Det hade nog kanske varit en bra idé att stanna hemma även på fredagen men jag hade ju redan skjutit upp de två intervjuerna tidigare i veckan, så jag drog till jobbet. Det gick rätt bra. Jag åkte in till stan och intervjuade marknadschefen för Wayne's och sedan tillbaka till kontoret.
Då började det kännas skakigt igen men jag jobbade på till två, sedan packade jag ihop och åkte hem. Den telefonintervju jag skulle göra med McDonald's kunde jag ju göra hemifrån. Jag är otroligt matt - att gå i trappan suger musten ur mig och hostan är inte särskilt mycket bättre.
Jag fixade dock middag till maken och vi tog ett glas rödvin. Sedan skrev jag en artikel och tittade på tragiska nyheter från Japan och Libyen och sedan Let's Dance semifinal.
Och i natt tänkte jag på en scen från i höstas. Det hade nog med min hosta att göra. Jag såg mamma på KS, på vårt sista besök på Thorax, då hon fick den läkaren hon absolut inte ville ha. Hon kom dit i rullstolstaxi och jag mötte upp. Vi gick in på röntgenavdelningen och sedan körde jag henne upp till avdelningen. Vi fick vänta länge eftersom den ordinarie läkaren var sjuk. Sedan berättade doktorn att det "inte var så stora förändringar". Hur glad hon blev. Hur ledsen jag blev. Jag såg ju röntgenbilderna. Jag såg vätskan i lungan. Jag förstod att de förändringar som ändå förekommit inte var av godo. Då var det inte heller så långt kvar...
Men - nu är det lördag. Efter att i går kväll ha hostat så att jag nästan spydde, har jag nu spränghuvudvärk igen. Jag tar tabletter och hoppas bemästra den, så att jag kan komma i kapp litet med jobbet. Gårdagens snöfall har lagt ett nytt vitt täcke över trädgården men solen skiner och några vårdagar utlovas. Det måste bli en bra dag! Det måste bli en bra dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar