fredag 31 december 2010

Sätter punkt

Med mitt hundrade blogginlägg sätter jag nu punkt för skitåret 2010. Det har funnits ljusglimtar men på det stora hela skulle jag vilja reklamera hela året, från början till slut. Så nu gör jag som kungen sade i ett av sina beramade tal under året; vänder blad.

torsdag 30 december 2010

Full fart en torsdag

Promenad till Vällingby, ringde begravningsbyrån och fick veta hur många som anmält sig till minnesstunden (9 förutom vi 10), åkte med pappa till plåtverkstaden och visade upp parkeringsskadan och bokade tid för byte av stötfångaren, åkte vidare till systrarna i Åkermyntan och beställde smörgåstårta (12 bitar rostbiff ock 9 respektive 6 räk och lax). Sedan hann vi med att köpa raggmunkssmet och tanka samt slänga glasflaskor också, innan vi åt mack-lunch hos pappa.

När jag kommit hem, ringde jag för att beställa flyttstädningsoffert och lade ut tre annonser på Blocket, en på mina kära Lottaböcker, en på dotterns fina dockor och en på pojkarnas Briojärnväg. Jag har också mejlat officianten och känner mig nu rätt nöjd med min lediga dag.

Under promenaden hem såg jag begravningsgästerna framför mig och fick tårar i ögonen igen. Det är två veckor sedan mamma dog i dag och det äter mig inifrån fortfarande. I dag hängde jag undan hennes ytterkläder. Det är små steg men de är tunga. Men det äter mig inifrån i sanning.

onsdag 29 december 2010

Ordentlig onsdag

Det är rätt skönt att vara tvångsledig. Var ju tvungen att ta ut tre "miljödagar" innan årsskiftet, för att de inte skulle "försvinna". Går visserligen igenom mejl och redigerade manus i går, som också enligt tidsplanen lades ned på formgivarens server. Men då mejlade han att han var ledig... Litet onödigt jobb alltså.

I går var jag över hos pappa och åt lunch. Vi rensade litet bland mammas kläder, åtminstone de som låg framme. Det mesta slängde jag på vägen hem. Några plagg har jag tvättat och ska lämna till Läkarmissionen. Nu är det "bara" allting i garderoberna kvar. Hjälpmedelscentralen hade varit och hämtat rullstolen, rullatorn, WC-stolen och kuddarna, så det börjar se litet mindre sjukhusaktigt ut igen. Alla mammas konton är spärrade och det börjar komma brev till dödsboet. Det blir mycket papper! Jag  hade skrivit ner några rader om mamma, som pappa fick läsa och tyckte var bra. Vi lyssnade litet på "Jag har hört om en stad" och grät litet bägge två.

I dag var vi på biomatiné och såg "Änglagård 3". Det känns bra att umgås, att dela den här tiden, tillsammans.

Nu har mammas adressbok försvunnit. Jag vet att jag gick igenom fodralet innan jag slängde det i går och att jag tyckte det var konstigt att själva adressboken var borta - men det är möjligt att jag missade den? Det är ingen fara; alla adresser går att återskapa - men det är irriterande! Kan jag ha varit så yvig att jag inte såg den när jag gick igenom fodralet?

I morgon förmiddag ska jag följa med pappa till plåtverkstaden för att se vad de kan göra åt hans parkeringsskada. Sedan ska vi gå till konditoriet i Åkermyntan och beställa smörgåstårta.
Det är fortfarande jobbigt. Snart två veckor sedan. Jag trodde nog inte att det skulle sitta så djupt, att det skulle vara så länge. Man blir ledsen när någon dör på TV, man blir ledsen när man hör SPP-reklamen (till "Jag har hört om en stad") - fast det var nästan skrattretande att just den sången också sjöngs i Änglagård-filmen...

Tur att jag har min "padda" att leka med! #litetljusimörkret

måndag 27 december 2010

Amazing grace

En vanlig arbetsdag igen. Mer snö och glashala vägar. Klockan tre var det dags att möta officianten, Page, på begravningsbyrån. Det blev litet jobbigt. Vi berättade att vi valt Blott en dag, Jag har hört om en stad ovan molnen och Last Farewell. Vi lade också till Amazing Grace.

Officianten berättade att han inleder med en kort presentation och dikten "Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer…"(Alf Henrikson). Sedan pratar han litet om mamma, blandat med musik och så blir det defilering och slutord samt slutmusikstycke.

Det låter bra. Vi har inget i övrigt att tillägga. Nu önskar jag bara att det vore över.

söndag 26 december 2010

God fortsättning?

Det vete sjutton om det är en god fortsättning. Det är bara en och en halv vecka sedan mamma dog och det känns tungt fortfarande. Julafton gick ok, tycker jag. Juldagen var seg. Jag investerade i en iPad, som skänkte en stunds glädje men helst ville jag bara gå och sova. Jag är tung i kroppen, inte bara av all mat och allt godis, utan av någon utmattningskänsla som jag sällan känt. Jag kan fortfarande komma på mig med att vilja ringa mamma. Jag tittar på foton - för bara fem månader sedan gick vi runt på Karpathos. Hon var visserligen märkt av sjukdomen men ändå rätt glad och rörlig.

Det snöar fortfarande. Det ska hända mycket framöver; nyår, begravning, resa, flytt av dotter, flytt av son, resa, en mer omfattande flytt... önskar att jag i min trötthet kunde dra klockan fem månader framåt. Sitta på balkongen i vårsolen och se Sundbyberg blomstra. Men jag måste ta mig igenom allting fysiskt. Det finns inga genvägar.

Isbergen på Grönland. En fantastiskt upplevelse!
Kanske är det en god fortsättning. 2011 kan väl inte bli samma skitår som 2010? Gör jag en summering så minns jag mammas diagnos, cellgiftbehandling, nya rutiner på nytt jobb, campylobacter, tandställningar, cysta, hormonbehandling, sövning, förändring i bröstet, viktuppgång, eskalerande sjukdomsförlopp, död. Litet i skymundan finns nya jobbet, resor till Thailand, Karpathos och Grönland, beslutet om flytt och husförsäljning.

Det är bara att leva efter visdomsordet; bit ihop i stället för att bryta ihop. Fast just nu kombinerar jag de två. Det finns, som sagt, inga genvägar. God fortsättning!

fredag 24 december 2010

God Jul

Det blir en jul utan julkänsla.
En jul med all traditionell mat.
En jul med samma rutiner som alltid.
En jul utan mamma och mormor/farmor.

tisdag 21 december 2010

Brist på julkänsla

Det är jul om bara några dagar. Det känns inte alls. I går kväll storhandlade vi på Coop, skottade mer snö, frös och jag hade en ledsen dag. Jag lämnade tillbaka handväskan som mamma köpt som julklapp till sig själv från pappa. Det kändes sorgligt. Jag ringde pappa och pratade. Det kändes sorgligt. Jag fick det julkort som han skrivit och postat med sitt och mamma namn på. Det kändes sorgligt. Jag försökte baka mintkyssar men det gick ju som vanligt åt skogen. Det kändes sorgligt. Jag fick mejl från svägerskan. Det kändes sorgligt. Vi fick blommor från goda vännerna. Det kändes sorgligt.

Det är snart jul. Det känns bara jobbigt. Ja - det var en sådan dag helt enkelt.Tyvärr känns det likadant i dag.

måndag 20 december 2010

Weekendsummering

Bloggande, Facebook, Twitter. Allt känns rätt meningslöst i sorgetid. Men livet går vidare, så även de sociala medierna. I fredags jobbade jag. Det gick rätt bra. Alla var jättegulliga och trevliga på jobbet. Jag åt lunch och fikade med en jobbarkompis och så fick jag min lilla egen sorgestund i bilen på väg hem. Det börjar bli en vana, det där - att sitta och bilen och gråta. Jag gjorde litet mer julgodis och lade mig jättetidigt.

I lördags åkte maken och jag hemifrån klockan 8.30 för att ta Cinderellabåten. När vi kom fram i snöstormen fick vi veta att isläget var sådant att färden inte kunde gå till Utö, utan att vi i stället skulle få gratisbiljetter till Skansens julmarknad. Vi åt sjöfrukost under långsam färd till Vaxholm och äkte åter till Allmänna Gränd. Vi gick på julmarknaden och frös, tog ett glas vin på Gubbhyllan, fortsatte med båten ut i skärgården och åt ett jättegott julbord. Åkte in i Stockholm, gjorde en piruett mellan slottet och Grand Hôtel och lade till klockan sex.

Då var vi rätt möra, så vi åkte hem och blev bjudna på en drink hos brorsan. Kom hem vid elva och väntade uppe på sönerna som kom någon halvtimme senare.

I går, söndag, var det mer godisbak, snöskottning och tvättande. Jag och ungdomarna åkte sedan över till pappa och köpte med oss pizza. Vi slog in hans sista julklappar och jag slängde all mammas medicin. Man blir bara deprimerad av att se den. Jag tog till vara litet allergimedicin och smärtstillande för egna behov. Över huvudtaget är det naturligtvis litet deprimerande i lägenheten. Sedan spelade vi Bingolotto. På totalt lotter blev det en vinst om 100 kronor till pappa.

Pappa har dessutom satt in pengar till mig och brorsan, som en gest av uppskattning. Det känns inte helt bra i magen men samtidigt är det hans sätt att visa kärlek. Vi hjälpte honom också att boka medverkan på vår stora överraskning i mars. Det känns i alla fall bra.

Jag och morbror har också dragit upp strategin för juldags- och  nyårsfirandet.
Livet går som sagt vidare. På något jävla sätt.

lördag 18 december 2010

Så kom slutet del 3

På vägen till begravningsbyrån i Råsunda, stannade vi på Max så att brorsan och svägerskan fick äta hamburgare och pommes frites medan jag åt äppelklyftor och drack juice. Det var snöstorm bokstavligt talat. Snön vräkte ner, det blåste och var otroligt otrevligt. Inne på begravningsbyrån var det dock rätt varmt och trevligt. Ännu mer kaffe framdukat. Vi tog en pepparkaka, svarade på alla frågor, fick till stånd en dödsannons med sentensen "I tacksamt minne" och den liljekonvalj som hon sade till mig att hon ville ha - då - för så länge sedan.

Det blir förstås en borgerlig begravning med officiant, som vi får betala separat. Totalt kommer begravningen att gå på ungefär 17 000 kronor förutom förtäring. Bara dödsannonsen kostar nästan 4 500 kronor.

Vi kom också överens om musik. Trots att det är en borgerlig begravning har vi valt en äkta psalm (Blott en dag) och en ovanlig litet mer frikyrklig psalm (Jag har om en stad ovan molnen). Den sista kom pappa ihåg och jag vet att han har rätt. Den brukade mamma och morfar alltid sjunga. Morfar brukade dessutom alltid sjunga Blott en dag. Och just den kommer få mig att bryta ihop på begravningen!
Bror och jag valde Last Farewell med Elvis. Dels för att den är talande, dels för att det för oss är AIK-sången - och mamma hejade på AIK. Och Elvis, förstås för att mamma gillade Elvis (även om hon på 50-talet egentligen var Tommy Steele-fan).

Efter besöket åkte vi tillbaka till pappa. Dottern mötte upp, vi köpte Subwaymackor och åt tillsammans. Vi gick igenom litet papper, plånboken, bläddrade i hennes dagbok. Hon har skrivit varenda gång man ringts eller setts. Det var litet skakande.

Pappa ringde sin syster och sin bror, morbror ringde pappa.

Till slut var det ändå dags att bryta upp. Allting var litet forcerat och effektivt. Jag tror att pappa behövde landa litet själv också. Jag och dottern åkte hem i snöstormen. Jag gick igenom 89 jobbmejl, ringde Coop, ICA, HSB, Färdtjänsten, Hemtjänsten, Ellos, och alla andra ställen där hon hade någon form av kort. Dessutom mejlade jag apoteket, Albrekts guld och ett par andra inrättningar.

Jag blev som en liten duracellkanin. Hyperaktiv, hypereffektiv. Jag sms:ade exsvägerskan, kusinen, ringde mormor och grät litet med henne. Åkte med dottern på lägenhetsvisning. Det var en lägenhet helt klart avsedd för henne, tror jag! Så kanske kan det komma något gott ur denna dag.

Jag tog fram bröllopspresenten till maken, gjorde middag, gjorde ischoklad och en hel del andra saker innan jag tog ett glas rosévin och tände ett ljus och hade sms-kontakt med bror. Hjälpte honom med cv och jobbansökning. Slog pappa en signal.

Det var en satans bröllopsdag, namnsdag (pappa), födelsedag (kusin). Duracellkaninen hade svårt att somna men sov jättegott när det väl var dags.

Även om jag såg mammas ansikte på slutet för mig.
Mellan varven spärrade hon upp ögonen och tittade en djupt in i ögonen. Det är tveksamt om hon såg något. Hon blinkade inte alls. Den sista timmen låg hon med helt öppna ögon och tittade rakt ut.
Jag höll hennes hand. Det kändes inte ett dugg konstigt att vara med när hon dog. Jag är så glad att jag fick vara där.

fredag 17 december 2010

Så kom slutet del 2

Och klockan fem i tre ringde mobilen. Då tyckte sköterskan att vi skulle komma in igen. Hon hade blivit sämre, andningsuppehållen längre. Jag hoppade i kläderna som jag förberett, ringde pappa och brorsan. Lade fram postens kuvert med julkort och en order om att någon skulle posta dem, eftersom det var sista dagen om man vill vara säker på att de hinner fram till jul. Samåkte med brorsan. Blev insläppt. Nattsköterskan kom med kaffe och lingondricka och hade satt fram sköna fåtöljer till oss alla tre.
Fy vad extremt jobbigt det var. Hon kämpade och lät sämre och sämre. Det är märkligt hur man i sådana där situationer plötsligt bara gråter och i nästa stund småpratar och kanske till och med kan skratta litet, för att bara sedan börja gråta igen. Det gick ett par paket näsdukar.

Klockan halv sju blev det märkbart sämre. Då kände vi att det inte kunde vara långt kvar. Nu var det allvar! Och fem i sju drog hon sista andetaget. Jag höll henne i handen och alla grät. Det kom ett par suckar till innan hon var helt lugn.

Efter en stund gick brorsan ut och hämtade en sköterska, som lyssnade med stetoskop och konstaterade att det var slut.

Vi fick en stund till med henne och sedan fick vi ostmackor och kaffe och juice. Jag ringde maken, som också grät och som skulle informera ena sonen. Jag ringde dottern och andra sonen, min morbror som i sin tur skulle ringa mormor. Jag fick sms från min kusin som erbjöd sig hjälp och som sedan åkte över till mormor för att stötta.

Vi fick sitta i ett enskilt rum medan de piffade till mamma. Sedan fick vi gå in och ta farväl. Ännu ett ljus fanns på plats på en duk, på sängbordet som städats från maskiner och mediciner. Ögonen var slutna, munnen fortfarande litet öppen. Hon var klädd i en tunn ny nattsärk, kammad. På bröstet låg en bukett blommor och hon låg inbäddad i ett beiget överkast (samma som vi köpte till vår dubbelsäng inför visningen fast i motsatt färgsättning).

Det var svårt att lämna rummet men dags. Vi tog plastkassen med hennes tillhörigheter, torkade tårarna, tackade för oss och gick.

En kvart senare mötte svägerskan och maken upp i numera pappas lägenhet. Vi satte på kaffe, maken tände ett ljus, jag satte mig på mammas plats och så satt vi en kort stund. Sedan pockade verkligheten på. Jag ringde jobbet, brorsan ringde begravningsbyrån som anlitats vid svärmors och bästa kompisens begravningar och fick mot alla odds besökstid redan klockan 10.00. Det var bara att göra sig klar för avfärd. Tyvärr kunde vi inte hitta det Vita Arkiv som jag vet att mamma skrivit men vi hade en ganska god uppfattning om hur hon vill ha det.

Så kom slutet

I tisdags kväll var mamma så sjuk, så sjuk. Hon sade till pappa att hon skulle lämna oss. Jag grät hela vägen hem i bilen och bröt ihop när jag kom hem. Sov jätteoroligt. Jag blandar redan ihop dagarna men på onsdagen hade jag kontakt med avdelningen och pratade en del om att det skulle bli för jobbigt för  mamma med en dränering av lungorna. Jag blev lovad att få träffa läkaren vid eftermiddagens besök. Jag tackade nej till dagens julfest med jobbet och vid halv elva ringde sköterskan. Mamma var sämre och för säkerhets skull tyckte hon vi skulle komma.

Det var bara att sätta sig i bilen och åka. Ringa pappa, ringa brorsan, ringa maken. Gråta. Och visst var hon sämre. Det första jag noterade när jag klev in i sal 18 var ljuset. Det stod ett ljus och brann ovanför hennes säng. Då sms:ade jag bror att han skulle komma. Då förstod jag att det verkligen bara var timmar kvar.

Hon sov, sov, sov, ryckte till och jämrade sig mellan varven. Efter någon fin timme, när det bara var pappa, bror och jag och vi ömsom grät, ömsom pratade, ömsom klappade om mamma, så kom svägerskan och senare även maken och våra fina ungdomar. Jag har hört att hörseln är det sista som försvinner, så jag är säker på att mamma hörde att vi var där allihop. Ibland när pappa pratade, ryckte hon till och viftade med armarna - precis som för att protestera eller förtydliga något. Då hade vi också haft ett enskilt samtal med läkaren och hon var tydlig med att det var en fråga om tid och de nu slutade ta prover för att inte plåga henne mer. Vi var också tydliga med att det var så vi ville ha det.

Fram till klockan elva, var pappa, jag, brorsan och svägerskan kvar. Läget var rätt oförändrat. Ibland slutade hon att andas fem-tio sekunder men sedan kom nästa andetag. Ibland trodde man att det var slut men hela tiden fortsatte hon kämpa. En nattsköterska tyckte att vi skulle åka hem och försöka få sova en stund och eftersom hon verkade tycka att läget var stabilt så hade hon på något sätt fattat beslutet åt oss. Vi åkte hem och jag sade till brorsan; "Ja, vi hörs väl vid tre då".

tisdag 14 december 2010

Slutet nära

I dag vill jag inte skriva så mycket. Egentligen vill jag bara lyfta luren och ringa till mamma och berätta hur eländigt det är. Det är då jag minns att jag inte kan ringa mamma, eftersom det är hos henne eländet är.

I dag var det ännu sämre. Hon låg där med öppen mun, askgrå i ansiktet, och sov. Hörde att jag var där, nickade svagt när jag frågade om hon hörde mig. Fick en hostattack och storknade nästan. Sov vidare. Blev orolig en stund och kved. Sov vidare. Jag känner så väl igen det här från svärmor, på slutet.

Jag pratade med sköterskan igen. Hon höll med om det är tveksamt om mamma orkar med någon dränering av vätskan i lungorna och att jag kanske borde vara med på S:t Göran i så fall. Hon höll med om att en människa som inte kan äta, inte heller lever så länge - kanske två, tre veckor i bästa fall och om man är vid god vigör. Hon berättade att mamma inte kan få dropp eftersom man är rädd för att det blir ännu mer vätska i lungorna då.

Satt hos mamma, som möjligen var än mer dåsig eftersom hon precis fått litet morfin, en timme, pratade litet mellan varven men var mest tyst för att inte störa henne eller locka henne att prata. Hon nickade knappt synligt när jag gick. Det enda hon väste som svar på en av mina frågor var "inte så farligt" om smärtan. Det är tveksamt om hon kommer ihåg att jag har varit där.

Ringde pappa innan jag bröt ihop. Han berättade att hon varit vaken när han var där och att hon orkat väsa fram några ord. Bland annat några ord med innebörden "jag lämnar er nu".

Ringde brorsan och bröt ihop. Han hade inte tänkt åka dit eftersom det är julhysteri på Systembolaget men stack direkt dit för säkerhets skull. Till honom hade hon också orkat säga några ytterst sparsamma ord.

Det är nära nu. Hjärnan säger att det vore skönt för henne att få somna in. Hjärtat säger något helt annat. Jag orkar inte ens tänka på ett liv utan mamma.

måndag 13 december 2010

Prövande prövning

Morbror ringde i morse. Mormor ville besöka mamma. Det var en tanke som slog mig i går och som jag inser är oundviklig. Morbror själv är dunderförkyld och ska naturligtvis inte besöka en lungsjuk syster, så det var bara att ta på sig uppdraget.

Fast jag vet att mamma inte vill. Hon vill skydda sin mamma. Det var bara att axla ansvaret, åka och hälsa på mamma och berätta att jag skulle komma tillbaka med mormor. Då bröt mamma ihop och grät. Hon vill verkligen inte, tror att mormor ska bryta ihop och då kommer mamma bryta ihop ännu mer. Bara när mamma grät ville jag bryta ihop. Åh, så mycket vidrigt elände!

Jag garanterade klämkäckt att det skulle gå bra, att vi bara skulle stanna en kort stund. När jag gick grät mamma igen. Hon var sämre i dag. Hostade mer. Men de har gjort lungröntgen och ska tömma lungorna på vätska på St Göran endera dagen.

När jag gick pratade jag med nattsköterskan. Berättade med darr på stämman att jag satt i kläm mellan två starka viljor och att mamma kanske skulle vara ledsen och uppjagad. Måste säga att personalen är fantastisk. Hon skulle se till att all personal höll litet extra koll! Dags för en hel massa tårar i bilen igen. Jag bävade verkligen för mötet! Risken fanns ju att vi alla tre skulle bryta ihop!

Hem, byta bil till sonens bil, så mormor kan klättra in. Till Hässelby och hämta mormor, stuva in rullatorn och återvända till Bromma sjukhus i snö och kyla. Jag kände mig mördande slut. Som tur var, skulle brorsan och pappa vara kvar där. Mamma ville det. När vi klev in på rum 18 blev jag förvånad. Av den gråtande modern fanns ingenting kvar. Hon såg glad och pigg ut och pratade på. Jag undrade i mitt stilla sinne om hon fått något uppåttjack eller om hon ansträngde sig.

Jag måste dock säga att mötet gick väldigt bra. Mormor, som var förvarnad om mammas tillstånd, skötte sig exemplariskt och mamma fick bara enstaka hostattacker. Jag pladdrade på lätt forcerat så att det inte skulle bli några tysta stunder. Sedan åkte pappa och bror (som varit på Sophiahemmet och gjort ultraljud på pappas svullna vad) hemåt och vi andra pratade en stund till.

Eftersom jag hade lovat mamma att det skulle bli ett kort besök, bröt vi upp rätt snart. Då hade mamma haft några riktigt jobbigt hostattacker först. Vi gick därifrån, pratade litet med sköterskan och innan jag lämnade rummet gjorde mamma och jag tummen upp mot varandra i hemligt samförstånd.

En bestämd dam, här på 95-årsdagen 2009.

Mormor var lättad efteråt. Hon tyckte inte att mamma hade varit så dålig som hon föreställt sig. Fast hon tillade, mest för sig själv, att mamma kanske hade ansträngt sig för hennes skull. Det var nog oändligt viktigt att hon fick göra det där besöket. Hon ska ju leva kvar när mamma går bort.

Jag ringde brorsan när jag kom hem och fick mina misstankar bekräftade; mamma hade varit jättedålig och tyst tills mormor och jag kom; sedan ansträngde hon sig till det yttersta! Hon skulle ha en Oscar för sin prestation, lilla mamma.

Både brorsan och jag tycker att hon är sämre än i går. Det blir ännu en natt med usel sömn. En kollega sade att de flesta dör vid tretiden på natten, då sömnen är som djupast. Jag undrar varför de ska tömma hennes lungor om de verkligen tror att det är helt kört?! Finns det en chans att det blir litet bättre en period? Enligt sköterskan ska man ju göra det för att hon ska få lättare att andas.

Så har Luciadagen 2010 gått, utan att jag sett en enda Lucia. Och jag ser över huvud taget inget ljus i mörkret.

Svenskt uppvaknande

Man kan ju inte låta bli att ändå blicka ut i världen litet också, mitt i den personliga sorgen. Och världen ligger numera i Stockholm. I lördags eftermiddag kom terrorismen till Sverige. Det kan ha varit en ensam förvirrad muslimsk galning, det kan vara en del i en större terroristcell som inlett en serie attacker. Den 28-åriga mannen från Tranås, som studerat i Luton, sprängde i alla fall en bil i korsningen Olof Palmes Gata (en tillfällighet???) - Drottninggatan på eftermiddagen i lördags. Tio minuter senare sprängde han sig själv på Bryggargatan, tio meter från Drottninggatan. En av sex rörbomber runt hans mage detonerade. I ryggsäcken hade han sprängämnen och spik.

Man kan bara föreställa sig vad som skulle ha hänt om han hunnit upp på Drottninggatan eller ner till Centralen, åt något av hållen var han ju på väg! Mitt i julrushen, under Nobelhelgen!

Samtidigt var tydligen Grand Hotel bombhotat, där alla Nobelpotentater bor och sonen jobbade hela helgen... kan vara en tillfällighet - eller inte...

Regeringen valde att tiga ända fram till klockan 12.30 i går! Helt otroligt. Däremot twittrade utrikesministern glatt redan vid midnatt om terrordådet. Vilken soppa! Här blir det diskussioner, sanna mina ord!

Sorglig söndag

Som om inte lördagsbesöket på sjukhuset var jobbigt... När jag kom till sjukhuset i går fick jag faktiskt en chock över hur mycket sämre mamma blivit bara på ett dygn! Pappa och jag kom in i rummet och såg henne ligga, nästan medvetslös. Hon vaknade knappt när vi började prata med henne. Sakta kom hon till liv, askgrå i ansiktet.

Och jag ser döden i hennes ansikte nu, på precis samma sätt som jag gjorde hos vännen. Det var ett regelrätt slag i ansiktet, i hjärtat, i själen - fast jag vet!

Jag vet att hon är döende. Jag vet att hennes dagar är räknade. Jag kan för mig själv tänka att det är lika bra att dagen kommer - det finns ju verkligen ingen annan utväg. Men när jag såg henne där, hörde henne försöka prata, förstod hur dåligt hon mådde slog det mig ändå hårt, otroligt hårt.

Jag gick ut till sköterskan och pratade. Nej, hon tror inte att mamma kommer hem något mer. Det är inte långt kvar. Hon har visserligen bra syresättning men är så skör och blir så andfådd av allting. Det är inte att tänka på att köra henne till KS för en hjärnröntgen, jag fick nästan för mig att det inte ens är värt att göra en lungröntgen.

Vi hade en verkligt bra pratstund, jag och snälla sköterskan. Hon sade att vi kunde få bo på sjukhuset, att de skulle ringa när som helst på dygnet, att det inte är så att hjärtat bara stannar utan att det är mer av en kroppslig kollaps, att hon har tecken på en infektion i kroppen men att det kan vara en cancerreaktion och vi var väl rätt eniga om att det bästa vore att det tog slut. Vi kunde få träffa en läkare men jag sade att jag tror att vi har situationen klar för oss.

Sedan gick jag tillbaka in och höll masken. Sköterskorna skulle byta säng till mamma, så att hon inte får liggsår, men eftersom hon är orolig och har ont i benen så accepterade hon morfin (!) så pappa och  jag fick vänta en stund utanför. Då berättade jag för honom - men han såg ju själv! Han kunde se morfar på slutet sade han.

Fick ett sms från brorsan och svarade nog rätt burdust om vad som väntar. Men han var i alla fall beredd när han någon timme senare kom in.

Mamma kvicknade dock till litet av morfinet och började prata. Hon ville till och med ha en näringsdryck. Hon har fortfarande litet galghumor, så vi pratade på och när brorsan med fru kommit, åkte pappa och jag hem. Men då brast det fullständigt.

Brorsan ringde faster, jag ringde morbror som i sin tur ringde mormor. Sedan var jag värdinna och trevlig när svägerskan med dotter kom in en timme på kvällsfika. Hela natten ligger man och undermedvetet väntar på samtalet, funderar på begravningen, undrar när det ska ske. Morfar hade ju urstarkt hjärta och levde på övertid alldeles för många veckor.

Det är måndag morgon. Jag pratade med sjukhuset i går kväll. Då hade hon varit litet pratglad och lugn, nöjd. I dag på morgonen har sköterskorna lussat för patienterna. Mamma hade svårt att andas vid halv tre men blivit bättre av inhalation och bricanyl. Hon har fortfarande bra syresättning och är lugn, hälsade systern.

Det är så svårt att skriva om det, så svårt att tänka på det. Ögonen svämmar över.

lördag 11 december 2010

Ansträngd andning

Sjukhusbesöket gjorde mig inte särskilt glad. Lindrigt uttryckt. Mamma var allt annat än pigg. Pappa hade varit där i en timme när jag och dottern kom. Hon hade bara syrgas genom en slang i näsan men jättesvårt att andas och att prata. Ibland gick det litet bättre men efter någon halvtimme mycket sämre. Då bad hon till och med om att få en mask att andas i, som hon haft hela natten.

Vi sade till personalen att hon behövde mer syrgas, när vi gick. Hon har ont, börjar se sådär döende ut i ansiktet (det är något över kinderna och överkäken som sjunker in... det hände med vännen också) och hon hade vägrat att ta morfin i dag när det var som värst. Hon är ju klar i huvudet och vet att morfin är en del av slutstadiet.

Hon berättade också att hon hade trott att hon fått en hjärnblödning i går. Hon hade svårt att röra höger del av ansiktet, precis som när hon hade en hjärnmetastas i somras. Hon insåg själv att det nog kunde vara en ny metastas. På måndag ska hon i alla fall göra lungröntgen, vi får väl se om de gör en hjärnröntgen också.

Jag inser att vi får tänka om kring julen - om hon ens lever så länge. Hon kommer aldrig att orka åka hit. Vi får fira en liten julafton hos dem och sedan äta hos oss på kvällen i så fall. Jag har slagit in alla julklappar men har hela tiden känt att det kanske inte är någon mening att slå in hennes. Jag väntar litet med det. Nu ska jag slå en signal till pappa.

Fredagens final

Det var en kall fredagsmorgon. Idolfinal, Nobelmiddag, föräldrarnas guldbröllopsdag. Jag flexade ut tidigt och åkte hem för att hämta ena sonen. Han hade bakat en fantastisk tårta, som vi stuvade in i bilen innan vi åkte för att hämta plankan med kallskuret och frukt.

Redan när jag mötte pappa i porten såg jag att det var illa. Mamma var dålig så sköterskan hade ringt dit läkaren, som i sin tur ville lägga in henne. Men - hon hade ju bestämt sig för att fira den 50-åriga bröllopsdagen som en grande finale, hon ville samla alla nära och kära för - kanske - en sista gång. Vi åt och drack och hade en så bra stämning som det bara var möjligt. Vi kollade av med jämna mellanrum att hon var OK men hon såg allt tröttare ut. När vi började bryta upp visste hon inte hur fort hon skulle klä av sig och andas i sin elinhalator. Jag ringde ASIH-akutsköterskan som ordnade med ambulans. Moster och morbror grät när de gick. "Är det sista gången vi ser henne?" undrade moster.

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Jag vet att hon kämpade för att få uppleva denna dag. Först hade hon stora planer på limousin in till finrestaurang med släkten, nu blev det en planka från ICA hemmavid. Hon genomförde dock dagen men det sista hon sade när ambulansen hämtade henne var "Det var ju inte meningen att den här dagen skulle sluta så här".

Kanske orkar hon inte mer nu. Kanske är det lättare att ge upp. Eller så blir hon lugnare nu när dagen är över och hon får litet sjukhusvård. Eventuellt ska de tömma hennes lungor på vätska, kanske gör det henne piggare igen.

Jag sov ingenting i natt. Låg i bäddsoffan och tittade på tv och grät. Hade sms-kontakt med dottern som åkte hem från sin julfest, eftersom hon blev uppskakad. Morgonen började med flera diarréattacker - men som tur är mår jag inte illa. Jag är bara yr och skakig. Jag har ringt sjukhuset, haft kontakt med pappa, brorsan och morbror. Mamma är något bättre än i natt, får tre liter syrgas jämfört med nio när hon kom in. Läkaren var hos henne när jag ringde. Åker dit på besök om några timmar. Vilar till dess.

torsdag 9 december 2010

Tråkig torsdag

Snö, snö och mer snö. Jag är så trött på snö och på att frysa nu! Fortfarande en jättejobbig huvudvärk. Mycket på jobbet men ändå roligt. Mitt på dagen flexade jag ut och åkte hem för att ta emot besiktningsman, köpare, köparens kusin och mäklaren. Ny besiktning. Först fick jag svara på frågor runt köksbordet och sedan gick vi runt och granskade varenda vrå i huset. Det var fruktansvärt jobbigt och det tog en jäkla tid. Huvudet pulserade och jag frös som en hund. Besiktningsmannen upptäckte ett par "brister"/skönhetsfel till men inget som köparen ska kunna kohandla om.

Sedan jobbade jag hemma några timmar. Helst ville jag bara sjunka ner i fåtöljen med en pläd och försöka hitta någon form av välmående men i stället tvingade jag mig ut i vintern för att åka in och möta två kollegor från polistiden. Åh, vad jag ville lämna återbud. Åh, vad jag trotsar mig själv!

När jag åkte hem några timmar senare undrar jag varför jag alltid ställer upp, trots bättre vetande. Och på hur goda vänner mina goda vänner egentligen är. Vi satt på puben i två och en halv timme och vi pratade bara om dem, om deras barn, om deras vedermödor, om deras problem. Ingen av dem iddes kommentera vår förestående flytt eller fråga hur det var med min mamma. Om man är så full av sig själv att man inte orkar bry sig om en god vän - är man verkligen en god vän då?

När vi satt där och åt vår pubmiddag lekte jag med tanken på att bara resa på mig och gå. Det gjorde jag förstås inte. Men jag kommer inte ta några initiativ till återträff heller. Egentligen borde man bara umgås med sådana som bryr sig.

Klev av bussen och gick raskt hemåt, förbannade kylan. Då ramlade jag på granne 1. Hon ville snabbt veta mer om flytten. Hon och maken hade trott att vi skulle skilja oss. Vi kallpratade litet. Då såg jag i ögonvrån hur granne 2 kom älgande från dörren intill oss. Hon kom bara springande för att höra litet mer eftersom hon var nyfiken.

Det här är grannar jag inte har pratat särskilt mycket med tidigare. Nu sätter jag punkt en gång för alla. Om fyra månader flyttar vi!

onsdag 8 december 2010

Osannolik onsdag

Dessa tidiga morgnar med buss, tunnelbana, tunnelbana och buss! Den nedkylning man får är osannolik. Det tar en hel dag att bli varm igen! Dagen har kantats av möten och avrapporteringar.

Sedan var det litet juryarbete - besöka ICA vid Sergels torg - och därefter mingel i vännen Hs nya lokaler i gamla stan. Jag gick dit med en av exspjutspetsarna och vi hade den osannolika turen att ramla på vår förra chefs före detta älskarinnas före detta man! Allt som vi misstänkte bekräftades; maken hade uppdagat att kvinnan som vi mycket elakt kallade "rulltårtan" hade en affär med den gemensamma gamla vännen - vår tyrann till chef - och kastade ut henne. Snart därefter tog affären med tyrannen slut, så "rulltårtan" var ensam kvar...

Vi myste litet över ett glas belgiskt julöl och ett glas rött innan vi skildes åt och jag tragglade mig hemåt i kylan som aldrig ger med sig!

Dagens klapp på axeln: Jag kom mig äntligen för med att åter ringa KS Lungklinik och be om en telefontid med mammas doktor för att höra mer om vad som orsakar hennes andfåddhet och diskutera sjukdomens utveckling. Tiden är visserligen inte förrän om en vecka - men bra att jag äntligen fått en tid!

tisdag 7 december 2010

Tuff tisdag

Vaknade mitt i natten, i en dröm om den förestående rullstolsfärden och kom på att mamma och pappa måste meddela hemtjänsten att de ska ut på kvällen. Då förstår man hur det undermedvetna jobbar... Och inte hade jag blivit av med huvudvärken som jag haft i två dagar heller. Jag sms:ade mamma på morgonen och påpekade att de skulle informera hemtjänsten. Efter några timmars jobb på kontoret, gav jag mig av till Fältöversten och Sabis, som nominerats i Arla Guldko - snabbmålskategorien. Jag tog - som jurymedlem - några foton och pratade litet med butikschefen.

Sedan bar det av till Östermalmstorg och date med tre av de närmaste kollegorna från helvetestiden. Vi hade bestämt oss för att trotsa det onda i magen och gå på de gator vi gick, i de affärer vi besökt under de dagar då ångesten var som värst. Det blev dock inga affärer, utan vi satte oss på Tudor Arms, med en räk- och avocadosallad och ett glas vitt vin, precis som i forna tider.

Det kändes trotsigt och busigt men framför allt fantastiskt roligt. Vi har på något sätt återerövrat vårt favorithak och i stället för att känna ångest känner vi nu glädje; från och med nu kan vi gå dit och njuta i stället! Och detta på dagen ett år efter att jag sade upp mig!

Sedan bar det av hemåt, hämta pläden i bilen och åka upp till mamma och pappa. Mamma var jättedålig, satt och flämtade och orkade inte prata. Hon ville dock inte skjuta på julklappsinköpen, så jag klädde på henne jacka, sockor, vantar, halsduk och mössa.

Det är möjligt att hon oroade sig litet över att åka ut men jag oroade mig också - men mer över att köra rullstol i snömodden. Det gick överlag rätt bra. Vi körde väl fast ett par gånger på en trottoar men i övrigt gick det jättebra och hon sade flera gånger att hon tyckte det var roligt.

Vi köpte de sista julklapparna och tog ett glas juice i Vällingehus innan vi mötte maken och pappa vid krogen. Traditionsenligt slutar vi alltid julhandeln med en varm macka och två glas rött där. I dag fick "gubbarna" vara med och dessutom dök brorsan upp. Mamma - som innan vi gick ut sade att hon inte ville äta - åt en varm smörgås och drack ett glas vin. Hon blev möjligen litet besviken på att jag också bara tog ett glas vin.

Pappa var litet irriterad i dag - jag lider så med honom. Det måste vara otroligt svårt och jobbigt att gå igenom det han går igenom just nu. Men han berättade att han fått prata med sjukgymnasten i dag "om både det ena och det andra" - och det tolkade jag som att han fått prata av sig och fått stöd snarare än gymnastik - mycket bra i så fall!
Sedan körde jag hem mamma igen och bökade upp rullstolen i handikapphiss och hiss. När hon väl skulle kläs av och ta sig över till rullatorn blev hon groteskt andfådd igen. Men jag tror att hon verkligen tyckte det var kul att komma ut! Vi får väl se om hon får möjlighet att göra det igen!

Nu har hon guldbröllopsdagen som delmål 1, julklappsinslagningen som delmål 2 och julafton som delmål 3. Sedan får vi väl se...

måndag 6 december 2010

Vän i nöd

Det är mycket stöttande nu. En vän vet inte vad hon vill i livet och tror att hon kanske vill skilja sig. En annan vän har upptäckt att 17-åriga sonen har rökt hasch och är rådvill. Jag lyssnar, försöker ge råd utifrån bästa förmåga och är åter tacksam över att jag har det rätt så bra, trots allt. Men - vem tröstar Knyttet, som Tove Jansson skulle säga? Ibland blir jag litet trött på att alltid vara den som ger - men sällan får något tillbaka.

Samtidigt är det självklart att ställa upp för sina vänner, sina släktingar, sina barn... Mem vem ser när jag däckar? Det kan vara litet svårt, eftersom jag sällan utåt visar något - än mindre berättar det. Där kan jag sakna gotlandsvännen jättemycket. Hon såg liksom alltid när det var något och på den tiden berättade jag så mycket mer.

Nåja, bra kvinna reder sig själv. Jag får plocka upp mina egna spillror så gott det går. Men just nu känns det som om jag skulle behöva ett energitillskott av något slag...

Dagen har ägnats åt förhandlingar med en stor organisation för att få till stånd ett samarbete som betyder mycket för tidningen. Högsta chefen förväntar sig ju en "Lottaeffekt på minst en miljon kronor" på det ekonomiska resultatet, så det är bara att börja producera. Samtidigt börjar jag också känna litet lätt panik; det är jul snart och innan dess måste en tidning vara tryckfärdig! Och nu går vi in i ett aktivt juryarbete i tävlingen Arla Guldko, där jag ska besöka två av de nominerade aktörerna under veckan. Fast - mitt ledord är ju att allting är möjligt så det är bara att ta tjuren vid hornen och sätta i gång!

söndag 5 december 2010

Sömnig söndag

Inledde förmiddagen med att lägga ut en annons på Blocket på 150 LP-skivor och 75 singlar. En timme senare var de sålda för 600 kronor till en taxichaufför. Dessutom ringde det fyra killar till på annonsen innan jag hann ta bort den!

Sedan röjde vi litet i förråden och maken tog en sväng till Lövsta med full bil. I övrigt handlade denna sömniga söndag om tvätt, handling, motion, julklappsinslagning och att kura inne i värmen efter snöskottning. Hur mycket snö kan det finnas???

lördag 4 december 2010

Lugn lördag

Snön fortsätter att falla. Till somligas glädje och andras förtret. Det är vackert ute just nu men rätt jobbigt med jobbresor till Lidingö eftersom det är så halt. I dag har vi varit hos mamma och pappa, flyttat litet flyttkartonger och tvättat. Dagen rusade i väg fast den egentligen var rätt lugn.

I går ramlade jag på min kusin på ICA Tryffeln på Lidingö, precis när jag varit på Röda Korsets butik i Baggeby och skänkt ett antal felfria barnböcker. Jag bad henne förvarna min morbror och moster om mammas tillstånd - det har hänt så otroligt mycket sedan de åkte på semester för åtta veckor sedan!

I kväll ringde morbror och ville ha klarhet. Jag pratar och pratar om mamma och den tragiska utgång som vi står inför - kanske förbereder det mig på det oundvikliga. I går stod kusinen och jag och nästan grät i den lilla ICA-butiken. Kan man förbereda sig? Min stackars mormor kommer att förlora ännu en dotter i cancer. Min stackars morbror kommer att förlora ännu en syster och bli ensam kvar med sin gamla mamma. Jag och min bror kommer att förlora vår mamma, våra barn kommer att förlora sin mormor. Går det att förbereda sig på detta? Jag vet att hon vill ha en liljekonvalj i sin dödsannons. Jag ska ha ljusa kläder och en scarf med röda rosor på hennes begravning. Det pågår liksom en process inne i mig hela tiden.

Samtidigt pågår det en praktisk resa; hur blir det på julafton; hon måste åka färdtjänstbil hit men hon måste ha med sig toalettsitsen och rullatorn. Pappa får köra bilen och ta toalettsitsen. Färdtjänsten får ta med rullatorn. Hur länge orkar hon vara med? När jag säger att de ska ringa och boka tvekar mamma. Hon tycker det är jobbigt. Då instruerar jag pappa att ringa. Självklart kan jag ringa men samtidigt måste de själva vänja sig vid att agera.

Jag är sliten nu. Deppar rätt mycket inombords. Känner mig så oändligt ledsen.

fredag 3 december 2010

Snö och mer snö

Man borde väl vara glad. Det var inte minus 17 i morse utan bara minus 6. Men i stället snöade det ännu mer. Det var snorhalt att köra till Lidingö och nu längtar jag efter en veckas sol på Kanarieöarna. Det känns osäkert att boka med tanke på mammas tillstånd (igår var hon så andfådd att hon inte kunde prata) men det kanske ändå skulle kännas litet befriande att ha något att se fram emot i vintermörkret.

Mamma får otroligt bra hjälp av ASIH. Nu senast en apparat som ska hjälpa henne att andas lättare. Hon har också fått speciallakan så att det ska vara lättare att röra sig i sängen. De är extremt lyhörda och så fort det är något, pratar sköterskan med läkaren och så ringer läkaren. Det känns verkligen underbart skönt!

I går fick vi besked av mäklaren att köparen nöjer sig med en genomgång av besiktningsmannen. Det är ju bra i och för sig men nu kommer de nästa torsdag mitt på dagen. Det var  mindre bra. Maken har svårt att komma ifrån just den dagen och att åka fram och tillbaka till Lidingö två gånger på en dag känns inte särskilt attraherande. Vi får se hur vi löser det.

Dottern och jag var och handlade litet julklappar i snöstormen i går kväll, sedan kunde jag äntligen adventspynta litet! I kväll ska jag byta gardinerna också! Det är så mysigt med decemberpyntet och det känns speciellt nu, eftersom det är sista gången i denna bostad!

torsdag 2 december 2010

Antiklimax

Det blev litet av ett antiklimax i går kväll. Maken fick först åka hem tidigare från  jobbet för att fixa till hemmet, eftersom köparen ville visa det för sin dotter. Sedan var det kontraktskrivande. I över en timme. Och efteråt kände jag mig helt tom. Besviken.

Jag hade hoppats få lämna över vårt hem till en liten glad barnfamilj som skulle ha många glada år framför sig. I stället fick vi skaka hand med ett par i min ålder som ska flytta ihop. Hon från lägenhet i Hässelby Gård, han från lägenhet i Rissne. Inga barn ska flytta med. Dessutom hade hon mage att ifrågasätta besiktningen, varför inte radonmätning var gjord och en del andra saker.

Det kändes hela tiden som om hon skulle backa ur affären. Den rödkindade mäklaren styrde samtalet i rätt riktning hela tiden och förhoppningsvis räcker det med ett telefonsamtal med besiktningsmannen för att de ska känna sig trygga - men min farhåga är att det blir ytterligare en besiktning. Kvinnan verkade maniskt rädd för det mesta och ville veta om det luktade konstigt, om det fanns säkerhetsdörr etc.

Hon tyckte dessutom att handfatet på gästtoan var fult, att garderoberna i hallen var fula, att vita skåpluckor var fula och att ugnen såg liten ut. Framför allt var de missnöjda med tillträdesdatumet. Det försökte de få ändrat fyra gånger under mötet.

Vi borde vara himlastormande glada - i stället känner man sig bara sur! Kontraktet är dock signerat och vi får väl stå ut med några telefonsamtal och ifrågasättanden fram tills flytten. Sedan behöver vi förhoppningsvis inte ha så mycket mer med dem att göra!

För att fira delade vi en flaska (äkta) champagne med brorsan och svägerskan.

onsdag 1 december 2010

Slutrapport

Då var det klart. "Någon Ahmed från Västerås" sade maken att köparen var. Kontraktskrivande redan i kväll. Han gick upp ytterligare 10 000 kronor så Björnskogsgränd 18, vårt hem i 20 år, går för all time high i samfälligheten; 2920000 kronor. Borde vara överlycklig - men känner mig litet lurad ändå! Borde de inte kunnat gå upp några tusenlappar till?! Kommer sakna alla sms med "pengar" som dundrat in här under två dagar!

Fast det är klart att vi är jätteglada! Budet kom in klockan 10.20 från budgivare UK 8212. Mäklaren ringde klockan 11.22 och meddelade att de andra stannat. Jag är mest förvånad över att DG 2784 gav upp - de har verkat så himla sugna under hela budgivningen.

I dag noterar vi att 2 626 klickningar gjorts på vårt hus på de exakt 14 dagar det har legat ute på Hemnet.
Så - nu väntar all pappersexercis!

tisdag 30 november 2010

Lägesrapport 11

Jag säger bara; vilken hysterisk dag! En glädjens dag! Den kan summeras så här:
2010-11-30 14:24 RD5824 2.910.000  
2010-11-30 14:00 TG3319 2.900.000  
2010-11-30 12:56 UK8212 2.875.000  
2010-11-30 12:41 DG2784 2.840.000  
2010-11-30 11:12 GK0474 2.820.000  S 
2010-11-30 10:52 RD5824 2.800.000  
2010-11-30 10:44 TG3319 2.775.000  
2010-11-30 10:29 UK8212 2.750.000  
2010-11-30 10:10 UA1232 2.725.000  S 
2010-11-30 09:52 DG2784 2.700.000  
2010-11-29 20:24 UA1232 2.625.000  
2010-11-29 16:41 DG2784 2.600.000  
2010-11-29 16:10 UA1232 2.575.000  
2010-11-29 15:59 DG2784 2.550.000  
2010-11-29 15:53 FX0556 2.500.000  S 
2010-11-29 15:52 GK0474 2.470.000  
2010-11-29 15:49 UA1232 2.450.000  
2010-11-29 15:22 RD5824 2.435.000  
2010-11-29 12:44 FX0556 2.425.000  
2010-11-29 09:32 DG2784 2.400.000  
Budgivare som stannat i budgivningen markeras med S
Utgångspris 2 275 000 kronor.

Det har pipit i mobilen mest hela tiden och det har bara vara positivt! Så dagens tre förväntningar har uppfyllts. Budgivningen har fortsatt, det blev en bra intervju och jag hade fantastiskt trevligt på pensionsmottagningen! Alla gamla profiler kom fram och hälsade och jag stod och skämdes över att jag gått upp i vikt! Men jag är frisk. Så får man tänka! Och snart har vi sålt huset!

När mäklaren ringde var jag och forna kollegan på väg till Amaranten. Hon var så deppig så jag tyckte det var läge för ett glas vin. Mäklaren sade att det är fyra par kvar. Ett par tror han inte kommer att fortsätta buda, ett par skulle lämna besked i morgon, ett fick han inte tag på (hon jobbar i butik och var litet svårfångad) och ett par är de som lagt det senaste budet. Han tror att affären kan vara klar i morgon. Vi håller tummarna. Mycket vill ha mer - men vi är jättenöjda med att ha sålt områdets dyraste hus, som det är!

Kompisen är jättedeppig; fyrtioårskris kanske? Hon funderar på skilsmässa. Vi satt och pratade i ett par timmar och det tror jag hon uppskattade. Har aldrig sett henne så ledsen förut...

Nu fungerar inte tv-apparaterna; de strejkar väl i den 13-gradiga kylan! Det skulle jag också vilja göra; fy f-n vad kallt det är! Enligt media beror det på en negativ nordatlantisk oscillation. Jaha... ?

Sista lägesrapporten på några timmar

Kl 10.53: Ännu en ny spekulant dyker upp och erbjuder 2 800 000 kronor!!! RD5824 heter han/hon!
Vad är det som händer???  Nu  måste jag jobba så jag får låta sms:en droppa in resten av dagen och summera i kväll!!!

Lägesrapport 9 och 10

Lägesrapport 9: Kl. 10.30: Ny aktör steppar in, UK8212, och erbjuder 2 750 000 kronor, minsann!   

Lägesrapport 10: Kl. 10.44: Ännu en ny aktör dyker upp - TG3319 - och föreslår 25 000 till; alltså 2 775 000 kronor. Nu har vi höjt en halv miljon från utgångspriset! Helt OK!  

Lägesrapport 7 och 8

Lägesrapport 7: Kl 9.55 inkom nytt bud: 2.700.000
Det var ett rejält hopp kan man säga men jag noterar att det verkar som om budgivare DG2784 har bestämt sig och inte tänker ge upp. Förmodligen var det den budgivaren som ringde mäklaren i lördags och ville lägga ett bud som vi kunde acceptera för att slippa konkurrera med andra. Fortsätt buda, fortsätt buda - ju mer vi får desto större chans att vi kan göra om badrummet i Sundyberg direkt...

Lägesrapport 8:
Kl 10.10: Nytt bud: 2 725 000 kronor.
Nu är det UA1232 som inte heller tänker ge sig riktigt än men som går ut litet försiktigare. Bra att vi slipper de som lägger 10 000 åt gången! Vad kontrar DG2784 med?!

Lägesrapport 6

Kl 20.24 måndag kväll: Nytt bud: 2 625 000 kronor.

Så här har budgivningen sett ut hittills:
2010-11-29 20:24 UA1232 2.625.000  
2010-11-29 16:41 DG2784 2.600.000  
2010-11-29 16:10 UA1232 2.575.000  
2010-11-29 15:59 DG2784 2.550.000  
2010-11-29 15:53 FX0556 2.500.000  
2010-11-29 15:52 GK0474 2.470.000  
2010-11-29 15:49 UA1232 2.450.000  
2010-11-29 15:22 RD5824 2.435.000  
2010-11-29 12:44 FX0556 2.425.000  
2010-11-29 09:32 DG2784 2.400.000

Nu har 2 366 klickningar på vårt hus gjorts på Hemnet under 13 dagar.

Förväntningar på denna tisdag:
* Fler bud
* Bra intervju med Vitamin Wells vice vd
* Kul pensionsmottagning i polishuset.

måndag 29 november 2010

Lägesrapport 5

Kl 15.49: Nytt bud på 2 450 000.
Kl 15.52: Nytt bud på 2 470 000.
Kl 15.55: Nytt bud på 2 500 000.
Kl 16.00: Nytt bud på 2 550 000.
Kl 16.10: Nytt bud på 2 575 000.
Kl 16.45: Nytt bud på 2 600 000.

Så där ja! Nu börjar det likna något. Det duggade tätt där under en timme! Åkte hem, fiffade till och drog till Vällingby för att äta med maken och ena sonen. Visning mellan 18 och 18.30. När vi kom hem mötte vi mäklaren (och en spekulant som kom för sent).

Mäklaren berättade att det kommit mellan sex och åtta nya sällskap samt tre till fyra sällskap som varit här i går och ville se huset en gång till. Han sade att det varit ovanligt många bud för att vara en måndag och att han tror att vi lätt kommer upp i 2 700 000 och kanske till och med 2 800 000. Hurra - hoppas på ännu mer! Mycket vill ha mer!

Lägesrapport 1, 2, 3 och 4

Lägsrapport 1: Antal klick i morse: 2091.
Klockan 9.38: Bud 1: 2 400 000 kronor.

Lägesrapport 2: Klockan 12.44 kom nytt bud; 2 425 000 kronor.
Tjoho! Det betyder åtminstone två intresserande spekulanter!

Lägesrapport 3: Klockan 15.00: inget mer har hänt!!! Inga fler bud har kommit in! Visning igen om tre timmar.

Lägesrapport 4: Klockan 15.26: Nytt (fjösigt) bud kom in: 2 435 000 kronor. Bättre kan ni väl?!

söndag 28 november 2010

Spänningen stiger igen

I morse var det 1902 klick redovisade på huset och när vi äntligen kunde sätta oss hos brorsan och dricka glögg, såg vi ett antal människor gå runt och inspektera såväl tomt som hus. Maken satt i bilen stor del av timmen och rapporterade medelst sms vilka som kom.

När mäklaren ringde på eftermiddagen berättade han att 26 sällskap kommit och att han tror att det kommer bli en bra budgivning. En kille ringde redan i går och ville ge ett bud.

Middag på Max. Nu slappa i soffan.

lördag 27 november 2010

Begränsad rörelseförmåga

De började klockan åtta i går morse och halv fem ringde städerskan mig och sade att jag kunde komma hem om en timme för besiktning. Två stackars utländska städare hade då städat oavbrutet - inte ens ätit lunch - hela dagen. Fönstren glänste, huset doftade citron och allt såg jättebra ut. Utom diskbänken. Den var alldeles flammig. Så i dag har jag försökt fiffa till den via olika knep jag hittat på nätet.

Till i morgon ska den nog se rätt ok ut. Just nu får ingen röra sig i huset; helst inte duscha, gå på toaletten eller göra något i köket... Nåja; nästan i alla fall. Ena sonen jobbar och andra är på Oskar Linnroskonsert på Berns, så just nu är det lugnt i huset. Jag började dagen hos min frissa, som fortfarande lider av sviterna efter en förmodad hjärnhinneinflammation. Hon börjde gråta när hon såg mig. Inte för att det var just jag som satt och väntade utan för att hon bokat fel och blev arg på sig själv. Hon lugnade dock ner sig när hon sakta kom ihåg hur hon tänkt. Sedan sprayade hon en annan kund med hårglans i stället för spray och när hon skulle ta betalt slog hon in 11,10 i stället för rätt summa. Det är riktigt synd om henne. Hoppas hon kryar på sig!

Sedan blev det litet shopping med dotter (ja, hon betalade själv) och därefter adventsfika i förtid hos mamma och pappa.

Nu ska jag ägna resten av dagen åt att inte röra mig i huset! Det ska vara så tipp topp i morgon! (I morse hade 1790 personer varit inne och tittat på huset!)

fredag 26 november 2010

Städat och snyggt?

I natt sov jag dåligt igen. Det drar ihop sig! I går kväll skulle städfirman lämnat prylar utanför men de kom aldrig. Därför låg jag och oroade mig över att det blivit något fel och de inte kommer i dag... Men förhoppningsvis fungerar allt som det ska. Jag har i alla fall  för-städat, så det ser riktigt prydligt ut hemma just nu!

Det snöar fortfarande. Nu har hela landskapet blivit vintervitt och eftersom de flesta tjuvstartat med adventsljusstakar så börjar det bli fantastiskt vackert. Men herregud vad jag har skottat och sopat hemma. Framsidan är inte så ansträngande men baksidan! Tyvärr låg ytterligare en halv decimeter snö på altanen i morse så jag vet vad jag ska göra i eftermiddag!

I går kväll tog Kjelle och jag en tur till Upplands Väsby. Kul med Blocket! Man hittar saker man söker och man säljer saker man inte vill ha. I Upplands Väsby handlade vi och dessutom har jag hittat en potentiell köpare av morfars gamla gitarr. Han får gitarren för en hundralapp, bara jag blir av med den! Bert, som han heter, bor i Sundbyberg så på något sätt ska han få över gitarren inom kort.

Vid morgonens kontroll på Hemnet kunde jag konstatera att 1 699 personer tittat på vår bostad, räknat på nio dagar, och bara 1 123 personer på Soprangränd på åtta dagar! En jämförelse är att 1975 personer tittade på Ängsullsvägen på 18 dagar - och då sprang det objektet ändå iväg jättemycket i pris!

Huset på Basgränd är nu uppe i 2,8 miljoner (utgångspris 2 375 000)!

Om sex minuter hoppas jag att Maries städfirma ringer på dörren och blir insläppt av sonen!

torsdag 25 november 2010

Vånda i vintern

Vem vill bo på Älvkvarnsvägen?! Många tydligen. Visserligen har nu 1585 kikat på vårt hus på åtta dagar och bara 1041 på Soprangränd på sju dagar men av någon anledning har 1724 personer varit inne på huset på Älvkvarnsvägen på sju dagar! Huset har visserligen större tomt men ändå... Huset på Basgränd lockade klockan 22.25 i går kväll en helt ny budgivare, budgivare 5, som helt otippat drämde till med 2750 000 kronor. Hemnet - vilken guldgruva av information!

Veckan har varit lååång och rätt intetsägande. Kan den inte ta slut snart? Vintervädret håller i sig; det snöar och snöar. Jag skottar och sopar. Man vill ju att tomten och altanen ska se trevlig ut på söndag. Så snart jag sopat klart ligger ett nytt täcke snö på samma yta. Det är kallt och det är mörkt. Och jag är verkligen ingen vintermänniska! Nu vill jag gå i ide och vakna upp den 1 april!

onsdag 24 november 2010

Vintervit vardag

Följer med spänning budgivningen på några objekt i Kälvesta. Huset på Basgränd (förvisso trevåningshus men med viss radonhalt) hade utgångspris på 2 375 000 kronor och var i går kväll uppe i 2 725 000 kronor. Enligt statistiken har 1 400 personer kikat på vårt hus på Hemnet under 7 dagar. Radhuset på Soprangränd, som också visas på söndag, har lockat 898 träffar på sex dagar. Det känns litet bra i oron och spänningen. Nog borde vårt  hus - läget - locka några potentiella köpare?!

Det blåser halv storm ute och det snöar. Tempen ligger på minus tre-fyra grader. Det var med viss bävan jag körde till jobbet i morse. Lidingöbron är inte att leka med när det blåser och är halt! Tror jag flexar ut litet tidigare i dag - medan det fortfarande är ljust - för att försöka komma hem på ett betryggande sätt.

Även om jag vet att media haussar upp allting så känns det litet prövande att hela tiden matas med att man bara ska ta bilen om det är absolut nödvändigt och klass 2-varningar hit och dit. Usch, vad jag ogillar vintern! Jag vill ha värme och sol!

I går kväll premiärdrack vi litet glögg, med lakritssmak. Bättre än väntat! Tyvärr vet jag inte vart jag har gömt undan glögg-glasen, så det blev provsmakning i nubbeglas. Det var inte helt  lyckat! Nu ska jag fortsätta jobba under denna vintervita onsdag...

tisdag 23 november 2010

Grått och slaskigt

Det är grått. Det är snöslaskigt. Det är råkallt. Det är en vanlig dag i november. En tidning under distribution, en annan under planering. Budgetarbetet avklarat för den här gången. Det har infunnit sig en liten tristess i tillvaron på jobbet. Det finns naturligtvis en massa "borde" och en del "måste" men några dagars respit kan vara på sin plats. Helst vill jag bara flexa ut och åka hem och kura framför TV:n eller med en bra bok.

Fast det är inte så mysigt hemma heller. Det blir skönt när visningarna är över, så att vi kan ta fram litet adventsprylar och ljus. Jag brukar älska första advent och att pynta fredagen innan men i år får jag lägga band på mig!

Över 1 200 personer har kikat på vår annons på Hemnet, under sex dagar. Många "klick" har vi själva och våra vänner förstås åstadkommit men det känns ändå litet positivt! För inte har vi gått in över tusen gånger!

Önskar att det vore april nu!

måndag 22 november 2010

Besiktning - check!

Så var besiktningen av huset avklarat - utan några som helst problem! Inga fuktskador, inga vattenskador, inga svåra fel... bara några små helt normala petitesser, som att dörrarna inte är helt täta, kommer att anges i protokollet. Herregud, vad skönt! Då bockar vi av detta i vår mentala att göra-lista!

ASIH - check! Även detta kan nu bockas av. En ASIH-doktor och sköterska kom till mamma i dag och skrev genast ut inhalator för att underlätta hennes andning. De verkade jättebra, tyckte mamma. Skönt! Hon har fått telefonnummer så att hon kan ringa dygnet runt och de tar från och med nu över all vård. Läkaren kommenterade att doktorn på KS hade skrivit att det var ett önskemål från anhörig. Ja, det är väl inget konstigt att man vill ha det bästa till sin mamma?

På eftermiddagen var jag och tiotalet ungdomar och tittade på en 27 kvadratmeter stor etta i Hässelby Strand. Den låg på sjunde våningen och var riktigt ljus tack vare stort fönster och balkongdörr. Den behöver litet målningsarbeten i köket men var i övrigt helt OK. Det enda jag undrar över är hur dottern - om hon skulle få den - ska få in sin gigantiska säng?! Den kommer att ta upp stor del av rummet! Och hur ska hon få upp den till sjunde våningen? Lyan kändes dock mer som en lägenhet än vad min etta på Aprikosgatan gjorde och framför allt hade den här en balkong!

Nu håller vi tummarna för att hon får den eller någon annan lägenhet! Sakta men säkert kan vi bocka av alla "måsten". Check!

söndag 21 november 2010

Hemmavid

I dag har jag inte varit utanför dörren - mer än till förrådet! Det har regnat hela dagen och det är fullständigt genomgrått. Rätt skönt att bara gå hemma och skrota; rensa litet i skåp och förbereda morgondagens besiktning. Den känns nervös! Tänk om besiktningsmannen hittar någon fuktskada...

Mamma lät inget pigg på telefonen. Man undrar litet över tidsperspektivet. Tänk om det värsta händer redan före jul...
Deppade litet när jag satt och tittade på gamla foton. Kreta 2006 - åh, vad smal jag var! Det är ju sådär jag trivs och vill se ut! Hur ska jag orka nå dit igen? Det är oändligt svårt att komma igång just nu.

Hittade dock också ett gulligt foto på ungarna från den tid då det begav sig och de åkte med på semestrar. Vi har haft så många härliga resor med dem och deras kompisar! Vart tog åren vägen???

lördag 20 november 2010

Familjen forever

En gråslaskig lördag inleddes med att jag vaknade tidigt (!), slappade framför TV:n och läste tidningen innan jag drog i väg till Barkarby för att inleda julklappshandlingen. När jag företrädesvis köpt klappar från mamma och pappa till barn och barnbarn, åkte jag över till dem och pratade en stund. Mamma blir litet piggare när man är där; hon anstränger sig väl och får annat att tänka på.
Hon hade kommit på att hon blivit sämre och tappat aptiten sedan hon slutade med en kortisontablett och då kom jag på att läkaren sagt att hon skulle börja ta den igen om hon fick biverkningar. Förhoppningsvis blir hon litet piggare med den enkla åtgärden.

Sedan röjde jag ut ett antal lakan, dukar och gardiner som sönerna snällt nog körde till Lövsta. I går sålde sonen också sin guldhamster Gertrud. Det blev litet tomt men samtidigt måste någon ha ork och tid att bry sig om och stimulera husdjur...

I kväll ska alla barnen vara hemma och äta tacos. Det blir mysigt med en familjeträff för en gångs skull! Familjen är viktigast av allt!

fredag 19 november 2010

Sorgsen summering

Mamma mår verkligen inte bra nu. Inte pappa heller. Det är riktigt sorgligt. Hon hostar, har ont och svårt att andas. Han håller på att förlora sin livskamrat. Det var tungt att hälsa på i dag. Hon hade visserligen fått hostmedicin men när hon själv erkänner att hon mår så dåligt förstår jag hur illa det är. Till och med pappa sade - på tu man hand - att hon bara blir sämre. Jag klappade om honom och sade att det inte är så konstigt om han blir trött och deppig just nu och att det är jättejobbigt att leva så nära någon som är så sjuk.

Längtar bara till på måndag då ASIH kommer hem till dem - det känns så skönt om de som specialister kan "ta över". Nu, när jag pratar om vår julshopping, säger hon bara "vi får se". Hon höjer priset på de julklappar jag ska köpa, hon skänker bort potatis och soya, hon och pappa ska för första gången på 50 år inte ge varandra någon bröllopspresent - hon börjar nog nå gränsen där hon inte vill leva längre.

Jag försöker peppa henne så att hon ser delmålen; guldbröllopet den 10 december, julen, Kjelles 60-årsdag, vår flytt... Men försämringen går så fort. Det går så fort nu. Och det är så sorgligt.

Inte ens de inspiratörer jag har hört på Säkerhetsdagarna i dag; Rune "Löparlarsson" Larsson, Robert Karjel och förbundskapten Erik Hamrén, kan få mig att komma över känslan av sorg. 

torsdag 18 november 2010

Tradig trötthet

Tröttheten är massiv. Jag är så trött att jag kan sitta på min arbetsstol och nästan somna. Har det inte varit så här rätt länge nu? Måste finna tid och köpa ett paket rosenrot och se om jag kan pigga på mig. Det är inte roligt att vara så här mördande trött. Jag kan själv se på mina ögon hur trött jag är, fast jag sover rätt bra på nätterna nu.

ASIH ringde återbud till mamma i dag, doktorn kunde inte komma ifrån. Hon låter nere och hostig, så jag ringde lungdagvården. Det var trevliga systern med namnet som är omöjligt att uttala som ringde tillbaka och bäst av allt var att hon direkt ringde mamma efter vårt samtal. Hon skulle konsultera en doktor för att se om de kan ge någon medicin som hjälper mot smärtan och andnöden. Om inte annat så tror jag att mamma blir litet piggare och lugnare när sjukvården bryr sig om henne litet mer.

Doktorn som mamma träffade senast var borta så jag kunde inte få prata med honom på ett par veckor men nu kommer ASIH på måndag, så i bästa fall får hon en bra doktor där, som även vi anhöriga kan prata med.

Så mycket har jag ju läst mig till att mamma har rätt till all smärtlindring och annan hjälp hon kan få i slutskedet.

Nu hotar meteorologerna med oväder men jag måste hinna ta henne på julshopping och middag på Josefs innan det är för sent. Det är en mång-mångårig tradition som jag absolut vill att hon ska få uppleva en (med största sannolikhet) sista gång. Och som jag också vill uppleva. En sista gång.

onsdag 17 november 2010

Sorgligt och spännande

På förmiddagen publicerades vårt hus på Hemnet. Det känns otroligt märkligt att kika in i sitt eget hus! Och att se sin brors hus och bil på några av bilderna! Samtidigt följer vi en budgivning på ett mindre hus i sämre skick på en granngata, som i dag steg upp till 2850 000 kronor. Åh, måtte vårt också sticka i väg i pris!

Mamma mår inte bra. Det hörs på hennes röst. Hon har ont, svårt att andas och låter nere. Pappa gnäller för att hon hostar hela tiden och hon har svårt att sova. Jag försöker muntra upp och få henne att hålla ut till i morgon, när ASIH kommer. Vad betyder det här; blir det bara mer och mer vätska? Växer tumörerna snabbare? Kommer hon att kvävas till döds? Vad kan läkarna göra för att lindra hennes plågor?

Lever i en tillvaro som är så otroligt sorglig men samtidigt spännande just nu. Och jag är oändligt trött!

tisdag 16 november 2010

Märklig känsla

Det är en märklig känsla att se förslag på objektbeskrivning och annonser på sitt hem sedan tjugo år. Men det ser fint ut och det låter bra! Hoppas nu bara att någon vill bo här...

Samtidigt mår jag dåligt över det faktum att vi sätter mellanbarnet litet på pottan nu. Tanken är ju att han ska flytta in i vår lägenhet i Hässelby så småningom. Nu kanske han inte vill det - nu kanske han vill flytta med oss till Sundbyberg? Samtidigt är lägenheten i Hässelby så himla fin... ett perfekt första boende nära tunnelbanan. Men då måste ju också dottern finna något som hon trivs med... Kanske gör vi fel som flyttar redan nu? Vi skulle kanske hållit oss till de ursprungliga planerna att bo kvar tills yngsta sonen tagit studenten? Kommer någon av våra barn känna sig förfördelad? Det är ju verkligen något man inte önskar. Jag vill ju att de alltid ska känna sig välkomna hemma och att vi alltid har velat dem allt det bästa. Kanske gör vi fel? Den tanken finns där - just ur det perspektivet.

Samtidigt ville jag ju inte vänta för länge med en flytt. Det är en lärdom jag dragit av mina föräldrar, som bodde kvar i villan alldeles för länge. När de väl tog steget till lägenheten konstaterade de att de skulle gjort det för länge sedan och nu fick de bara njuta av två år tillsammans i centrum. Mamma lär aldrig mer komma ner dit för egen maskin.

Blev ledsen när jag pratade med henne i dag. Hon har ont och svårt att andas. Hon har dessutom svårt att prata och hostar till i varje ord. Tur att ASIH kommer dit på torsdag. Vi pratade länge, planerade den femtioåriga bröllopsdagen och hon ville informera om deras ekonomi - så att vi vet sedan. Men jag tror hon blev litet gladare under samtalet.

Det märks så tydligt att hon vill avsluta saker och ting, så att ingenting blir hängande i luften den dag det är dags. Det går inte en dag utan att jag tänker på den dagen...

måndag 15 november 2010

Utan dagsljus

I dag har det inte varit ljust över huvud taget. Det har regnat och varit mörkt från morgon till kväll. Litet typiskt - kan man tycka - när huset skulle fotograferas. Det blev sovmorgon för mig... Eller sovmorgon är väl fel ord. Det skulle fiffas inför fotograferingen. Handdukar bort, några hopvikta handdukar i tvättstugan skulle fram, morgonrockar gömmas, sladdar döljas, sängar bäddas med överkast, tvål, diskmedel och böcker tas bort och hamstern flyttas.

Dagen blev helt förryckt. Jag är van vid att vara på jobbet kvart över sju och kom i dag dit vid halv nio. Och genast var det nödbudgetmöte. Sedan korrläsning, webbpublicering, ett till nödbudgetmöte, ny korrsväng, tryckgodkännande och hemfärd med köer. Nu ska jag signera massa bankpapper så att vi får loss handpenningen i morgon.

Fotograferingen har skett, oavsett vädret. Det känns otroligt opersonligt när man läser utkastet till objektbeskrivningen - men det är väl så det ska vara. Sakta men säkert återgår hemmet till det vanliga "förfallet".

Och så fick jag en tår i ögat i bilen på vägen hem. Mamma har kommit in i något slags tillstånd där hon ska ge bort allting eftersom hon inte har användning av det. I helgen fick jag en parfym (för hon kommer inte behöva den något mer) och en ugnstermometer. Nu hade hon kommit på att jag ska få mjöl, socker, matolja och soya - för hon kommer ju inte laga någon mer mat. Det gör mig så himla ledsen; för hon har ju rätt - men det känns hemskt att hon ska göra "rent hus" redan nu.

På torsdag kommer i alla fall en representant från ASIH Bromma till henne för ett introduktionsmöte och det känns bra. Pappa gav sig ut och körde bil i dag, nu är han så pass bra i höften att han kan börja gå utan kryckor - det känns märkligt att se, efter så långt tid med dessa förbaskade kryckor!
Alltid något en grå tråkig måndag i november 2010.

söndag 14 november 2010

Vin och vänner

Svårt att sova, mycket att göra. Det sammanfattar tillvaron rätt bra. Var snabbt uppe på lördagsmorgonen och började röja ännu mer. En snabb sväng till Vällingby för att handla en fars dagspresent till pappa och stora sockor, mössa och vantar till mamma. Hon ska få komma ut i rullstol! Vi ska göra vår traditionella julhandel även om den mest blir symbolisk.

Hem igen och skänka bort en TV till grannen och en till Läkarmissionen innan färd till Lövsta, där ännu en fylld baklucka kunde tömmas.
Måla på litet skavanker i hallen och plocka bort litet mer bråte. Sätta ut rosor i vaser. Och sedan åka till goda vänner på vindragning. Det bjöds paella och rödvin, mycket gott. Vi fick dock åka hem tomhänta.

Klockan två i natt kom jag på att vi måste tömma barskåpet och fixa litet mer i badrummen före måndagens fotografering. Sedan blir det fars dagsfirande hos pappa och litet korrekturläsning innan den nya veckan börjar!

fredag 12 november 2010

Röjig fredag

Nu gör jag något som jag mycket sällan gör. Jag sitter med en GT framför mig.

Jag är helt slut, efter denna vecka av inferno. I går morse halv fem var jag uppe och plockade ner foton och direkt när jag kom hem i kväll - efter ett jobbigt men intressant budgetmöte, en massa skvaller om artikeln i Journalisten, korrekturläsning av hela tidningen och mycket annat - fortsatte röjandet.

En del av det som kan ligga i flyttkartonger till flytten har packats, mer som ska till Lövsta har staplats, växter har slängts och de flesta lösa föremål har stuvats in i skåp eller lådor.

Medan AIK ska byta tränare igen - vår egensinniga skotte har kastat in handduken - och socialdemokraterna genomgår en gigantisk kris - där partiledningen ställer sina platser till förfogande - har vi vårt eget kaos här hemma. Det gäller att hålla ordning på alla grejor i detta skede.

Det jobbiga är att fotograferingen sker på måndag och sedan är det en och en halv vecka tills visningen. Vissa saker ska fram och tillbaka i vändor. Men... allt går!

I dag har jag haft kontakt med besiktningsfirman kring kravet på stege och pris, samt med städfirman om pris, skatteavdrag och tidpunkt för städning. Det känns som om vi har hyfsad koll, trots allt. Nu gäller det att alla ungdomar är med på noterna och ställer upp också (inga problem med yngsta, tack för all ovärderlig hjälp!) så att vi verkligen får ut så mycket som möjligt för huset!

Mamma lät litet låg i dag. Dag ut och dag in sitter hon där i lägenheten. I går var en representant från stadsdelsförvaltningen hos henne för att kontrollera att hon inte ljög om sina problem att röra sig. Nu väntar vi bara beslut om färdtjänst för rullstol, så kanske hon kan komma ut litet.

I går var jag i Lidingö Centrum på lunchen för att leta efter fars dags present till pappa och några stora sockor till mamma, som hon kan han på fötterna när hon ska luftas i rullstol. Jag hittade inget av det jag önskade. Däremot började jag inköpen till mormors julklapp.

Det måste bli en snabb sväng till Vällingby i morgon förmiddag, direkt när affärerna öppnar, för att försöka hitta det jag söker! Nu ska jag sippa på min GT och kolla Idol samt svimma framför tv:n...

torsdag 11 november 2010

Trött men nöjd

I dag är jag trött. Det har varit mycket surr några dagar nu. Som pricken över i avslutades jobbdagen med ett tufft budgetmöte. Känns inte så roligt att vara ansvarig för en tidning som inte går så bra.

Gårdagen var i så fall roligare, då jag var på jurymöte i kategorin Årets Snabbmat i tävlingen Arla Guldko. Det är jag och två kända kockar samt två representanter för Arla som ingår i juryn och finalen går av stapeln i Vinterträdgården på Grand Hotel den 7 april. Det ska bli en spännande process.

Nu börjar maken oroa sig över alla kostnader; det är besiktning för 13 000 och storstädning för 2 800 kronor och... så... vidare....

onsdag 10 november 2010

Lägenhetsinnehavare

Jaha, så var det klart. Dagen har varit ett inferno av telefonsamtal, sms, mejl och frågeställningar. Jag smsade maken kl 9.37 och frågade varför mäklaren inte ringde. Då hade maken redan varit i kontakt med banken. Bara minuter efter började cirkusen. Mäklaren ringde och sade att köparen hade accepterat vårt bud, kontrakt skulle skrivas kl 17.30 på kvällen och han skulle direkt ringa sin kollega i Vällingby för att sätta igång vår försäljning. Sedan har det varit samtal med banker och mäklare hela dagen.

Strax före lunch kom artikeln om förra arbetsplatsen ut på webben och med vindens hastighet spred sig nyheten på nätet och via mun mot munmetoden.

Innan kvällen kom hade vi lånelöfte. En snabb middag på Serrano och träff med mycket trevliga säljare kl 17.30. De flyttar ironiskt nog till Hässelby Strand den 8 april.

Vi undertecknade kontrakt och en hel rad andra handlingar innan vi ilade hem och tog emot nästa mäklare. Herregud, vad unga mäklare är! Han gick runt och tittade och såg rätt gillande ut. Framför allt trodde han att köket och naturligtvis badrummet kommer att höja priset. Han tror att vi kommer få ut åtminstone 2 500 000 kronor och eventuellt mer. Vi lägger dock utgångspriset på 2 275 000 och hoppas på budgivning. Hans arvode är 2,79 %.

Nu är processen igång. I morgon ska vi få förslag på objektsbeskrivning, på måndag kommer fotografen och så ska vi på bankbesök. På tisdag eller onsdag blir det besiktning och energibesiktning (13 000 kronor) och på onsdag kommer annonsen ut på hemsidorna. Veckan efter kommer annons ut i lokaltidningarna och visningarna blir den 28 och 29 november. Där sprack glöggträffen den första advent...

Han kände till området väl - hans svärföräldrar bor i en av våra längor! Men viktigast av allt; han var väldigt positiv och hade över 250 namn på en intresselista, människor som uttryckt önskemål om att bo i Kälvesta, Flysta, Spånga, Vinsta. Hoppas att någon av dem hugger direkt!

Nu hoppas jag på en lugn och skönt nattsömn för en gångs skull!

Spänningen stiger

Det ska erkännas att man inte sover särskilt gott på nätterna just nu. Det är många tankar som mal genom huvudet. Klart är i alla fall att Rökerigränd 9 är lägenheten vi vill ha. Men förstås inte till vilket pris som helst. Måtte åtminstone den biten bli klar i dag! Maken ska kontakta banken direkt på morgonen, så att vi får igång den processen också. Sedan måste jag ordna städning och fönstertvätt till visningen...

I dag kommer Journalisten ut. Det är med stor spänning jag väntar på reaktionerna. De lär väl mest komma från kollegorna här och från de tidigare kollegorna men ändå! Det borde skvätta över en hel del negativa effekter på vår despot till tidigare chef. Hon som började samma dag som jag slutade har klappat ihop och är sjuk. Hon har stängt av alla telefoner och vill absolut inte gå tillbaka till kontoret. Låt mig konstatera att det bara bekräftar allt som står i artikeln och säger mer om arbetsplatsen än om henne!

Nu är verkligen spänningen oliiiiidlig, som Peter Harrysson skulle ha sagt. 

tisdag 9 november 2010

Det är nära nu

I årets första snöstorm tog jag mig till Sundbyberg och mötte maken och yngsta sonen på McDonald's för en snabb middag innan det var dags att möta mäklaren. Det var vi och ett eller två andra par som skulle komma. Under 25 minuter gick vi runt i vad jag hoppas är vår blivande bostad och insöp ljuset, utsikten, ytorna och möjligheten.

Lägenheten var bättre än vad jag hoppats på och helt klart vår dröm i ett nötskal. Nu väntar vi bara på besked om säljaren nöjer sig med vårt bud och hoppas att vår konkurrent inte matchar det...

Olika tolkning

I går var jag som sagt med mamma på KS. Börjar lära mig att köra rullstol nu, även om det är litet ovant. Jag mötte upp henne när hon kom med sjuktransporten. Först röntgen och sedan väntrummet på lungkliniken. Det finns bara en läkare som mamma inte vill träffa igen, en doktor K. Det var honom hon träffade när hon var på läkarkontroll när vi andra var i Thailand. Efter det besöket bröt hon ihop. Hon tycker inte att han har empati över huvud taget, eftersom han sade rakt ut att sjukdomen var obotlig, läs dödlig.

I går skulle hon träffa en doktor R. Väntan blev lång. Till slut kom en syster och pratade med någon som kommenterade att doktor R var sjuk.
– Ja det stämmer, så du ska träffa doktor K i stället.
– Mamma också? undrade jag.
 – Ja.
Både mamma och den andra kvinnan brast ut i ett unisont "Åh nej". Mamma såg ut som om hon skulle börja gråta. Sköterskorna tröstade.
Båda patienterna var rörande överens om att doktor K var okänslig. Till slut, nästan en timme för sent fick vi så komma in till doktor K. Han var vänligheten själv (förmodligen hade syrrorna hunnit prata med honom om reaktionerna i väntrummet, fast mamma tror att det var min närvaro som bidrog mest).

Det intressanta är dock hur olika man uppfattar doktorns budskap. Mamma hörde "inga förändringar och du behöver ingen cellgiftbehandling". Jag hörde:
–Tumörerna är ungefär lika stora, det är inte så stora förändringar. Men din kropp orkar inte med en tuff cellgiftbehandling, så vi låter det vara som det är. Du har också litet vätska i höger lungsäck som kan bidra till att du är andfådd och får litet ont.

Efteråt var mamma jätteglad och lättad. Jag bedrövad. Men jag tror att jag lyckades utverka ASIH nu i alla fall. Jag underströk att det var det vi kommit överens om på vårdplaneringsmötet (ASIH i kombination med hemtjänst) och att det skulle kännas bättre för oss anhöriga om det var experter på svåra sjukdomar som tog hand om mamma - även om det inte är något fel på distriktssköterskan och husläkaren. Doktor K lovade att skicka remiss till hemsjukvården och en sköterska bekräftade även detta när vi lämnade lokalerna. Nästa undersökning om två-tre månader.

Vill egentligen ringa och prata med läkaren litet mer. Kommer det bara att bli alltmer vätska i lungsäcken - kommer det på sikt vara det som leder till döden, eftersom hon inte kommer att kunna andas? Om hon inte klarar en cellgiftbehandling - hur påverkas hon av eventuella andra komplikationer, som en förkylning?

Men jag får se om jag orkar ringa. Jag vet inte om jag vill höra svaren.

Dagen D

I går kastades jag mellan tvivel och förtvivlan. Efter några timmar på morgonen kände jag att fyran i Solna nog var det optimala, att jag får ge avkall på min längtan till Sundbyberg och min önskan att bo på Rökerigränd. När jag var på sjukhuset med mamma, började mäklarna ringa. Budgivningen var i gång i Solna och kunde vi komma på visning på Rökerigränd under tisdagen? Vi fick välja tid. Det kan komma in fler spekulanter men annars ligger vårt bud för närvarande högst. Om vi fortfarande är intresserade efter visningen och säljaren är nöjd kan vi skriva kontrakt.

På kvällen var det after work med fyra exspjutspetsar, varav en bor på Västra Vägen i Solna. Jag förhörde mig nogsamt om området, vägen från tunnelbanan och allt annat jag kom på.

När jag kom hem vid halv nio på kvällen kände jag att Rökerigränd var det optimala. Hela min magkänsla skriker att det är där jag vill bo. Mamma och två av vännerna menade att en trea på sikt räcker och att det visst går att ha många middagsgäster även i en trea samt att Sundbyberg slår Solna med hästlängder.

Sedan började maken prata om hur vi ska få in dubbelsängen i klädkammaren och då kom tvivlet igen.
Under natten och nu på morgonen har jag börjat känna att vi kanske är galna som planerar en flytt redan nu.

Är jag beredd att lämna min komfortzon? Jag menar; jag har ju inte rört mig många meter sedan jag var 15 år om man bortser från mina utlandsvistelser/resor. Familjen flyttade till Vidholmsbackarna 1977, jag till Aprikosgatan 1980, till Abiskovägen 1988, vidare med maken till Maltesholmsvägen 1988 och så till Björnskogsgränd 1991.

Vi har två ungdomar kvar i hemmet och för mig får de bo kvar hur länge de vill. Vi har dottern på två kilometers avstånd, föräldrarna på två kilometers avstånd, bror med familj som grannar. Hur tänker vi? Borde vi kanske vänta?

På bussen på morgonen träffade jag en kollega som bor i Sundbyberg. Hon blev eld och lågor och beskrev Sumpan som himmelriket med alla butiker, restauranger, kaféer, pubar och invånare. Det är verkligen småstadskänsla, där man till och med hälsar på varandra. Det är enkelt att gå ut och ta ett glas vin efter maten, om man inte vill äta ute. Känns lägenheten för trång, går man bara ut och sätter sig på ett fik...

Förvirringen är total, samtidigt är det litet av Dagen D. I kväll klockan 17.30 ska vi träffa mäklaren och eventuellt de andra som lagt bud, för att titta på lägenheten och mäta hur vår dubbelsäng får plats i klädkammaren och om vår soffa får plats i vardagsrummet.

måndag 8 november 2010

Värsta våndan

Snart ska jag bege mig medelst buss och buss till KS för att möta mamma, som ska på röntgen och läkarbesök. Det är stor vånda. Man undrar alltid vad man ska få höra. Och jag hör på mamma att hon är sämre. Hon är mer andfådd och hostar mer igen.

Snart ska väl någon mäklare ringa också. Det är stor vånda. Just nu känns det som om vi lägger ner det här för stunden. Ingen av de två lägenheterna är perfekt. Jag vill ha den stora men jag vill att den ska ligga i Sundbyberg.

Den här veckan publiceras artikeln i Journalisten. Det är stor vånda. Vilka blir reaktionerna? Kommer jag att ständigt ha någon flåsandes i nacken nu? Vedergällning kommer inte bokstavligt men eventuellt yrkesmässigt.

Den här veckan ska också budgeten version 2 vara klar. Det är stor vånda. Mina bitar är klara men tyvärr har min kollega inte hunnit med sina bitar. Och vi är ansvariga tillsammans.

Det är  litet mycket vånda just nu.

söndag 7 november 2010

Lägenhet eller läge

Åh, vi skulle inte ha åkt på visningen i Solna. Det var en perfekt lägenhet; bra balkong, fina badrum, fyra lättmöblerade rum. Men den saknade läget. Visst, det kanske bara är fem minuter till Solna centrum men det är inte centralt. Det är inga affärer precis nedanför, inget fik, inget att titta på.


Nu känner jag mig bara ledsen.

Och inte ens utgången i Allsvenskan fick jag rätt om. Malmö vann. Helsingborg hade varit värdiga vinnare.

Rensning och rening

Efter fredagskvällens jättemysiga kväll hos goda vännerna var det i går dags för rensning av förrådet under trappan. Det blev så rent och snyggt! Sedan gick jag lös på en av mina garderober. Det blev en vända till Lövsta och det lär bli en vända även i dag.

Efter rensningen var det färd till Sundbyberg och en fika på stamfiket, som riskerar att bli vårt andra hem... OK, lägenheten ligger i markplan vid entrén och direkt över fiket på baksidan och man hade kunnat önska att den skulle ligga litet högre upp men mitt största problem är att det inte är en fyra. Jag får försöka tänka framåt. Och vi har ju inte köpt den ännu heller.

Jag försökte sedan få fram när vi köpt våra köksmaskiner och tvättmaskin/tumlare. När jag satt och läste i mina gamla almanackor drabbades jag av lätt depression. För bara fyra år sedan vägde jag nästan tio kilo mindre. Det är möjligt att jag då vägde litet för litet men nu måste jag gå ner åtminstone fem kilo! Jag mår verkligen inte bra av att väga så här mycket!

På kvällen, när alla andra åt allahelgonamiddagar och hade halloweenfester (en vecka för sent!) tog maken och jag en motionspromenad, innan vi bara slappade framför tv:n. I väntans tider...

lördag 6 november 2010

Skräckblandad förtjusning

Mycket populär förening med svårslaget läge precis intill Nybergs torg i hjärtat av Sundbyberg. Mycket god ekonomi med flertalet större avgiftsänkningar genomförda. Mycket nära T-bana, pendeltåg, buss, affärer och barnomsorg.

Antal rum: 3 rum + kök
Boarea: 88,5 kvm
Samtliga väggar tapetserades och tak målades -04.

KÖK
Köket är ljust och fint med köksluckor i vitt med ram och beslag i ofärgat trä. Vitt kakel mellan kökets över och underdel. Gott om förvaring samt bra arbetsytor. Vitvarorna består av kyl och frys i fullhöjd, spis och diskmaskin alla från -95 (Bosch). Utöver detta så installerades en inbyggnadsmikrovågsugn från Husqvarna -06 samt en ny spisfläkt -10. Matplatsen rymmer enkelt ett bord med tillhörande sex stolar. Tapetserade väggar i gul kulör samt ljus marmorerad plastmatta.

VARDAGSRUM
Mycket stort och lättmöblerat vardagsrum. Parkettgolv i ek samt ljus beige randig tapet. Från vardagsrummet nås den halvmåneformade balkongen (västläge) med utsikt över det mycket mysiga Nybergs torg. Från vardagsrummet nås även den minsta sagt generösa klädkammaren med fyra garderober. Detta är en klädkammare som utan tvekan kan brukas/göras om till ett extra sovrum om behovet skulle finnas.

SOVRUM 1
I sovrummet intill vardagsrummet "kläs" väggarna av en pistage färgad tapet. Parkettgolv i ek.

SOVRUM 2
Blå tapet samt fondvägg i beige tapet. Parkettgolv i ek.

BADRUM
Stort och vitkaklat badrum med ett antal beigea kakel samt gul våtrumsatta. Badrummet är utrustat med tvättmaskin (Electrolux -07) torktumlare (Cylinda -04), vägghängd wc, handfat, tvättho, vattenburen handdukstork, vädringsfönster, badkar .

HALL
Rymlig hall med gott om yta, ljus beige randig tapet samt parkett i ek på golvet. Säkerhetsdörr.

Begärt pris: 2 395 000 kr Utgångspris
Avgift: 4 092 kr/mån inkl värme, VA och Kabel-TV

Det är inte dröm-drömlägenheten men det är dröm-drömläget. Man kan lägga in laminatgolv i köket, byta ugn och diskmaskin och kanske kyl/frys. Man kan ta bort badkaret och sätta in duschkabin och helst lägga värmeklinkersgolv i badrummet. Sedan är det kanske någon tapet som måste bytas. Hade helst velat ha en fyra - men vad tusan; det är ju precis här vi vill bo!

Annonsen lades ut i går. Någon hann lägga 2 900 000 i bud, innan vi slog till med tre miljoner. Nu väntar vi.

fredag 5 november 2010

Fjärilar i magen

Artikeln blir jättebra. Har läst den i nästan färdigt skick nu. Åh, herregud, vad bra det känns! Fast en av mina forna kollegor har fått ett samtal från hemligt nummer med någon som bara andades och sedan lade på luren... ??? Är han så barnslig?

Och så kanske vi ska ge bud på en lägenhet. Bästa läget, inte så stor tyvärr men ett köp för framtiden i så fall. Pulsen går på högvarv just nu!

Lugnet lägger sig

Det är över nu. Fotograferingen som förföljt mig hela veckan. Vi var tio före detta anställda som slöt upp och blev fotograferade på centralen i går. Utanför rustades det för världskrig; det skulle bli ishockeyderby så hela stan var belägrad av polisbussar, polishästar och helikoptrar. Synd att man inte kunde gå på matchen! AIK vann i alla fall betryggande!

Efter fotograferingen fick vi ett skelett till manuset och det var inte en journalistiskt briljant text men det var innehållsrikt och bra uppbyggt. Med några fler citat och gruppbilden blir det en tung känga mot berörd person. Journalisten berättade att vår historia var det största samtalsämnet på Journalistens redaktion, alla pratade om den arbetssituation vi haft. Det känns så skönt!

Primewine hade pressträff och en representant för ett sydafrikanskt vinhus skulle visa sabrering med ett vinglas. Vi var fyra från gänget som gick dit och provsmakade några av vinerna och åt litet tilltugg. Ett mycket trevligt avslut.

I dag är det halv arbetsdag, så det blir ett besök hos föräldrarna och sedan middag hos goda vännerna i Solna. Det är också allahelgonahelgen, så vi ska tänka en stund på de som fattas oss.

torsdag 4 november 2010

Olydnad eller civilkurage

I dag ska det ske. Jag och ett antal andra före detta kollegor ska träffa tidningen Journalisten för fotografering och några fler citat. Trots att det nästan är ett år sedan jag lämnade "Dårhuset" får jag en oro och olustkänsla i kroppen. Inte för att jag ska träffa alla vänner, utan för att alla sjuka minnen kommer tillbaka och för att jag undrar vilka reaktionerna blir.

Vår före detta chef kommer att koka över vår oförskämdhet att skvätta smuts på honom, han kommer att triggas över vår "olydnad" och illojalitet och han kommer att sprida skit om oss. Han förminskar som vanligt våra känslor. Det är oss det är fel på medan han själv naturligtvis är ofelbar och utsatt för oförskyllda anklagelser. Men han borde förstås ägna sig åt att försöka släcka de eldar vi tänder.

För jag vill se det som att vi som ställer upp har civilkurage. Det han gör är inte bara orätt - det är fegt, vidrigt och regelvidrigt. Och då måste vi som orkar och känner oss manade ta den striden. Missförhållandena ska inte mörkas. De ska fram i ljuset. Så väljer jag att se det. Och jag står för vartenda ord jag har sagt.

onsdag 3 november 2010

Gräsänka

I hela mitt vuxna liv, åtminstone sedan jag var 27 år, har jag levt med en man som jobbat skift. Från början var det natt, halvnatt, kväll och dag och senare ett par kvällar i veckan. Sedan en tid jobbar han bara dagtid. Det är litet märkligt. Jag har gått på fester, födelsedagar, begravningar och till och med bröllop själv eftersom maken jobbat. Det har varit en rätt tuff omställning att alltid ha honom hemma. Han vet om det; jag har alltid sagt att jag uppskattar mina kvällar själv hemma. Först för mig själv och sedan under många år, tillsammans med barnen. Det har på något sätt varit en livsstil.

Nu tänker jag inte på att han är hemma varje kväll längre men i går var han bortrest på jobbkonferens och det blev en sådan där skön kväll hemma för mig själv igen. Ena sonen var med kompisar och andra var på sitt rum. Jag hann dammsuga, äta lätt, sitta vid datorn, kolla en massa TV-program som jag missat och kunde bara vara. Det var njutbart på något halvunderligt sätt.

Annars ägnas mycket av tiden åt torsdagens fotografering av exspjutspetsar. Jag har försökt få ihop så många som möjligt till fotograferingen och journalisten själv ringde och berättade om mötet med förra arbetsgivaren. Han ville inte bemöta anonyma anklagelser, det hade varit lågkonjunktur så han hade fått säga upp några och de kanske var bittra osv. Hela affären ger mig fjärilar i magen! Skönt när artikeln är tryckt och allt är uppe på bordet så att vi kan gå vidare!

tisdag 2 november 2010

Energikick

Lättstekt yellowfin tonfisk med syrad blomkål, halstrad pilgrimsmussla toppad med Kalixlöjrom samt en terrin på rökt salmalax och ljummen skaldjursvinaigrette.

På det amerikansk striploin med en korv smaksatt med äpple och enrisrökt sidfläsk samt kantarellfylld spetskåldolme (eller en himmelsk fisk) med potatispuré smaksatt med brynt smör och rödvinssås samt Dekonstruerad Rocky Road (chokladkaka med baileyfudge, marschmallowstoppar, och en massa annat gott). Till detta Codorniu Pinot Noir Brut, Robert Mondavi Private Selection Pinot Noir och Nederburg Noble Late Harvest i glasen. Jag dör. Det var nog nästan så nära mathimmelriket man kan komma. All heder åt mina kollegor som arrangerat en sådan pangtillställning med denna enormt goda mat. #Restauranggalan

Dessutom hade jag finfina bordsplaceringen vid Rocklunda arenas supertrevliga köksmästare, vinnaren i kategorin "Årets framtidslöfte" med representanter från Blåsingsborgs Gårdshotell och representanter från nominerade Bondens Skafferi. Zinat Pirzadeh gjorde sin roll som konferencier bra och Oskar Linnros framförde tre kanonlåtar. Det var första gången på länge som jag faktiskt kände för att hänga med på efterfesten.

Fast i dag är jag glad att jag inte gjorde det! I stället mötte jag upp sonen, som kom från köket och varit med och fixat den fantastiska efterrätten - och åkte hem. Se den kvällen gav en energikick!

måndag 1 november 2010

Victory

Det blev kamp hela vägen in i kaklet men AIK tog tre viktiga poäng mot Elfsborg under söndagskvällen och håller sig därmed med största sannolikhet kvar i allsvenskan! Härligt och sorgligt på samma gång. Det var sista hemmamatchen i år och det blir alltid litet tomt efteråt. Nu måste man vänta till försäsongsmatcherna i februari...

Mer vinster blir det i kväll då en massa vinnare koras på Restauranggalan på Grands Vinterträdgård. Ska bli spännande att vara med och jättekul att få äta efterrätten, som sonen varit med och gjort. Kommer också få gratulera en person som jag intervjuat under året och som blir vinnare i en av kategorierna!

Vinstens sötma är ljuv och förhoppningsvis drar vi gamla exspjutspetsar också en vinstlott  nu, när Journalistens journalist i bästa fall gör ett riktigt bra reportage om förhållandena på förra arbetsplatsen.

söndag 31 oktober 2010

Normal tid

Jag gillar inte omställningen till normal tid. De som sover länge älskar att få en timme sömn till. För mig, som alltid vaknar tidigt och aldrig kan somna om, blir det litet av en plåga. I natt sov jag jättedåligt, vaknade halv fyra (fast half fem sommartid) och kunde inte somna om. Nu är klockan åtta (fast nio sommartid) och jag är helt slut. Det här blir en alldeles för låååång dag. Och numera vet jag att det kommer ta flera dagar innan jag ställt om mig. Inte märker jag av de ljusare morgnarna heller, eftersom jag ändå vaknar så tidigt att det är mörkt ute. Däremot märker jag av de mörkare eftermiddagarna.

Tur att det är fotboll att se fram emot. Fast det spöregnar ute, det drar ner känslan litet. Känner mig låg helt enkelt. Av en hel massa orsaker.

lördag 30 oktober 2010

Familjehelg hos Toyota

Det är visst familjehelg hos Toyota i helgen. Det är familjehelg här också. I dag fyller lillebror 42 år (hoppsan, hur gick det till), och bjuder på middag hemma hos mamma och pappa. Det är ett bra grepp tycker jag och uppskattar att alla våra tre ungdomar följer med.

Jag har en gnagande känsla i magen. Mamma börjar få svårt att andas och har ont i lungorna. Enligt lilla boken som jag fått från Lungcancerföreningen Stödet ingår smärtor i olika grad i sjukdomsbilden. Vanligtvis beror det på att cancern spridit sig till skelettet men kan också bero på inflammation och att tumörer trycker mot omgivande vävnad och nerver.

Enligt boken finns det smärtlindring i tre olika steg, bland annat morfin.
Lungcancer är världens vanligaste cancersjukdom, varje år insjuknar 1,5 miljoner människor i sjukdomen. I Sverige får 3 200 personer lungcancer varje år. Åtta av tio fall beror på rökning. Samtidigt har 15 procent av de kvinnor som får lungcancer aldrig rökt. På grund av rökningen har sjukdomen varit skuldbelagd, haft låg status inom sjukvården och därmed fått litet forskningspengar. Kanske vänder det nu när lungcancer har passerat bröstcancer som den dödligaste cancerformen bland kvinnor.

Mamma ska till läkaren om en vecka och jag följer förstås med. Ska nog slå en signal till underbara sköterskan Kerstin på lungkliniken först. Behöver ju om inte annat ordna sjuktransport. Tänk att mamma, som i somras gick omkring på Karpathos med oss, inte längre kan gå utomhus eller kliva in i en bil.

Det är för sorgligt.

Men i dag firar vi lillebror. Och byter ut rosa bandet mot vita bandet.