.
Visst ja - så har jag en egen familj också! Alla är förkylda och snörvlar, en är helt Hemnetberoende och vill, liksom jag, flytta. Den enda som är motsträvig är maken... Men i morgon ska jag hålla tummarna för "minstingen", eftersom han kanske ska träffa en mäklare, där han hoppas få bli visningsvärd!
Tre saker som gör mig glad:
1. Det vackra höstvädret
2. Att mamma får komma hem en period igen
3. Att jag har världens bästa ungar!
Och en bonus vore om jag kunde få någon lugn dag framöver!
Och så har tidningen Restauranger & Storkök med mina Grönlandsreportag, Skydd & Säkerhet med mina mässreferat och det senaste numret av Fast Food kommit ut. Även om man är mitt uppe i nästa nummer av tidningarna så är det kul att se dem och jag har redan fått några positiva kommentarer.
Sedan var det då direkt dags att hämta pappa och åka till sjukhuset för att besöka mamma. När jag ringde för att stämma av tiden, fick jag veta att mormor ramlat, blivit körd till S:t Göran och senare remitterad till Bromma sjukhus, avdelning 1.
Det är helt surrealistiskt, eftersom mamma ligger på avdelning 2 i samma korridor. Det var bara att låta mamma ta en premiärtur i nya och fina rullstolen några meter och hälsa på en förhållandevis pigg mormor, 96 år gammal, med bruten överarm. Jag sa till mormor att jag tyckte det var en litet väl drastisk åtgärd att ramla och bryta armen för att få träffa mamma! Hon skrattade glatt och höll med, krutgumman!
Samtidigt såg jag att hennes ögon blev jätteledsna när hon såg mamma i rullstolen, lätt uppsvullen, omlindad och uppenbarligen svårt sjuk...Mamma hade bävat för att visa upp sig för mormor men efter besöket tror jag hon tyckte det var skönt.
I morgon kommer mamma hem och allting är avstämt med hemtjänsten. Nu får jag väl ta en sväng till sjukhuset ändå i helgen, för att hälsa på mormor. Annars får hon ju inga besök alls.
Visst ja - så har jag en egen familj också! Alla är förkylda och snörvlar, en är helt Hemnetberoende och vill, liksom jag, flytta. Den enda som är motsträvig är maken... Men i morgon ska jag hålla tummarna för "minstingen", eftersom han kanske ska träffa en mäklare, där han hoppas få bli visningsvärd!
Tre saker som gör mig glad:
1. Det vackra höstvädret
2. Att mamma får komma hem en period igen
3. Att jag har världens bästa ungar!
Och en bonus vore om jag kunde få någon lugn dag framöver!
tisdag 12 oktober 2010
Lång dag
Åh, det blev en lång dag i dag. Avresa hemifrån, som vanligt när jag åker kommunalt, tio i sex. Artikelskrivande, febril aktivitet och affärsplanemöte med andra tidningen. Snabb avfärd till Östermalm, intervju, snabb hemfärd (så snabbt det kan gå med tunnelbana), snabbmatlagning, snabbt iväg och hämta ut nytt VISA-kort, snabbt iväg till pappa och plocka upp dottern på vägen, besök hos mamma på sjukhuset och hem för att skriva artikel, ladda ur foton och putsa klart på affärsplanen version 1.
Nu är klockan snart tio och det är Holland-Sverige på TV. Kul med fotboll. Inte så kul resultat. En bit in i andra halvlek står det 3-0 till Holland. Men nu ska jag fixa några notiser framför matchen innan det är sängdags! Det är mycket jobb nu!
Dagens tre goda gärningar:
1. Gav en kollega en ärlig komplimang
2. Hämtade upp pappa så att han fick hälsa på mamma även denna dag
3. Reste miljövänligt till jobbet. :-D Fast det var ju bara för att jag hade en intervju på stan, så det räknas nog inte, då får det bli en till:
4. Ordnade så att hemtjänsten städar hos mamma och pappa innan mamma kommer hem från sjukhuset och att de kommer med mat från och med första dagen hemma.
Nu är klockan snart tio och det är Holland-Sverige på TV. Kul med fotboll. Inte så kul resultat. En bit in i andra halvlek står det 3-0 till Holland. Men nu ska jag fixa några notiser framför matchen innan det är sängdags! Det är mycket jobb nu!
Dagens tre goda gärningar:
1. Gav en kollega en ärlig komplimang
2. Hämtade upp pappa så att han fick hälsa på mamma även denna dag
3. Reste miljövänligt till jobbet. :-D Fast det var ju bara för att jag hade en intervju på stan, så det räknas nog inte, då får det bli en till:
4. Ordnade så att hemtjänsten städar hos mamma och pappa innan mamma kommer hem från sjukhuset och att de kommer med mat från och med första dagen hemma.
måndag 11 oktober 2010
Dagens tre goda
Dagens tre saker som jag är glad över:
1. Affärsplan 2011-2013 version 1 är färdig för presentation och eventbudgeten påbörjad.
2. Mamma får komma hem från sjukhuset på torsdag.
3. Jag bokade om ett åtagande i veckan, så jag får litet mer tid för annan logistik.
1. Affärsplan 2011-2013 version 1 är färdig för presentation och eventbudgeten påbörjad.
2. Mamma får komma hem från sjukhuset på torsdag.
3. Jag bokade om ett åtagande i veckan, så jag får litet mer tid för annan logistik.
Ljuset över redaktionen
Vi är några morgontidiga själar på jobbet. Tio över sju kliver jag och en kollega av bussen vid arbetsplatsen på Lidingö. Då har jag färdats i en timme och tjugofem minuter, medelst buss, grön linje, röd linje och buss. Det lyser litet småputtrigt över delar av huset och jag tar dagens Brämhults i kylskåpet samt kompletterar med en kopp kaffe, innan jag vittjar postfacket. Se där låg ett par trevliga inbjudningar till pressluncher.
Men det är kallt. Och det är mörkt ute. Det är obönhörligen höst. Och jag är trött. Det är också obönhörligen budgetdags. Arbetsplanedags. På onsdag ska vi dra första versionen av budgeten för 2011 och presentera första versionen av en arbetsplan. Det känns... tungt!
Jag har bara jobbat här i tio månader och inte deltagit i det här arbetet förut, så jag ser det som litet "trial and error" men samtidigt hatar jag att inte ha kontroll och veta vad jag gör. Jag blir nästan gråtfärdig när jag ser alla papper (affärsmodell för deltagarintäkter, projektledarmanual, Dokument Sortiment Intäkter, lönebudget, budgetinstruktion osv osv) som dimper ner i mejlboxen. HUR ska jag ta mig igenom detta??
Jag är för sjutton journalist, inte ekonom! OK. Kavlar upp ärmarna, vässar blyertspennan och letar fram radergummit. Bara att suga tag i det här nu!
Så sakteliga vaknar redaktionen till liv utanför mitt glasfönster.
Men det är kallt. Och det är mörkt ute. Det är obönhörligen höst. Och jag är trött. Det är också obönhörligen budgetdags. Arbetsplanedags. På onsdag ska vi dra första versionen av budgeten för 2011 och presentera första versionen av en arbetsplan. Det känns... tungt!
Jag har bara jobbat här i tio månader och inte deltagit i det här arbetet förut, så jag ser det som litet "trial and error" men samtidigt hatar jag att inte ha kontroll och veta vad jag gör. Jag blir nästan gråtfärdig när jag ser alla papper (affärsmodell för deltagarintäkter, projektledarmanual, Dokument Sortiment Intäkter, lönebudget, budgetinstruktion osv osv) som dimper ner i mejlboxen. HUR ska jag ta mig igenom detta??
Jag är för sjutton journalist, inte ekonom! OK. Kavlar upp ärmarna, vässar blyertspennan och letar fram radergummit. Bara att suga tag i det här nu!
Så sakteliga vaknar redaktionen till liv utanför mitt glasfönster.
söndag 10 oktober 2010
Varför blogga?
Jag har varit totalt ointresserad av att blogga. Innerst inne är jag möjligen litet motståndare mot att fläka upp hela privatlivet i offentlighetens ljus.
Jag följer ändå ett stort antal bloggar och blir ofta litet trött på prettokänslan i en del bloggar och Facebookstatusrader. Kan man inte försöka bli bekräftad IRL i stället för att söka bekräftelse på nätet? Det blir så mycket "titta hur mycket jag tränar", "titta hur kär jag är", "titta hur mycket jag har att göra", "titta hur mycket jag bakar", "titta vilka fina vänner jag har", "titta vilket roligt jobb just jag har", "titta vilken god mat jag lagar en tisdag" och liknande. Och så kommer det som ett brev på posten några uppmuntrande kommentarer eller "tummen upp"-symboler. Det är helt OK men ibland står det mig upp i halsen. Jag har själv varit där, lagt upp fina foton på julgodis och berättat om allt vi gör - men innerst inne ger det mig en känsla att det är "ett skyltfönster", något av en konstlad lycka. Jag har säkert fel men det känns litet... ytligt. Och då är inte jag - alltid - någon djup person som måste se en mening med allt.
Däremot finns det också en stor mängd bloggar med mycket mening, känsla och kärlek, bloggar som skrivs av människor som lever i någon form av sorg eller glädje och med insikter som man själv kanske saknar. De ger mig betydligt mer att läsa.
Men - jag är en nyfiken själ och måste testa själv innan jag definitivt kan uttala mig (det gäller dock inte saker som bungyjump, bergochdalbanor och andra våghalsiga företeelser), så nu har jag startat denna blogg, eller dagbok som det hette förr i världen. Jag är inte beredd att göra bloggen helt offentlig, än i alla fall. Det kommer förmodligen bli något av ett mellanting mellan den ytliga prettobloggen och den djupa bloggen med mycket mening.
Det är något av en utmaning att vara mitt i livet. Barnen har vuxit upp och är självständiga unga vuxna, själv börjar man notera ett kroppsligt förfall och så blir föräldrarna äldre och sjuka - eller åtminstone svagare. Det är i den utmaningen jag tar avstamp. Det är i den utmaningen jag lever.
Jag följer ändå ett stort antal bloggar och blir ofta litet trött på prettokänslan i en del bloggar och Facebookstatusrader. Kan man inte försöka bli bekräftad IRL i stället för att söka bekräftelse på nätet? Det blir så mycket "titta hur mycket jag tränar", "titta hur kär jag är", "titta hur mycket jag har att göra", "titta hur mycket jag bakar", "titta vilka fina vänner jag har", "titta vilket roligt jobb just jag har", "titta vilken god mat jag lagar en tisdag" och liknande. Och så kommer det som ett brev på posten några uppmuntrande kommentarer eller "tummen upp"-symboler. Det är helt OK men ibland står det mig upp i halsen. Jag har själv varit där, lagt upp fina foton på julgodis och berättat om allt vi gör - men innerst inne ger det mig en känsla att det är "ett skyltfönster", något av en konstlad lycka. Jag har säkert fel men det känns litet... ytligt. Och då är inte jag - alltid - någon djup person som måste se en mening med allt.
Däremot finns det också en stor mängd bloggar med mycket mening, känsla och kärlek, bloggar som skrivs av människor som lever i någon form av sorg eller glädje och med insikter som man själv kanske saknar. De ger mig betydligt mer att läsa.
Men - jag är en nyfiken själ och måste testa själv innan jag definitivt kan uttala mig (det gäller dock inte saker som bungyjump, bergochdalbanor och andra våghalsiga företeelser), så nu har jag startat denna blogg, eller dagbok som det hette förr i världen. Jag är inte beredd att göra bloggen helt offentlig, än i alla fall. Det kommer förmodligen bli något av ett mellanting mellan den ytliga prettobloggen och den djupa bloggen med mycket mening.
Det är något av en utmaning att vara mitt i livet. Barnen har vuxit upp och är självständiga unga vuxna, själv börjar man notera ett kroppsligt förfall och så blir föräldrarna äldre och sjuka - eller åtminstone svagare. Det är i den utmaningen jag tar avstamp. Det är i den utmaningen jag lever.
lördag 9 oktober 2010
Synd att klaga
Det är när man lever med svårt sjuka människor omkring sig som man kan - och bör - skämmas när man grinar illa åt att den långa fina nageln gick av, att bankomaten helt oförhappandes svalde VISA-kortet och det tar upp till en vecka att få ett nytt kort, att höstsolens ljus obarmhärtigt avslöjar hur skitiga fönstren är, att man inte håller målvikten, att man får fula finnar och att man glömt köpa garam masala.
Inga motgångar i världen är så stora och svåra som aggressiva sjukdomar. Även om tålmodiga Eva minst en gång påpekade att var och en har rätt att uttrycka sin besvikelse eller klaga över banala saker även om man har sjuka människor omkring sig. När vi pratade ville jag nämligen aldrig beklaga mig, även om det var skit just då. Vem är jag att gnälla när hon genomgick en vidrig sjukdom, med allehanda jobbiga behandlingar och ständiga komplikationer som sakta men säkert bröt ner hennes kropp?
Så jag ska inte klaga.
Nageln växer ut, jag får ett nytt VISA-kort nästa vecka, maken får tvätta fönstren ;-), finnarna försvinner och det finns mer garam masala att köpa. Målvikten blir den största utmaningen! Men snart så... ska jag ta tag i det också.
Inga motgångar i världen är så stora och svåra som aggressiva sjukdomar. Även om tålmodiga Eva minst en gång påpekade att var och en har rätt att uttrycka sin besvikelse eller klaga över banala saker även om man har sjuka människor omkring sig. När vi pratade ville jag nämligen aldrig beklaga mig, även om det var skit just då. Vem är jag att gnälla när hon genomgick en vidrig sjukdom, med allehanda jobbiga behandlingar och ständiga komplikationer som sakta men säkert bröt ner hennes kropp?
Så jag ska inte klaga.
Nageln växer ut, jag får ett nytt VISA-kort nästa vecka, maken får tvätta fönstren ;-), finnarna försvinner och det finns mer garam masala att köpa. Målvikten blir den största utmaningen! Men snart så... ska jag ta tag i det också.
Fin höstig lördag
Har svalt gårdagens besvikelse och planerar kvällens middag. Det blir baconlindad torsk, eftersom en av gästerna är vegetarian - hon får förstås torsk utan baconskivorna - så sönerna har deklarerat att de inte äter hemma. En kvalificerad gissning är att de drar till Max i stället. De jobbar extra där både två.Det är ett strålande vackert höstväder ute men jag har inte riktigt hämtat mig från min otroligt långdragna förkylning/influensa än så jag kväver lusten att ge mig ut på en snabb stavgång. Min trötta kropp säger helt enkelt stopp. Jag blir till och med andfådd av att gå upp för trapporna just nu...
Innan det är dags för matlagning ska jag svänga förbi och hämta pappa i Vällingby och sedan dra till Bromma sjukhus, avdelning 2, där mamma ligger sedan hon transporterats dit från KS i torsdags. Hon är visserligen "pigg" igen efter kollapsen förra fredagen men kan ännu inte resa sig upp själv. Efter rätt mycket tjat har hon äntligen fått en rullstol beställd - känns skönt att den energi man lägger ner ger litet resultat!
Mamma höll på att stryka med i ett blödande magsår för snart tre år sedan, därefter har hon och pappa haft ett toppenliv i den lägenhet de flyttade till för litet mer än två år sedan. Förra hösten svullnade hennes hand upp och hon sökte så småningom läkare. Först fick hon antibiotika men när inte det hjälpte gick han vidare i utredningen och i början av januari stod det klart att hon har spridd lungcancer. Det är metastaser i lymfkörtlarna som ger svullnaden.
Hon genomgick cellgiftbehandling i våras. De goda nyheterna är att hon klarade den bra och att tumören i lungan svarade bra. Den blev mindre och är nu så "bra" som den kan bli. Det går inte att operera bort den. De dåliga nyheterna är att metastaserna inte direkt försvinner och att hon i somras i stället fick en metastas på hjärnan, som de tog bort med gammaknivsstrålning. Läkarna säger nu att det bara handlar om att göra det så bra som möjligt för henne... Och det får vi leva med...
Innan det är dags för matlagning ska jag svänga förbi och hämta pappa i Vällingby och sedan dra till Bromma sjukhus, avdelning 2, där mamma ligger sedan hon transporterats dit från KS i torsdags. Hon är visserligen "pigg" igen efter kollapsen förra fredagen men kan ännu inte resa sig upp själv. Efter rätt mycket tjat har hon äntligen fått en rullstol beställd - känns skönt att den energi man lägger ner ger litet resultat!
 |
| Mamma, pappa, Kjelle, Sofia och Stefan på Ålandskryssning i somras. |
Mamma höll på att stryka med i ett blödande magsår för snart tre år sedan, därefter har hon och pappa haft ett toppenliv i den lägenhet de flyttade till för litet mer än två år sedan. Förra hösten svullnade hennes hand upp och hon sökte så småningom läkare. Först fick hon antibiotika men när inte det hjälpte gick han vidare i utredningen och i början av januari stod det klart att hon har spridd lungcancer. Det är metastaser i lymfkörtlarna som ger svullnaden.
 |
| Pappa, mamma och Kjelle på ett fik i Sigtuna, sommaren 2010. |
 |
| Mamma och pappa följde med Kjelle och mig till Karpathos i somras, men då började mamma krokna litet igen. |
fredag 8 oktober 2010
Positiv blir trött
Jag, som är en positivt sinnad person, känner mig rätt låg. Det har varit en lång period med hosta och infektion, mycket logistik med sjuka mamma och haltande pappa och så skulle en gäst ha kommit på middag och hela dagen anpassats utifrån det. En timme innan ringer gästen återbud.
Man blir litet ledsen, där man står med allt käk och sin ansträngning att verka glad och positiv. OK - jag får förstå och svälja besvikelsen. Önskar att jag vetat det tidigare bara så att jag hade kunna planera annorlunda...
Samtidigt får jag bilder av hur pappa ensam (men återställd i höften) får gå ut på torget och sätta sig, sedan hans livskamrat sedan kanske 55 år inte finns längre. Usch, det är så sorgligt med cancer. Det finns ju bara en utgång för mamma. Just nu är hon i säkert förvar på sjukhus men snart kommer hon hem igen. Det blir väl några veckor hemma, kollaps och tillbaka till sjukhuset!
Gång på gång.
Tills det tar slut.
Såg jag inte det här för ett år sedan, när vännen Eva gjorde sitt livs kamp och förlorade?!
Åh, fredagsmys!
Man blir litet ledsen, där man står med allt käk och sin ansträngning att verka glad och positiv. OK - jag får förstå och svälja besvikelsen. Önskar att jag vetat det tidigare bara så att jag hade kunna planera annorlunda...
Samtidigt får jag bilder av hur pappa ensam (men återställd i höften) får gå ut på torget och sätta sig, sedan hans livskamrat sedan kanske 55 år inte finns längre. Usch, det är så sorgligt med cancer. Det finns ju bara en utgång för mamma. Just nu är hon i säkert förvar på sjukhus men snart kommer hon hem igen. Det blir väl några veckor hemma, kollaps och tillbaka till sjukhuset!
Gång på gång.
Tills det tar slut.
Såg jag inte det här för ett år sedan, när vännen Eva gjorde sitt livs kamp och förlorade?!
Åh, fredagsmys!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)