onsdag 31 augusti 2011

Lugn sekund ger dåligt samvete

Deltog på mitt första styrelsemöte med Qnet idag, nätverket för kvinnor på ledande positioner i säkerhetsbranschen. Det tog betydligt mycket längre tid än jag räknat med, så eftermiddagen blev tämligen sönderhackad och ägnades mest åt resor, från Lidingö till Hammarby Sjöstad och retur. Det var dock ett kul gäng och det kändes som om nätverket fick en liten nystart i dag.

På vägen hem från jobbet ringde jag pappa, som jag inte hunnit ringa på ett par dagar. Det ger litet dåligt samvete. Han går på sin sjukgymnastik nu och märker att det ger resultat.

Yngsta sonen är fortfarande sjuk och sängliggande. Det är svalt och mörkt ute. Maken har blivit lätt beroende av nya säsongen Robinson och mellanbarnet vill flytta från stan. Sammantaget är allt litet deprimerande. Så lugna sekunder är kanske inte att fördra - då funderar jag för mycket på allt och inget.

tisdag 30 augusti 2011

En tidning mindre

Jag fortsätter att boosta mitt ego. Blev löjligt glad i dag när jag fick följande mejl från formgivaren av Fast Food:
"Tack själv för den här tiden. Det har varit väldigt trevligt och smidigt att jobba ihop med dig och du ska veta att vi ofta har dig som rättesnöre när det gäller hur bra allting kan funka med en redaktion. Kanske möts vi igen!"

Själv tycker jag att jag petar och kontrollerar litet väl mycket i bland men jag vet förstås att jag alltid lämnar i tid och med tydliga instruktioner. Jag blev i alla fall väldigt varm om hjärtat när jag nu tog "farväl" av en tidning i samband med dagens tryckgodkännande.

Jag tog också med mig de färdiga sidorna av Skydd & Säkerhet och satte mig med en layoutare på vårt kontor, som gjort mallen till tidningslayouten. Hon blev jätteglad när hon bläddrade igenom sidorna, eftersom hon såg att det nu börjar se ut som det var tänkt.

Och morgon inleddes på innestället Mocco, där vi träffade G4S och Steffo Törnquist för att gå igenom vad som händer nästa torsdag. Han var full av kreativitet, Steffo, så nu ska vi inleda dagen med en twitterkonversation honom och mig emellan, innan han kommer in på scenen. Det blir åtminstone 120 personer som jag ska stå och twittra inför. Det känns litet i magen...

Nu inleds budgetarbetet på jobbet. Vilken tur då, att jag bara har en tidning att jobba med nu! Hurra!
Hemmavid är alla ungdomar förkylda. En stannade hemma från skolan i dag och en gick hem efter lunch. Det är inte vanligt och förhoppningsvis övergående.

Hösten har kommit. Jag vägrar att klä mig därefter. Vita uppkavlade jeans och sandaler ger sommarkänsla men också ett visst mått av frossa. Jag hoppas på en riktig britt-sommar i september. Och till dess får jag frysa in hösten.

måndag 29 augusti 2011

Energi i små portioner

Det blev något av en hatmatch. AIK slog dock Syrianska med 1-0 på övertid och det gav en massiv energikick när domaren - som hade en riktigt dålig dag - till slut  blåste av matchen. Och i dag var det plötsligt måndag igen.

I dag träffade vi en potentiell samarbetspartner/annonsör och precis som för någon vecka sedan, då vi träffade en annan nytillträdd marknadschef fick jag höra: "Vi vill samarbeta med dig och din tidning, du har alltid varit så proffsig och trevlig och vi har haft en sådan bra relation". Det värmer! Och i bästa fall ger det pengar in till tidningen - och en bättre produkt.

Det är kanske ingen tillfällighet att det är två kvinnor som har yttrat orden; vi lever i en sådan mansdominerad bransch och åtminstone en av våra två konkurrenter är riktigt traditionell manlig, där "kompisar" kliar varandra bakom örat och dunkar varandra i ryggen. Det känns i alla fall jättekul och ger nya energikickar när man får litet cred.

Så nu är jag pigg igen. I morgon tryckgodkänner jag Fast Food och lämnar över nästan allt som har med den tidningen att göra till min efterträdare. I morgon ska jag också träffa Steffo Törnquist, som ska leda vår Stora säkerhetsdag i nästa vecka.

Just för dagen har jag läget under kontroll. När jag kom hem höll sonen och maken på att rolla sonens vägg sista gången och jag smet i väg till Sy-Center, där jag lämnade in min fina Thailandsklänning. Det var en jättetrevlig sömmerska där och hon lovade att se vad hon kunde göra. Hon tyckte tyget var fantastiskt och att det var ett gott hantverk med ordentlig helfodring. Det kändes skönt att höra. Den var ju inte gratis...

Men full av all min nyvunna energi ska jag nu korrläsa några sidor...

söndag 28 augusti 2011

Medelålders relationer

Vi gjorde ett spontan-upprop i fredags. Pappa - som vi skulle ha träffat - var magsjuk, så vi tog kontakt med goda vännerna och frågade om de ville komma och äta ute med oss. Det ville hon men inte han. Han var trött. Då reagerade maken litet som en trotsig treårig och ville inte heller gå ut och äta.

Så det slutade med att att goda vännen och jag gick ut och åt på Cino. Sedan fortsatte vi till Green Pub och tog ett par glas vin på verandan. Det blev en supertrevlig kväll. Jag var hemma till klockan tio och då satt maken och tittade på TV:n, lätt uttråkad.

Morgonen efter, i går, åkte jag till frissan. Och det som slog mig där och då; det var att vårt åldrande skapar vissa påfrestningar. Goda vännen och frissan sade i princip samma sak - vilket för övrigt stämmer överens med mina egna erfarenheter - våra älskade män drabbas av någon slags klimakterium mellan 50 och 60 år och blir mer "trötta", mer återhållsamma med ekonomin och mer håglösa. Tre kvinnor med samma erfarenhet - och som oberoende av varandra berättar samma sak - på två dagar... Det kan inte vara en tiillfällighet. Vilken otroligt trist ålder jag plötsligt befinner mig i!

När jag googlar litet finner jag att detta manliga "klimakterium" är omdiskuterat men kallas andropaus. Det handlar i grunden om en avtagande produktion av testosteron och drabbar många män mellan 50 och 60 år. Det kan vara en långsam förändring som pågår under en följd av år och ge symptom som håglöshet, nervositet, humörväxlingar, ledbesvär och en hel del annat. Nu ska jag inte säga att det här är ett stort problem men det var en intressant reflektion.

När jag kom hem ville den betydligt piggare sonen måla väggarna i sitt rum. Inte oväntat mottogs detta besked av viss skepsis från maken - men sonen och jag drog till Bauhaus och handlade allt som behövdes och sedan satte sonen igång - med makens benägna hjälp förstås! Det kommer bli jättesnyggt med antikvita väggar i stället för mörkblå!

I går kväll var det dags för vindragning igen! Det är alltid roligt, för det blir många härliga skratt i vänners lag. Denna gång hölls det hos goda vännen i Skälby, änkling sedan två år. Det slog mig när jag satt på altanen att det var första gången vi var där och åt, sedan vännen dog. Det gjorde det hela litet sorgligt mitt i alla skratt. Vi åt jättegott grillat och pastasallad och kunde sitta ute, utan värmare, hela kvällen! Dessutom vann vi tredje pris. Vi åkte dit med två flaskor vin och kom hem med fyra.

Så är det söndag igen. Jag ska korrekturläsa litet men framför allt är det fotboll i eftermiddag. Det är alltid roligt och ger en energikick i tillvaron. Oavsett ålder.

fredag 26 augusti 2011

Lugnet lägger sig

Det blev i alla fall inte 60 timmars arbetsvecka. Det blev kanske 50 timmars arbetsvecka. I går var jag så oändligt trött men jag åkte hem tidigare och korrekturläste Fast Food i lugn och ro och återfick litet krafter. Så på kvällen var sonen och jag ute på surströmmings- och kräftskivan på gatorna utanför och jag träffade och såg en massa bekanta människor. Det gav energi.

Jag hittade också ett par byxor och en kavaj på rean. Det gav också energi.
Och i dag är jag i princip klar med Fast Food och har kommit en bra bit på Skydd  Säkerhet. Det ger också energi.

Jag fick beröm av projektledaren för att vi låg så bra till. Det gav en hel massa energi.

Jag ser slutet på en rent djävulsk treveckors period. Det ger inte bara energi, utan stor tillfredsställelse.
Nu är det helg. Det är 23 grader ute och halvklart. Det utlovas högsommarvärme i morgon. Läget är under kontroll.

Jag drar en lättnadens suck när lugnet så sakteliga lägger sig.

onsdag 24 augusti 2011

Mörkret faller

Utanför fönstret börjar det mörkna. Jag jobbar fortfarande. Jag jobbar och jobbar och jag brukar verkligen inte klaga men det är hysteriskt mycket nu. Jag ser dock ett slut. Om någon vecka. Mötet i går med FF VIP Group gick bra och jag åt min första hamburgare på säkert tio år. Den var supergod. Max är bäst!

På kvällen åt jag thaimat, för då träffade jag gamla jobbarkompisar från polisen och var i Vitabergsparken med tusentals andra för att titta på Jonas Gardell. Fast vi var tidiga fick vi ståplats och det är ju sådär lagom bekvämt. Vi kikade också in i nyskilda exkollegans lägenhet på söder, innan jag begav mig hemåt i mörkret.

Jag har med skohorn klämt ihop artiklar och annonser i Skydd & Säkerhet och precis när jag började känna mig klar fick jag börja om. När jag sedan nästan var klar började korren på Fast Food komma. Så nu sitter jag här i mörkret igen och jobbar. Klockan är 20.20 och vi får tända alla lampor.

Hösten närmar sig med stormsteg och jag är så trött, så trött. Det är tur att jag älskar att göra tidning och vara med när och där det händer - annars hade jag nog packat ihop vid det här laget.

I morgon är det kräft- och surströmmingsskiva här i Sundbyberg och gatorna stängs av vid klockan tre. Jag har en massa sidor att korrekturläsa så jag har lovat mig själv att åka hem klockan 14.00 för att korrläsa i lugn och ro. Det känns mest praktiskt.

Nu måste jag tända fler lampor. Mörkret faller.

måndag 22 augusti 2011

Blött och grått

Trötthet. Gråhet. Idel regn.
Dagen har varit riktigt mördande. Det har ösregnat och jag hade tydligen lurat mig själv; jag var lika tungt belastad i dag. Min flexbank bara ökar och då är inte alla arbetstimmar hemma inräknade. Möten, telefonsamtal, intervjuer, mejl, manus, förtvivlat mycket text som ska in på så få sidor som möjligt. 

Det är tungt nu.
Så då kan det väl bara bli bättre. I morgon ska solen skina (sägs det) och jag ska ut med några forna kollegor till Vita Bergsparken. Först ska jag dock genomlida ett möte jag helst skulle slippa och klara av en hel massa andra praktiska göromål. Trötthet. Gråhet. Snart vänder det!

söndag 21 augusti 2011

Slitage men gott mod

Jag är sliten. Så sliten.
61 timmars arbetsvecka tog onekligen ut sin rätt i går. Och vädret gav ingen kick, direkt. Det regnade i princip från morgon till kväll. På förmiddagen försökte jag lära mig min nya jobb-mobil. Efter lunch åkte jag och sonen till stan för att gå på vernissage av utställningen Kvinna. Min förra jobbarkompis hade gjort otroligt häftiga skulpturer av handväskor och skor och hennes dotter snygga tavlor utifrån en gammal fototeknik.

Under eftermiddagen var maken och jag och fikade på Brödboden och handlade. Sedan försökte jag slumra i soffan en kort stund. Hela kroppen andas trötthet. Hela huvudet känns mjölkigt. Hela jag har dåligt samvete för pappa, som jag inte träffat på jättelänge och som lät rätt låg på telefonen. Hela mitt inre tyckte synd om sonen med fingret med andra gradens brännskada. Nu har han inte ont längre och vi hoppas att det läker, så att han slipper hudtransplantation - men han får inte jobba och jag tror att jag kan föreställa mig smärtan när det hände!

Vi tittade på en riktigt bra engelskt deckare innan det var dags att åka och hämta dottern på Arlanda strax före midnatt.

Sex timmar efter insomnandet vaknade jag och kände mig något mer utvilad. Himlen är litet ljusare och maken och jag ska till nya Swedbank arena och titta på hur den ser ut inuti, innan det är AIK-match i eftermiddag. Litet mer energi in förhoppningsvis - i en väldigt sliten kropp och själ.

lördag 20 augusti 2011

En händelse ovärdig världen

När det långsamt sjunkit in att det var fredag, att de nominerade i Security Awards var klara och hade offentliggjorts, att den 61-timmar långa arbetsveckan (faktiskt den "värsta" i mitt liv tror jag) var över, att Fast Food var korrläst och lämnad till layout, att alla detaljer inför mötet i nästa vecka var klara, att en viktig intervju var bokad... ja, då flexade jag ut. Klockan var 15.20 och jag åkte förvirrat hem.

När jag hade ringt två jobbsamtal hemma och försökt uppdatera mig på nyhetssajter och bloggar, gick maken och jag till Bishops Arms och åt en god middag. Jag ville verkligen vara trevlig och social men var så trött, så trött. Väl hemma igen tittade vi på en inspelad video men jag sov mest. Sedan kom 22-nyheterna.

De visade hur föräldrar till de skjutna ungdomarna på Utöya i Norge i somras, nu hade fått åka till ön under dagen. I regnet hade de tagits omhand, familj för familj, av polis och Röda korset och bland annat fått besöka platsen där just deras barn hade mött döden. De flesta blev skjutna, andra drunknade när de försökte fly. Man hade satt upp tält med mat och dryck på ön och det fanns kuratorer och andra stödfunktioner där. En ung tjej som överlevt berättade om morgondagen, då alla de överlevande med anhöriga ska få besöka ön. 69 personer dog den där dagen i juli, då Anders Behring Breivik begick vansinnesdådet.

Det kom en tår i ögat. Inga ungdomar ska behöva uppleva något så fasansfullt som detta. Inga föräldrar ska behöva förlora sina barn på ett så barbariskt sätt. Det är en sådan vidrig händelse, utförd av en sådan sjuk person att det känns helt ovärdigt. Man kan tänka, men inte förstå, att barnen kan förolyckas i trafiken, på resor, på nätterna på stan - men kan aldrig någonsin tänka tanken att de ska skjutas ihjäl i tidernas största massmord.

Sorgen blev oändligt påtaglig när jag tänkte på hur dessa föräldrar måste ha mått i går, på båten ut, under vandringen, när de satte ner ljus och blommor på platsen där deras ungdomar dött och när de sedan måste lämna platsen igen.

Ett stråk av sorg hade redan dragit igenom min kropp. Jag satt på tunnelbanan och rensade ut sms från jobbmobilen, eftersom jag faktiskt redan har fått min nya smartphone (HTC Wildfire S). Och bland alla jobb-sms, fanns två sms från "mamma". Bara alldagliga hälsningar men ett livstecken från någon som inte finns längre. Jag drog en mycket djup och sorgsen suck och raderade dem.

Det känns som om jag varit på fest. Jag är så trött! Natten blev allt annat än lugn. Sonen, som jobbade, ringde och sade att han måste åka in till sjukhus när han slutade, för han hade brännskador på ett finger. 350 graders grillyta. Han hade ordentligt ringt Sjukvårdsupplysningen, som tyckte att han skulle åka in. Sedan kunde jag inte somna om. Det var ett finger, inte hela han - men oron finns där ändå. Vi hade litet sms-kontakt under natten, senast vid tretiden då han väntade på läkaren - sedan har jag inte hört något. Det beror förmodligen  på att han är hemma och sover men oron finns där. Han måste ha så ont...

Den andra sonen kom hem vid två efter festande och det var förstås en annan orsak till oro. Dottern kommer hem från Kanarieöarna i natt. Jag tror hon kommer tycka det är skönt att komma hem. Bara min misstanke om att hon kanske har litet hemlängtan sätter igång mina känslor. Vad är det med en gammal förälder? Man vill sina barn så gott, man lever sig med i deras känslor så innerligt...

Men vi har i alla fall våra barn omkring oss. De lever. Det är jag så oändligt tacksam för.

onsdag 17 augusti 2011

Ljuset i tunneln?

Jag lever, alltså jobbar jag...
Jag håller inte reda på vilken dag det är, jag har inga tidsbegrepp, jag vet inte vad det är för väder utanför, jag har inte hört en nyhet på flera dagar (va - är kronprinsessan gravid???), jag vet inte om jag kommit till jobbet i bil eller kommunalt, jag glömmer bort att gå på toaletten, jag måste ta mig tid att dubbelkolla vissa saker för att inte blanda ihop dem, jag har inte ringt pappa på flera dagar, jag missade att det var åtta månader sedan mamma dog i går, jag lägger över enklare beslut på andra för att jag inte ens orkar tänka en vecka fram i tiden...

Men nu är det värsta över! I kväll spikade vi de nominerade i den sista kategorin i Security Awards, projektledaren meddelar alla nominerade och får ordna pressmeddelandet i morgon, layoutaren tar över och fixar sidorna till tidningen och jag kan helt få ägna mig åt tidningsproduktionen i några dagar.

För samtidigt har jag korrläst, korrat och gjort sista intervjuerna till Fast Food, jag har korrläst, korrat och gjort sista intervjuerna till Skydd & Säkerhet, ordnat en riktigt bra jurymedlem till Fast Food Awards, träffat en viktig person för Skydd & Säkerhet, smörjt och haft personlig kontakt med i princip alla jurymedlemmar (definitivt sponsorerna) som arbetat med Security Awards, har gjort nyhetsbrevet, lagt ut notiser på bägge hemsidorna, varit social (stod och tog en kopp kaffe på fikarasten i dag), beställt foton, påmint skribenter om deadlines, redigerat frilansares manus, förberett allt inför nästa veckas Fast Food VIP-möte, ordnat logotyper, svarat på mejl, hjälpt en journalist till rätta... och mycket mer.

Jag har en del kvar på min "att göra lista" för veckan och jag längtar efter att få sitta ner med några goda vänner och ta ett glas vin och äta något gott - men möjligen börjar jag få kontroll över situationen!

Jag har precis ringt pappa (medan jag åt middag) och fick veta att han börjat gå hos sjukgymnasten och att det tydligen var välbehövligt. Jag har ägnat en stund åt kontemplation, sedan jag fick ett mejl från en gammal jobbarkompis, vars brorson dog i en tågolycka i Indien i somras och jag har läst Aftonbladets nyhetsrubriker. Jag har bestämt mig för vilka kläder jag ska ha på Stora Säkerhetsdagen och att jag ska lämna in min klänning till skräddaren för justering.

Och så har jag faktiskt ödmjukt hört mig för om jag kan få en ny mobiltelefon på jobbet, för att underlätta mitt twittrande och facebookande. Det verkade på IT-chefen som om det var möjligt. I alla fall skrev han en inköpsorder i går - nu återstår att se om vd:n signerar den också...

Jag förstod att något var på gång hemma, när jag fick sonens sms. Han undrade när jag skulle komma hem. Det kändes litet underligt, eftersom han själv skulle bort. Sedan fick jag ett sms från maken som undrade vart jag var. Då blev jag ännu mer övertygad om att en överraskning väntade hemma. Jag insåg att det knappast kunde vara ett nytt köksgolv (vi har inte börjat titta på vilken typ av golv ännu och har rätt långa beslutsprocesser i familjen) men misstänkte att det kunde vara en ny TV.

Och mycket riktigt; när jag kom hem stoltserade maken med en 46-tummare i vardagsrummet. Härligt - ännu en sak att bocka av på den gemensamma "att göra"-listan!

Jag lever. I nuet.

tisdag 16 augusti 2011

Rapport från en fokuserad

Jag jobbar alltså lever jag.
Jag jobbar från sju på morgnarna till fem på eftermiddagarna och fortsätter två-tre timmar hemma varje kväll. Jag äter någon bar till lunch vid skrivbordet. Jag skriver, intervjuar, har möten, gör akutinsatser, ringer, medlar, träffar projektledare, svarar på mejl, skickar påminnelser via mejl, bokar möten, får bakslag, tar nya tag, säger ja till allt, är oerhört fokuserad, glömmer bort att gå på toaletten, bearbetar jobbet i drömmar på natten. Snart, snart. Lugnar det ner sig.

söndag 14 augusti 2011

Åldern tar ut sin rätt

Det blev ingen räkkryssning i fredags kväll. Maken ratade mitt förslag. Det kanske var tur, för han var - och är - förkyld och hängig. Den otroligt hektiska 50-timmars arbetsveckan avrundades i stället på Restaurang Boulevards uteservering med värmelampor och filtar. Det var litet höst i luften och tomt i hemmet. I går kom yngsta sonen hem från Gävle, där han varit i några dagar, och om en vecka kommer dottern förhoppningsvis välbehållen hem från Kanarieöarna. I dag får vi äntligen träffa den hårt arbetande sonen, som jag inte sett på tre veckor!

I går kväll åt vi middag på Cino. Den lokala skådisen satt bakom och höll som vanligt hov, medan jag åt en räksallad med marinerad mango och drack två glas rosévin med maken och sonen. Sedan låg vi i soffan och tittade på DVD och åt godis.

Jobbet stimulerar men tar på krafterna. Jag har införskaffat rosenrot och känner mig litet piggare, jag äter medicin mot min onda arm men får i stället grymma magproblem. Jag noterar ytterligare 300 gram neråt på vågen. Har nått mina tio procent och därmed fått min nyckelring. Nu har jag satt ett slutmål; det ligger ett och ett halvt kilo bort.

I fredags fotograferades jag för hemsidan och nya ledarsidan. jag kan konstatera att jag ser gammal ut nu. Ansiktet börjar bli mer än lovligt skrynkligt och jag inser att åldern tar ut sin rätt. Jag är 50 år. Snart. 50 år.

Jag inbillar mig att om jag redan nu börjar se mig som 50 år, (och därmed rata shortsen jag köpte i somras och kanske också det snygga AIK-linnet jag precis införskaffat, eftersom man inte klär sig så när man är 50) så blir inte själva födelsedagen så dramatisk eller tung.

50 år. Det finns svartvita fotografier på min morfar när han fyllde 50 år. Då var jag fyra månader. Han sitter i kostym och slips på en stol i vardagsrummet i Ängby, med en massa vaser med blommor i, omkring sig. Han var definitivt en gubbe då. Det finns foton på när min mormor fyllde 50 år. Då var jag två år. Hon sitter i en dräkt med vågigt hår, på en stol i vardagsrummet i Ängby, med en massa vaser med blommor i, omkring sig. Hon var definitivt en tant. På 60-talet var man ju gammal när man fyllde 50. Jag är väl ändå inte en tant redan???

När mamma fyllde 50 år skulle dottern snart komma till världen så 50-årsfirandet fick anstå tills hon var född. Dottern var därför tio dagar när mamma höll en stor fest på altanen i Hässelby. Barnbarnet var en stor attraktion och brorsan gick stolt runt med henne bland gästerna. Mamma var kanske inte en tant då, men... hon fyllde 50 år, var gråsprängd, litet rund och klädd i en stor röd dräktklänning, om jag minns rätt.

Och nu är jag 50. Snart. Jag börjar få ett skrynkligt ansikte. Jag är medelålders. Det drabbar mig faktiskt litet...

lördag 13 augusti 2011

Vänskap och trygghet i 24 år


Att reflektera över kärlek är omöjligt om jag inte samtidigt reflekterar över mitt äktenskap. Det finns i vårt äktenskap en grundmurad kärlek, solid och stark. Även om det inte alltid märks. Åren har slipat av guldkanten och det är litet mer slitet mellan varven. I botten finns dock många års äkta kärlek och respekt.

Det var absolut inte kärlek vid första ögonkastet men vi kom åtminstone ihåg varandra sedan vi setts första gången. Jag gick reseledar- och flygvärdinneutbildning i början av 1984 och när vi tjejer längtade hem som allra mest under våra åtta veckor på Mallorca, så lovade jag att arrangera en stor spansk fest när vi väl kom hem. Inför festen fick min bästa kompis man, som var/är polis, som vanligt bjuda några kollegor för att vi skulle få in fler killar.
Den här gången kom K med. Mitt intryck var att han var lugn och trevlig. Jag försökte få honom på gott humör och föreslog att brorsan och kompis som var DJ:s skulle spela Elvis eller något. Jag uppfattade ju att han var äldre. Han protesterade och frågade om vi inte hade något med Whitney Houston eller Spandau Ballet i stället.

Det gick ett år, det blev 1985. På hösten var det valrörelse. Jag jobbade som ombudsman på Socialdemokratiska kvinnoförbundet och höll just på att avsluta ett av mina torgmöten i Kista, när en radiobil kom rullande. Jag blev orolig, eftersom vi dragit över tiden på vårt mötestillstånd men när rutan drogs ner såg jag att det var K. Vi hälsade glatt och igenkännande och han skrev villigt på min framsträckta lista mot våldspornografi. Efter en månad i London åkte jag sedan i väg på min jordenrunt-resa. Den gick via transibiriska järnvägen i Ryssland i en vecka, till Kina där vi var i tio dagar. Sedan stod HongKong, Australien (700 mil i Greyhoundbuss) och Nya Zeeland (jul), Fijiöarna, Hawaii (nyårsafton på Waikiki Beach), Los Angeles, London och två dagars bussresa till Stockholm på litet mer än tre månader. När jag tänker på det förstår jag hur oroliga mamma och pappa var när jag tog båten till Finland med min ryggsäck. Det här var ju tiden innan mobiltelefoner och Internet. Det var post som skickades poste restante till respektive länders huvudpostkontor och det var enstaka long distance calls.

Jag hade fått några frilansuppdrag från Polistidningen och en bostadstidning, så jag skrev om polisen i Australien och Nya Zeeland samt bostadssituationen i några städer under resan. När jag var hos polisen på Nya Zeeland bad de mig skriva en artikel om svensk polis. Så när jag kom hem frågade jag kompisens man om råd och fick tips om att ringa befälet i Vällingby. Han i sin tur var väldigt vänlig och lovade att ordna så att jag skulle få åka ett pass med ”vår bästa patrull, K och O”. Det gjorde mig glad men nervös. K ”kände” jag ju litet. Det blev en intressant kväll i radiobilen, även om O var sjuk så det var en annan polisman med. Framåt natten släppte de av mig vid mitt hem på Aprikosgatan.

Jag återvände till England men kände att min tid där snart var utmätt. Det var 1986 och jag kände att det var dags att börja tänka på pensionen och skaffa ett fast liv i Sverige. Precis när de tankarna börjat rota sig fick jag ett jobberbjudande från Stockholms Arbetarekommun, heltidstjänst som informatör/journalist. Jag hade inga svårigheter att bestämma mig. Så när artikeln var publicerad i den nya zeeländska polistidningen skickade jag den och några foton till K och skrev av någon anledning att jag skulle komma hem för gott till sommaren.

Hösten 1986 arrangerade vi en traditionell fest, jag och bästa vännen, och då började vår relation ändå spira litet. Vi hade mycket att prata om och när natten gick mot dag promenerade vi upp mot Vällingby tillsammans med en annan festdeltagare. Jag tänkte gå över Grimstafältet hem, alternativt ta en taxi. K tyckte absolut inte att jag skulle gå över något fält, jag kunde ju sova hos honom, på soffan. Jag tyckte det var helt ointressant att sova på någons soffa. Efteråt inser jag att det förmodligen var hans försök att ”ragga” men jag var för dum för att förstå att han inte alls tänkt att jag skulle sova på någon soffa. Men å andra sidan är det lika sannolikt att han faktiskt tyckte att jag kunde ha sovit på hans soffa. Han var inte så raffinerad direkt och han kan än i dag inte svara på om han hade några avsikter...

Jag insisterade dock på att jag skulle gå eller ta taxi, så våra vägar skildes och jag fick en snabb puss på kinden. Långt efteråt fick jag höra att han litet bittert sett mig gå iväg med den andra killen och att han på något sätt trott att vi skulle göra sällskap hem. Så var förvisso inte fallet, jag tog min taxi och vart den andra killen tog vägen har jag ingen aning om.

Nu fanns i alla fall något där. Det blev jul och jag skickade ett julkort (som bästa kompisen fick signera också) men fick också ett av honom. I januari 1987 åkte jag till Lanzarote med mina föräldrar och samtidigt åkte han till Gran Canaria med kompisar. Vi skickade av en händelse vykort till varandra.
I februari var det dags för ny fest hos kompisen och nu var det spännande. Just på den här festen fick dock en annan kille, som jag hängt med litet till och från genom åren, för sig att han verkligen ville att vi skulle satsa på varandra. Det innebar att jag fick försöka ta ett allvarligt snack med honom i hallen och då blev förstås K nyfiken och var tvungen att gå förbi. Det kändes oändligt pinsamt!

Kvällen fortskred dock och så småningom var det bara jag och K kvar. Vi liksom väntade ut varandra. Värdparet började gäspa litet och jag bestämde att jag skulle åka hem och beställde taxi. K bestämde sig för att han lika gärna kunde följa med. Vi satte oss i taxin och ingen av oss visste vad vi skulle säga. Det blev nästan litet löjligt. Naturligtvis var det jag som fick ta initiativ och fråga om han ville följa med hem. Han drog litet på det och sa retoriskt ”Ja.... ska jag det?” och bollade därmed över beslutet till mig. Och på den vägen är det.

Vår relation var litet seg i början. Han ringde efter några dagar från en båt, på fyllan, och då blev jag jätteglad. Så jag frågade om vi skulle ses någon gång. Han drog på svaret. Jag fyllde snabbt i att vi kunde gå på bio. Han drog på svaret... ”Ja, det har jag inte tänkt på men ... vi får väl höras...”. Men vi började i alla fall ses och efter ett tag tog han också egna initiativ och tyckte vi skulle gå på någon restaurang eller så. Jag ägnade dock många timmar med att diskutera med bästa vännerna om han verkligen var intresserad, eftersom han var så obeslutsam hela tiden.

Det hela flöt förvisso på och blev mer regelbundet och en relation, fram tills en dag i oktober, då han plötsligt deklarerade att hans känslor inte räckte till. Han hade berättat att han skulle ta hand om sin systerson en dag och jag litet i förbifarten frågat om inte jag kunde få vara med. Då svalnade tydligen hans känslor. Jag bröt ihop. Han bröt ihop. Och så gick han.

Det var de värsta dagarna i mitt liv tror jag. Det är enda gången jag inte har kunnat äta. Jag satt på helgmiddag hos mina föräldrar och var helt tom. Vi åkte på studiebesök med jobbet till Globen, som höll på att byggas och vi var på ishockey. Jag var bara tom.
På fjärde kvällen ringde han. Frågade om han fick komma över, kunde ta med litet mat. En stund senare stod han i min lilla hall med några kok-korvar och en hel flaska Kahlua. Jag minns inte vad han sade, men gesten betydde allt.

Sedan var det verkligen vi. Vi introducerade varandra för våra föräldrar. Jag fick träffa hans syster med familj. Efter hans sista resa utomlands med kompisar i december, då han ringde flera gånger och jag skickade brev, så presenterades jag för hans kompisar. Vi bokade en resa till Mallorca. Vi arrangerade fester och vi levde ett underbart kärleksfullt liv fullt av kärlek och passion.

Vid midsommar samma år, 1988, flyttade jag in i hans tvåa på Abiskovägen, den 1 september förlovade vi oss i köket och samma höst blev jag gravid med dottern. K var rädd att det skulle ta lång tid att bli med barn så han tyckte det var lika bra att jag slutade med p-piller på en gång. Vi köpte femman på Maltesholmsvägen, flyttade in och började renovera alla rum med hjälp av mina föräldrar. Samtidigt fick jag nya jobbet på Polisen, där jag började den 1 februari 1989, gravid i fjärde månaden. De ville ha mig – trots att jag blivit med barn under ansökningsförfarandet, vilket hedrar dem.

Dottern föddes 1989, vi gifte oss den 16 december 1989 och sedan tickade det på. Ett missfall, flytt till radhuset, sonen föddes i april 1991, ett missfall till, nästa son föddes i juli 1993. Det här var den absolut bästa och lyckligaste tiden i våra liv. Vi grälade aldrig. Jag tror vi hade vår första meningsskiljaktighet när yngsta sonen var flera månader gammal. Vi hade många vänner med bebisar och små barn, ett underbart stort umgänge och fantastiska semestrar.

Maken har stått vid min sida i vått och torrt, under konflikter på jobbet och i framgångar. På samma sätt vill jag tro att han känner att jag stått vid hans sida i alla år. Vi har delat så mycket och kompletterat varandra perfekt under barnens uppväxt. Han har med den äran fått ta hand om dem när de varit magsjuka och jag har fått rycka ut tänder, hålla de jobbiga och svåra samtalen och sätta de yttersta gränserna. Gemensamt har vi skött skjutsningar, lämningar, hämtningar, föräldramöten och alla andra praktiska göromål. Gemensamt har vi upplevt över tjugo helt fantastiska år.

Vår kärlek, vänskap och trygghet vilar på en stadig och solid grund, som aldrig kommer att rubbas.

fredag 12 augusti 2011

Kärlek. Då. Nu. För alltid.

Jag önskar att mamma hade skrivit något brev, en hälsning, en rad med något budskap. Något som jag kunde läsa för att påminna mig om hennes skrivstil, hennes uttryckssätt och framför allt hennes kärlek.

Jag har ingenting kvar. Inte ett vykort, inga brev, ingen hälsning. Och det är så tomt. Samtidigt vet jag att jag var älskad. Att jag var viktig.

En kollega gick bort i måndags. Han arbetade på Helsingborgskontoret och jag har nog aldrig träffat honom men flera av dem jag umgås med har drabbats av sorgen. Det gick fort. Aggressiv leukemi, tre månader från diagnosen. Livet är så skört. Det kan gå så fort.

Jag måste komma ihåg att förmedla till mina ungdomar att jag älskar dem. Utan förbehåll, för alltid, oavsett vad. De är mina allt. Jag skulle kunna göra vad som helst för dem. Alltid.

När jag väntade andra barnet, funderade jag mycket över om det verkligen var möjligt att älska ännu ett barn, lika mycket som jag älskade vårt första barn. Det var det. Och när jag väntade tredje barnet visste jag att kärleken vidgas och fördjupas, att kärleken inte har några gränser, att kärleken räcker till både ett, två och tre barn.

Jag har älskat dem med hela mitt hjärta från graviditetstestets positiva streck genom vidriga förlossningar till trotsåldersperioder och tonårsperioder och jag kommer älska dem tills jag tar mitt sista andetag. Som jag förstås hoppas dröjer en oändlig massa år men som jag inser att jag inte rår över.

Då. Nu. För alltid.

tisdag 9 augusti 2011

Flytt och flykt

Så är man i gång igen. Klockan sju i går morse var jag på jobbet och en halv timme senare hade jag flyttat in i mitt nya rum. Litet större, litet ljusare, litet kallare och klart mysigare. Dessutom närmare skrivaren och toaletten. Nu väntar jag bara på lister där jag kan hänga upp tidningssidor och en extra bokhylla, så kommer jag att trivas som fisken i vattnet.

Så är man i gång igen.
Sedan halv åtta i går morse har det varit fullt ös hela tiden. Jag jobbade väl tio timmar i går och lika många i dag. Mina jurygrupper var nästan klara men jag ärvde några från mina två kollegor som slutade, där man inte fått fram nominerade och vinnare ännu, så jag har fått mejla, ringa och fiffa för att få till nya möten litet snabbt. Som tur är, har många precis kommit tillbaka från jobbet och har inte så mycket inplanerat ännu så det har fungerat rätt bra. Jag har också förberett båda tidningarna, haft möten, gått igenom post och en hel massa andra saker. Efter sommarens händelser i Norge kan man ju inte ge ut en säkerhetstidning utan uppföljning, så jag har lyckosamt nog kommit över en riktigt bra text om hur man går från att vara fanatiker till terrorist och hoppas kunna komplettera med en intervju med någon från Säpo. Tiden är dock inte på min sida; bägge tidningarna måste snart vara klara och de nominerade måste definitivt vara utsedda om en vecka.

Dagarna går otroligt fort och blir onekligen en kontrast från vardagslunken och semesterns lata dagar. Jag saknar att vara pigg på kvällen och kunna sitta uppe länge. Men - jag älskar att jobba och det ger stimulans att få utsättas för litet positiv stress. Än så länge har jag allt under kontroll i mitt nya fina rum.

söndag 7 augusti 2011

Blandade känslor

Ögonblicksbild ett: The Blues Pub på Järnvägsgatan, lördag kväll:
– Jag har massor av kompisar som har barn och de tycker inte att det medför några inskränkningar i livet, säger en ung och rätt snygg kille i rullstol till en tjej som sitter på träbänken bredvid.

Ögonblicksbild två; Cino på Nybergs Torg, senare samma lördag kväll:
– Vad då, ska jag lämna min öl och gå då? Jag vill inte träffa några som jag inte känner, det är ju dig jag vill träffa, säger en tjej i 40-årsåldern i mobiltelefonen. Hon sitter kvar en stund och dricker upp halva glaset öl, innan hon packar ihop och går i väg ensam.

Jag älskar att iaktta och lyssna. Människors liv, leverne och öden är halva tjusningen med att vara ute på stan, åka på kryssning, flyga eller sitta på tunnelbanan. Just i går kväll låg möjligen en viss tragik i luften, när maken och jag var ute för att avrunda min semester. Det var en ljummen sensommarkväll och rätt lugnt i Sundbyberg. Vi tog ett glas öl respektive vin i solen på Järnvägsgatan innan vi förstås hamnade på Cino. Mitt i vårt glättiga och överkonsumerande samhälle finns det alltid hjärta och själ, tragik och lycka. När man lyssnar, utan att tjuvlyssna eller gotta sig, märker man snabbt att ordspråket "allt är inte guld som glimmar" stämmer. Det perfekta livet finns inte, alla drabbas av motgångar och sorger. Ibland mer och ibland mindre.

I morse tog jag min sedvanliga motionsrunda med väldigt blandade känslor. Ena stunden spritter kroppen av glädje och lycka. Stunden efter slår djupt vemod till långt in i kroppen. Det är kanske det här som kallas femtioårskris?

Det är lätt att säga vad jag är lycklig över; boendet, ungdomarnas välgång och välmående, att få vara en del av livet i Sundbyberg, att man såvitt man vet är frisk, jobbet, att såväl vår som sommar har bjudit sådant vackert väder, att vi får fira en student nästa sommar, att många roliga middagar väntar, att lägenheten ska piffas till framöver (även om det dröjer) och att alla mysiga after works snart kommer igång igen.

Det är också lätt att sätta fingret på vad som inger vemod; barnfamiljens lyckliga dagar är över, det är hart när omöjligt att samla de aktiva ungdomarna på en gemensam middag, semestern är slut, de långa resorna till jobbet, den kommande stressen på jobbet, oron för pappa, att bandet till en del gamla vänner börjar luckras upp, att mamma inte finns längre, att kroppen börjar protestera vid belastning, att både världsekonomi och privatekonomi är svajig just nu och att det väntas mycket regn kommande dagar, som en föraning om att hösten knackar på dörren...

Ögonblicksbild tre; blandade känslor i en balkongstol på Rökerigränd, en tidig söndagsmorgon.

lördag 6 augusti 2011

Fritt fall

Just nu känns det som om det är fritt fall vad gäller vikten! I går firades ju dottern i förskott och det känns som om jag då åt för en vecka. I dag skjutsade vi ut henne och vänner till Arlanda direkt på morgonen, så det blev inget motionerande heller. Bara okynnesätande. Nu är nya tider!

Det drabbar mig alltid när man skjutsar i väg någon av ungdomarna. Jag känner mig tom en lång stund. Nu vet jag att hon är framme och jag vet att hon klarar sig fint - det är bara själva separationen som är jobbig. Maken och jag fikade på Boullan när vi kom hem igen och när vi kikade in i lampaffären såg jag att lampan jag gillat sedan vi flyttade in var nedsatt 70 procent. Tyvärr hade inte affären öppnat ännu och när vi gick dit några timmar senare, var den borta. Den höll just på att slås in av personalen eftersom ett par tydligen köpt den minuten innan vi klev in! Vi lyckades dock köpa en annan kökslampa till nedsatt pris, så nu kan vi bocka av kökslampa. Det börjar ju mörkna ute nu...

Gårdagens firande var mysigt. Vi kunde sitta ute på ny-trädäckade balkongen och kika på människor och skvallra i många timmar.

Nu är det lördag afton. Sonen ska ut och festa igen. Då får väl vi också göra det... fast festandet för vår del är ytterst sparsamt. Ett glas vin på någon av stadens krogar står på agendan. Nu sätter jag punkt för semestern.

Jag kan med viss sorg konstatera att jag inte heller i år åkte in till Pridefestivalen och Prideparaden i dag.
Jag kan konstatera att sex veckor går fort.
Jag kan konstatera att min jobbmejl-inbox är tom eftersom jag ägnat en halvtimme om dagen åt mejl och hemsidesuppdatering.
Jag kan konstatera att sommaren har varit fantastisk vädermässig.
Jag kan summera.
Semestern. Är. Slut.

fredag 5 augusti 2011

Vågar vägra vågen

I dag vägrar jag att ställa mig på vågen. I onsdags var det god grillning och en hel del dryck hos goda vännerna - sådant är inte bra för viktminskningen. I går var det en lugn hemmadag utan större lust att göra någonting mer än att äta upp chokladen från kryssningen - sådant är inte bra för viktminskningen. I går kväll var sonen och jag på O'Learys för att se IFK Göteborg-AIK. Det innebar en god Ceasarsallad, vitlöksbröd och vin - sådant är inte bra för viktminskningen.

Nu har jag förvisso varit ute och motionerat i 45 minuter men dagen kommer att innehålla mexikansk smörgåstårta med nachos, cheesecake, ny drink och vin - sådant är inte bra för viktminskningen!

På torsdag ska jag väga mig igen! Då kör Viktväktarna igång här hemmavid - och då är semesterns sötebrödsdagar till ända så att det lättare att hålla igen för att nå den optimala målvikten.

Maken har lagt nytt fint trägolv på balkongen! Det tog nästan en och en halv dag, eftersom han har varit minutiöst noga med passformen - men det är riktigt, riktigt snyggt! Det känns nästan som om vi har fått ett rum till! Sonen, som har tillfrisknat men ändå varit hemma, har varit behjälplig och jag har förstås fått städa efteråt!

I dag firar vi dotterns 22-årsdag! I morgon skjutsar vi henne till Arlanda. Förhoppningsvis kommer sonen hem från Mjölby på söndag! Snart är allt som vanligt igen!

onsdag 3 augusti 2011

Moderskärlek in absurdum?

Sms från mamma till sonen klockan 7.45:
Nu går båten alldeles strax. Hur mår du i dag?

Sms från mamma till sonen klockan 9.27:
Hallå? Hur mår du? Sover du tungt eller är du sämre? Du känner mig; jag blir så orolig...

Inget svar.
Mamma säger till pappa att hon är orolig; tänk om han blivit sämre under natten, tänk om han spytt av sin höga feber och kvävts av sina egna spyor... Pappa blir också litet orolig. Frågar flera gånger om mamma har hört något.
– Nej, halv elva ringer jag, säger hon och kollar mobiltelefonen ännu en gång, där hon sitter på soldäck med ett glas mousserande vin.

Halv elva frågar pappa om hon ringt. Hon tar upp mobiltelefonen och ringer sonen, som svarar:
– Öh!
Lättnad. Han lever. Han kan kommunicera även han precis har blivit väckt av sina oroliga föräldrar.

Jag var ungkarlsflicka tills jag var sådär 25 år. Jag trodde aldrig att jag skulle bilda familj. Jag såg mig själv som hon som blev utan. Som aldrig skulle få uppleva kärleken och som - om jag över huvud taget någonsin fick barn - skulle vara ensamstående.

Redan när jag var barn och lekte med Barbie med bästa kompisen var mönstret tydligt. Min Barbie och Ken bråkade ständigt och separerade var och varannan timme medan kompisens Barbie och Ken levde i en lycklig mönsterfamilj.

När jag då, 27 år gammal, fick mitt första barn med maken, hade jag ingen som helst uppfattning om föräldraskapet. Vem hade kunnat ana att jag besatte sådana hönsmammeinstinkter? Det underliga är att jag inte var en hönsmamma när ungarna var små. Då tyckte i stället mina väninnor att jag var cool och lugn och alla frågade mig om råd. Jag räddes inte att flyga i väg på semester med fem månaders bebisar, jag tog med ungarna på krogen om det behövdes, de fick somna i soffor hos vänner när vi umgicks. Jag gick på någon grundmurad trygghetskänsla och var egentligen bara orolig en gång; när yngsta sonen skrek dygnet runt och vägrade äta vid sju veckors ålder. Då blev vi inlagda på sjukhuset och fick så småningom ett virus konstaterat. Läkaren tog min oro på högsta allvar, eftersom jag hade två barn sedan förut och ansågs rutinerad och lugn.

Det är snarare under barnens färd mot vuxenlivet som den där hönsmammeinstinkten har vaknat och ur ungarnas synvinkel förmodligen utvecklats till ett småjobbigt kontrollbehov. Jag behöver inte veta allt de gör men jag vill veta om de mår bra eller inte, om de ruvar på något, om de är ledsna eller om de ligger i riskzonen för något. Kanske är det åren inom polisen som har bidragit. Många av våra vänner har och har haft en betydligt mer liberal och otvungen syn på de risker som finns i samhället numera.

Jag minns när några av barnen skulle få börja åka hem själva från scouterna en kväll i veckan och kompisarna var oroliga för att någon skulle stanna bilen och slita in barnen vid busshållplatsen. Det var jag inte alls orolig för. Jag visste ju att de löpte betydligt mycket större risk för exempelvis rån uppe i centrum på eftermiddagarna.

På samma sätt vet jag vad de kan råka ut för på fyllan på väg hem sena nätter eller tidiga morgnar. På samma sätt vet jag hur lätt det är att tappa omdömet och testa nytt när man fått i sig litet alkohol - jag har verkligen sett vad som hänt med många när det gjort precis detta. Jag har följt ungdoms- och narkotikapoliser i deras arbete. Jag har föräldravandrat.

Samtidigt vill jag att ungdomarna ska behålla sin positiva och rätt sorglösa inställning till livet. Tids nog går de på sina egna smällar. Yngsta sonen fick till exempel möjligen betala de senaste två-tre veckornas intensiva leverne och anspänning (halkkörning, teoriprov, uppkörning, tatuering, 18-årsfirande, festande, körande och sena kvällar) med ett redigt virus. Hög feber och så ont i halsen att han självmant föreslog att vi skulle gå till läkaren. Det var därför jag blev så orolig när jag inte fick kontakt; han var verkligen sjuk och det triggade väl igång de där moderskänslorna igen...

De kommer jag alltid att ha kvar men naturligtvis lättar de med tiden. Går barnen igenom något jobbigt så kommer de naturligtvis tillbaka, på samma sätt som känslorna har gjort för min bror under hans jobbiga perioder och som känslorna gjorde för min mamma när hon var sjuk. Det var väl också någon form av liknande känslor som gjorde att jag ringde pappas husläkare i morse och bad om en remiss till sjukgymnast åt pappa. Det kan inte vara meningen att han ska ha ett sådan otränat ben vid blott 70 år! Det var förstås också de känslorna som fick mig att sitta och gråta under rättegången mot dotterns stalkare för ett par år sedan.

Nåja, när sonen väl gett livstecken ifrån sig i går, kunde maken och jag sannerligen njuta av det soliga däcket på båten. Vi åt gott, drack lagom mängd vin respektive öl och handlade litet i tax free-shopen, innan vi åter lade till i Stadsgården. Solbrännan hade bättrats på, vinförrådet fyllts på och mot alla odds var min vikt tillbaka där den var vid senaste invägningen!

Det är två dagar av min semester kvar och humöret är bättre. Det ska bli skönt att jobba igen och få in rutinerna. Det brukar kännas så i augusti. I kväll ska vi till goda vänner och äta middag och i morgon hoppas jag få se AIK spela match mot IFK Göteborg på O'Leary's. På fredag ska dottern firas, eftersom hon väljer att fylla 22 på Kanarieöarna. Det har varit en bra semester, trots allt.

måndag 1 augusti 2011

Ingen mamma att ventilera med

Kanske är det fem veckors semester som tar ut sin rätt. Kanske är det vetskapen om att det snart är dags att ta itu med vardagen på allvar igen. Något är det.

Som gör att jag känner mig deppig. Och fortfarande hämtar jag telefonen för att ringa mamma och ventilera det jag bär inom mig. Och då kommer jag på att jag inte har någon mamma att ringa. Igen. Det gör mig kanske ännu mer deppig.

I går deppade jag först när jag ställde mig på vågen. Semesterveckan hade satt sina spår. Sedan deppade jag för att det blev så varmt när jag tvättade. Vi åkte till dottern och lekte litet med katten, innan vi återvände hem. Sonen kroknade med något som kan vara halsfluss och jag och dottern åt på Cino innan vi gick till Råsunda IP och AIKs supporterdag där. Maken anslöt litet senare. Slutligen deppade jag över AIKs snöpliga förlust mot Elfsborg på kvällen.

I dag är en annan dag. Sonen är sjuk och vi har varit på vårdcentralen. Maken och jag har handlat på ICA Maxi, provkört Mazda 6, handlat presenter och bokat en dagskryssning till Mariehamn. Vi köpte sallad och satte oss nere vid vattnet vid Alviks strand och åt. Det var mysigt men sedan åkte vi till Solna Centrum en sväng. Han är litet rastlös, gode maken - han har ju precis börjat sin semester medan jag börjar ladda upp för att jobba igen.

Jag har också laddat mina stavar med nya stöt-kuddar så snart ska jag bege mig ut till Lötsjön. Deppigheten måste få ett slut. Offerkänslan måste få ett slut. Förmodligen har jag för mycket tid just nu, så jag grubblar, vrider och vänder på saker, funderar, spekulerar, får ågren och känner stress. Det blir nog annat ljud i skällan när jag börjar jobba på måndag och får riktiga problem att bita i, riktig stress att bekämpa! Just nu känns det motigt att tänka att man ska börja jobba men när man väl kommer igång brukar det vara skönt och ge stimulans.

"Den som i spegeln betraktar sig själv och finner sig trist, endast han är en sann pessimist."
(Alf Henrikson)

I dag är det den 1 augusti. De mörka kvällarna närmar sig. Och jag har fortfarande ingen mamma att ringa och prata med.