söndag 9 oktober 2011

Början och slut i moll

Det började i moll för precis ett år sedan. Det slutar i moll i dag. Nu vet jag vad det innebär att ha en blogg. Nu har jag bloggat i precis ett år. Ett surt och sorgligt år. Ett år med glädjeämnen och lyckorus men med en hel del tungt sinne. Kanske blir det bättre. Förhoppningsvis blir det bättre. Eller så är det just detta som är livet.

Solen skiner över takåsarna i Sundbyberg. Det är en djupblå hösthimmel utanför. Två plusgrader. Det är tidig söndagsmorgon efter en jättetrevlig kväll hos goda vänner.

För ett år sedan var jag inne i en av de hittills tyngsta perioderna i mitt liv. Nu är jag inne i det som kanske är 50-års krisen. Glada dagar, deppiga dagar. Ensamma dagar. Trötta dagar. Desillusionerade dagar. Dagar fulla av besvikelse. Dagar fulla av motgångar. Dagar då jag blir missförstådd. Dagar då jag ger upp och sluter mig inom mig själv. Dagar då jag vill annat. Dagar då jag saknar. Dagar då jag önskar att jag kunde få något tillbaka. Dagar då jag hatar mig själv för att jag är så otillräcklig. Dagar då jag skäms över mitt inre gnäll, min inre ömkan och min vilja att bli älskad och uppskattad.

Men alla dessa dagar älskar jag ändå familjen, boendet, jobbet och vännerna. Jag njuter av ljusglimtarna, av skratten, av orten där vi bor, av alla trevliga after works, av goda böcker, av mysiga middagar med vänner, av vetskapen om att en liten kusin är på väg, av alla förestående resor, av livet i detta nu.

Ja, det är nog detta som kallas livet.

Visserligen litet i moll men med gnistan kvar där under.
Sätter jag punkt.

lördag 8 oktober 2011

Sätter på mig leendet

Det är ingen bra dag. Efter ännu en hektisk vecka såg jag fram emot lördagen men av någon anledning blev jag melankolisk och tillplattad.

Det är ingen bra dag. De jag hade att prata med om viktiga och svåra saker finns inte längre. Men nu sätter jag på mig klänningen och leendet och genomför middag hos goda vänner.

måndag 3 oktober 2011

Energi gav dränering

I går var jag så pigg, så lätt till sinnes och njöt så mycket av höstvädret och livet. Jag inledde dagen med stavgång - det var länge sedan - och jobbade sedan stora delar av dagen. Maken och jag var och fikade en sväng på eftermiddagen och sedan var bägge sönerna hemma på middag och Bingolotto - vi spelar ju upp pappas lotter. Pappa verkar ha det bra i solen. Vi får korta rapporter medelst sociala medier och sms.

Och i morse vaknade jag ändå trött. Dagen dränerade mig fullständigt. Det var så många små detaljer som skulle fungera, flera möten, hämtning av ett minneskort, presentinköp, budgetplanering, korrekturläsning och allt annat. Klockan närmar sig nio och jag jobbar fortfarande. Sitter och laddar ner material till layoutaren, så att hon ska kunna komma igång. Det blir en extremt tjock tidning, nästan dubbelt så många sidor som brukligt är.

I lördags var vi på en fantastiskt roligt fotbollsmatch, AIK-Gais som AIK vann efter mycket vackert och enkelt spel. Nu planerar jag och ett par av ungdomarna en roadtrip till Helsingborg då vi ska uppvakta och hylla spelarna för en bra säsong - i bästa fall kommer vi tvåa och i sämsta fall trea.

Efter matchen var bror och svägerska och barn med oss och åt libanesisk enkel mat innan vi avrundade hemma hos oss.

Hemmavarande sonen är lätt-irriterad för närvarande. Han har mycket omkring sig. Förutom nytt extrajobb på Espresso House har han och klasskamrater startat ett företag inom ramen för Ungt Företagande. Jag känner att han tycker att jag är jobbig, töntig och disträ. Han har förmodligen helt rätt. Disträ vet jag - när jag har så här mycket att göra kastar jag socialt ur mig frågor men glömmer att lyssna på svaren. Jobbig och töntig stämmer säkert också. Det stämmer ju liksom helt överens med min egen självbild och självkänsla. Jag kan känna samma sak i kombination med prestationsångest i relation med andra - att jag borde väga mina ord bättre, att jag borde vara intellektuellare, att jag borde fördjupa diskussionerna och att jag skulle ta mig själv på litet mindre allvar.

Sonen tycker att vi lägger oss i när vi ställer frågor, fast vi egentligen bara är intresserade och det i min värld ingår i normalt socialt beteende att vara intresserad och nyfiken. Det skulle ju vara riktigt trist om ingen någonsin bryr sig om att fråga om hur saker och ting är. Det finns sådana omkring mig också; som bara pratar om sig själva och aldrig frågar hur det är med mig eller oss. Och det är sannerligen energidränerande.

Nu ska jag försöka fylla på med litet energi på något sätt. I morgon är en ny dag!

lördag 1 oktober 2011

Dansar med indianer

Det är Indian Summer, eller brittsommar som vi säger i Sverige. Det är soligt, varmt och underbart! Det gäller att fånga dagen, att njuta.

Nu är jag inte så bra på det; jag flänger och far alternativt sitter inne och vråljobbar - men i går kväll gick jag och dottern med kompis och sonen i alla fall ut och tog ett glas vin utomhus på kvällen. I dag är det fotboll på eftermiddagen och sedan blir det middag ute någonstans. Det är den 1 oktober och det ska nästan bli 20 grader i dag! Det gäller att njuta. Snöstormen kan komma när som helst.

torsdag 29 september 2011

Ny karriär

"Det är den 28 september.
Den 28 september för 17 år sedan, 1994, tillhör en av de där dagarna som vi svenskar alltid minns vad vi gjorde. Själv vaknade jag en tidig, regnig och stormig morgon och möttes av radionyheterna om att M/S Estonia förlist. Jag gav mig ännu tidigare än vanligt av till jobbet, utan att då veta att nästan 70 av våra egna medarbetare varit ombord. Jag jobbade på Stockholmspolisens informationsavdelning och sattes i stabsfunktion direkt när jag kom till Polishuset. Det var inledningen på några otroligt intensiva och omtumlande dagar för många av oss. De visar ändå att en del händelser och katastrofer skapar band över alla gränser. Själv fingrar jag ibland denna dag på ett stort kuvert jag fick från Los Angelespolisen någon månad senare med en massa brev och kort från de anställda. Jag förstod inte varför förrän jag kom till botten av kuvertet och hittade en artikel ur Los Angeles Times, där jag var citerad i en mening.

Men. ... Den 28 september kan också vara en glädjens dag. Som i dag.
Det är fantastiskt roligt att i dag få hälsa er alla varmt, varmt välkomna till Security Awards.
Security Awards är säkerhetsbranschens största tävling och med den vill vi på tidningen Skydd & Säkerhet lyfta fram förebilderna, de goda exemplen och allt det engagemang och driv som finns i branschen.

Vi har nu 12 priser att dela ut. Under tiden får ni gärna köpa dricka i baren och när vi är klara om en och en halv timme bjuder vi på ett glas vin och litet tilltugg. Då får ni också tillfälle att besöka våra partners i lokalen. Ni ser vilka de nominerade är i tidningarna på borden. Jag behöver inte säga det; ni vet det redan. Det är förstås en stor ära att bara bli nominerad. Här och nu i dag är alla vinnare!
Ni som har nominerats är här för att ni kan inspirera och bidra till utveckling i branschen – och för att ni är proffs!
Jag vet att jurygrupperna har haft ett tufft arbete att utse vinnaren i varje kategori och vill rikta ett tack till alla jurymedlemmar för ert engagemang.

Den första kategorin är Årets Riskmanagementlösning. Jag hälsar David Alvén från Niscayah upp på scenen, som jag vet brinner för Risk Managementfrågor. Välkommen! Vad kännetecknar en bra Risk Managementlösning enligt ditt sätt att se?"

Ungefär så där såg min gårdag ut.
Det hade äntligen blivit dags för Security Awards, då 12 vinnare skulle koras. Och det är litet konstigt - att vår förra projektledare såg att det fanns i mig, att jag faktiskt grejar att stå på en scen och prata inför en massa människor. Jag är inte ens nervös när jag går upp, jag gillar att få mikrofonen framför munnen. De två och en halv timmarna gick rätt ok, tyckte till och med jag själv - även om tekniken strulade inledningsvis. Men alla sade att jag hanterade det professionellt. Ja, vad ska man göra när man står där?

Efteråt kom flera fram och gav jättefin positiv återkoppling (det är klart att de som tyckte det var dåligt inte kom fram och sade något...) men en sade till och med att de skulle anlita mig som moderator vid något evenemang framöver... Helt sjukt! En av mina chefer/kollegor mejlade i dag:
"Proffsigt jobbat! Bra inledning som drog uppmärksamhet, igenkänning, bra storytelling. Riktigt bra alltså - kan jag säga som hört 100tals olika tal och även jobbat med att utbilda inom presentation."
och vår unga projektledare skrev: "Du är fantastisk att jobba med". Jag suger åt mig och får en hel massa energi - vilket är tur eftersom det ändå är en anspänning innan. Perfektionist som jag är vill jag verkligen att det ska vara proffsigt och snyggt, allting.

Som kompensation för ljudstrulet, ordnade projektledaren ett presentkort åt mig och en gäst till Operakällaren med tre rätters festmiddag och vin! Det var snyggt men jag får genast dåligt samvete - inte ska jag...?!
Efter utdelningen gick jag och mediechefen till vår gemensamma bekants spanska affär Tous. Det är min gamla barndomskompis och mediechefens före detta kollega. Hon säljer superfina smycken och väskor och jag kom därifrån med en tuff väska! Sedan åkte jag hem med värkande fötter och lade mig rätt tidigt. Bäst var när Hasse Aro nämnde att han fått pris av Skydd & Säkerhet i direktsändning!

Veckan har gått i ett rasande tempo och förkylningen håller i sig. I morse vaknade jag med fruktansvärd huvudvärk men den gick att bota med panodil och vatten. Dottern och jag kom igång med Viktväktarna igen och avslutade vår "date" med god sushi.

Det har blivit litet brittsommar så det är underbart varmt ute. Däremot är jag inte ute så många timmar per dag... det är typ en minut på morgonen och någon på eftermiddagen. Lunchen intas framför datorn. Lämning av tidningen till layout i nästa vecka, så det finns ingen tid till vila. I dag har jag dessutom skickat ut fyra pressmeddelanden, lagt upp bilder på Facebook, twittrat etc. Roligt med de nya medierna när man ska marknadsföra något!

Snart helg - tack för det!

fredag 23 september 2011

Vilohelg it is

Det har redan gått en vecka. Fråga mig inte hur det gick till. Fråga mig inte vad jag har gjort. Jag sitter i soffan under en filt och fryser med feber och ont i kroppen. Om jag ska summera veckan så låter det så här:
Fotbollsderby en kväll. Förlust för AIK, som gjorde en av sina sämre matcher.
Ishockeyderby nästa kväll. Förlust för AIK, vars vägg till målvakt gjorde en av sina sämre matcher.
Tråkningar på jobbet.
Intervjuer och möten.
Viktväktarna med första uppgången noterad. Nu gör jag sista rycket mot målvikten!
Förkylning bröt ut.
Armarna bättre eftersom jag i stället släpat kontoret på ryggen och fått ont i axlarna.

Nu är det helg och jag lovade ju i söndags att jag skulle ta en vilohelg. Nu talar även kroppen om att jag ska vila. Så vila it is. Fast en sväng till Ikea med dottern och en sväng till pappas lägenhet för att kolla om det hänt något och litet artikelskrivande kanske jag orkar med ändå...

söndag 18 september 2011

Tredje helgen gillt

Nu har det festats och ätits gott tre helger i rad. Nästa helg får bli en vilohelg! Det är verkligen fantastiskt mysigt att tända ljusen, duka fram goda maträtter med gott vin därtill och att få skratta med goda vänner. Jag kan leva länge på de senaste helgerna. Det är dock inte lika bra för midjemått och hälsa. Jag kan ju aldrig sova ut efter sena kvällar, så jag blir sliten av sömnbristen. Nästa helg ska jag sova, stavgå och ta hand om mig själv.

Pappa kom fram ordentligt, var ute och handlade och åt en toast i går kväll, lät han meddela. Det känns skönt, då är han på plats.

I kväll kommer ungdomarna hem på tacos. Det ska bli jättemysigt!  Vi ska spela Bingo-Lotto med pappas lotter och vi ska boka resan till Kanarieöarna i vinter. Har jag firat min 30- och 40 årsdag där, ska jag väl kunna fira min 50-årsdag där också - även om jag helst hade åkt på resa till Sydafrika, Barbados, Mauritius eller något annat mer spännande. En vecka i Playa del Inglés blir ändå kanon!

Vi pratade om vår flyttprocess i går kväll. Det slår mig att för ett år sedan var jag och sonen och tittade på sådär 20 lägenheter och maken var med några av visningarna. Det är bara ett år sedan! Jag var på Grönland och mammas sjukdomsförlopp eskalerade i rask takt. Hon ville inte ha rullator. Hon fick rullator. Hon tyckte inte hemhjälp var nödvändig. Hon fick hemhjälp. Hon ville inte ha rullstol. Hon fick rullstol. Hon ville inte ha morfin. Hon fick morfin. Hon ville bara fira sin guldbröllopsdag. Hon fick fira sin guldbröllopsdag. I går slog det mig hur ensam hon måste ha känt sig på slutet. Varför är man alltid så rädd för att prata om den förestående döden? Man försöker uppmuntra och ge hopp, fast man vet. Det är lätt att prata om hur man vill ha sin begravning innan man är sjuk, men när man väl är sjuk pratar man inte lika lätt om det. Då blir det för påtagligt. Borde vi ha pratat mer med henne om livet efter?

Hon visste ju själv, innerst inne. Hon höll det för sig själv, innerst inne. Hon blottade det bara ibland. Hon blottade det för mig när vi var ute och julhandlade och hon blottade det för pappa när hon något dygn innan hon dog sade "Jag lämnar er nu."

lördag 17 september 2011

Minnesbilder i moll

Jag bläddrar igenom foton på min iPad. Foton på bästa vännen på vår kräftskiva och från en campingplats någonstans i Sverige. Fotona från olika semestrar med mamma och pappa. Silluncher. Strandluncher. Jag känner mig ensam. Inte nog med att jag inte kan ringa vännen sedan snart två år, jag kan inte ringa mamma sedan snart ett år. De brydde sig alltid. Fanns alltid.

Det känns orättvist. Det känns tomt. Det känns som om det räcker nu. Måtte det inte bli några fler på länge, länge än.

Jag har fått kallelse till spirometri nu. Jag tror inte det kommer visa något alls men det behövs inte mycket för att jag ska släppa fram en eller annan svart tanke. Jag är en "gammal kärring" nu, snart 50. Åldern sitter dock i huvudet och jag känner mig inte särskilt gammal. Däremot börjar en och annan krämpa komma, även om jag försöker förneka dem, även om jag inte pratar om dem. Ibland far funderingen genom huvudet; tänk om jag drabbas av någon sjukdom som inte upptäcks, som går för långt. Tänk om jag måste lämna det här livet, min man, mina barn, mitt hem! Det får helt enkelt inte hända! Det finns inte i min världsbild att jag inte ska få följa ungdomarnas resa till vuxenlivet, att jag inte ska få uppleva barnbarn och pension.

Och inget kan jag göra för att påverka det. Inget kan jag göra för att försäkra mig om att jag och de mina ska få vara friska. Det är något helt utanför min kontroll och det gör mig frustrerad, samtidigt som jag sitter och bläddrar bland mina digitala foton och gräver i min minnesbank.

fredag 16 september 2011

Nio månader

Vart tog den här veckan, undrar man förvirrat och bläddrar i almanackan. Det skulle ju lugna ner sig? Så en kort summering är: förra fredagen blev det middag på ny restaurang i Sundbyberg och sedan sov jag gott. På lördagen stod jag i köket hela dagen och på kvällen kom våra ungars barndomskompisars föräldrar på en mycket trevlig middag som höll på till halv två på morgonen.

På söndagen tog vi tag i det där jobbiga att hjälpa pappa röja köket och dela upp mammas smycken.
I måndags var det två intervjuer och ett viktigt möte på arbetet, innan vi fick tjoa oss lyckliga framför en AIK-match på datorn.
I tisdags var det intervju, i onsdags nyhetsbrev, frukostmöte, två intervjuer, lunch med förra mediechefen och skriva.
I går, torsdag, en intervju och ett möte samt ny bortamatch på datorn och ännu en seger. Dessutom började elitserien och AIK drämde till Timrå ordentligt. Det var en fin dag för oss AIK:are. Nu ligger vi tvåa både i Allsvenskan och Elitserien, åtminstone några timmar till!
I dag har vi haft budgetinstruktionsmöte med nya finanschefen och sedan hade jag uppföljning med layoutaren (som var jättenöjd med första tidningen som har utgivning i dag).
Jag "flexade" ut vid lunch och har handlat med sonen inför helgens middagar. Nu sitter jag här med ett glas vitt och litet godis och har skrivit två artiklar medan jag väntar på att maken ska komma hem. Det blir middag på stan även i kväll. Fin tradition det här!

I morgon ska pappa skjutsas till Arlanda för fyra veckors vistelse på Kanarieöarna och vi ska ha goda vänner på middag igen.

Så nu hinner jag inte sitta här och skriva artiklar (och blogga) längre; nu ska jag förbereda litet också. Och framför allt minns jag mamma i dag. Det är nio månader sedan hon dog. Det är fortfarande tomt. Jag har några av hennes smycken som minnen men hade så mycket hellre haft henne här!

söndag 11 september 2011

Summa summarum


Torsdag klockan 13.45: 150 personer i publiken. Steffo bakom dörren. Lotta lugn på scenen med Mac:en.
Twittra:
@steffotornquist Välkommen! Du twittrar regelbundet – varför och hur hinner du?

mars
Skriver om Calvados. Har hällt upp ett glas 12-årig Busnel för att få näsborrarna i rätt darrning, äter samtidigt ost. Blir glad. Och fet.

april
Klippte just en grävling på E4an utanför Mantorp.

maj
Ångrar att jag sprutade in botox i huvudet. Det blev inte bra.

juni
Fan, gått upp två kilo bara för att jag inte dragit in på skumbananer samt anka stekt i eget fett. Nu crossmaskin i en timme som straff!

juli
Förbannat, nu åt jag upp den där lilla lappen som sitter på äpplen nuförtiden.

augusti
Idag är det åttondelsfinal i Café Operagolfen. Taggtråd till frukost. Håller inte spelet får jag väl psyka ner fanskapet. Bra mig!

I morse klockan fem:
Dagens viktigaste: att hedra minnet av Stefan Liv i #NyMo, att leda Stora Säkerhetsdagen i eftermiddag. Lång o viktig dag.

Twittra:  @steffotornquist Vad för du för respons på ditt twittrande?

Jag hörde för en tid sedan debattören och bloggaren Johan Ronnestam, som beskrev skiftet i företag och organisationer, där vd och styrelse numera befinner sig längst ner på kunskapstrappan och de unga nyanställda högst upp – åtminstone när det gäller sociala medier. Hans otvetydiga råd var ”Häng på för att hänga med”.

En som verkligen har hängt på är Steffo Törnquist. För, det ni precis hörde var ett urval av hans tweets/uppdateringar på Twitter.I mars var vi 5 700 personer som följde hans inlägg. I dag är vi över 10 000. Han sprängde 10 000-gränsen i går. Steffo skriver någonstans mellan 10 och 40 uppdateringar om dagen.

I dag har han också twittrat:
* Oerhört intressanta talare på Säkerhetsdagen. Ska bli förbannat intressant!!

och
* Säkerhet handlar inte bara om att skydda folk o egendom. Det handlar om identitetsstöld på nätet, mailbombning, imagehot, spionage, politik

Frågan är om han ser några risker själv...

Twittra:   @steffotornquist har du själv någon gång blivit utsatt för något, kopplat till din närvaro på sociala medier?
(Steffo kommer in)

FRÅGA:
Hur reagerar man då – är det värt att synas på sociala medier när man riskerar sådana saker?

Varför är du här i dag, varför tror du att Stora Säkerhetsdagen är viktig?

Välkommen - ska vi passa på att höra efter om Thomas Lundin twittrar?

Steffo ställer frågor till Thomas - sedan säkerhetsgenomgång med representant för Stockholm Waterfront innan första föreläsaren...

Stora säkerhetsdagen blev lyckad. Steffo och jag fungerade bra ihop och han sade senare till G4S vd, som han känner, att det hade varit lätt att samarbeta med mig. Jag fick mycket positiv återkoppling på mina kläder och mitt lugn. Någon kommenterade att det var stor skillnad på mig och min konkurrenttidnings chefredaktör, hon med fiskhandslaget och den buttra uppsynen, som i pausen gick ut på ärenden i stället för att mingla med sina läsare.

Dagen var intressant, både roande oroande. Jag twittrade och uppdaterade Facebook hela dagen och Steffo skrev också en uppdatering om att det var intressant samt ett tack-tweet. Jag och mediechefen följde med några festprissar från ett företag som vi vill samarbeta mer med till Nordic Light och blev bjudna på ett glas vin, innan jag åkte hem vid midnatt. Nöjd. Belåten.

Dagen efter var det jurymöten i Fast Food Awards på Stockholmsmässan och efter det åkte jag hem och jobbade. Ringde en före detta jobbarkompis som det var länge sedan jag pratade med, kände på mig att något hänt. Mycket riktigt; polisen hade kommit hem och gjort husrannsakan hos hennes son, som fortsatt att röka hasch under sommaren. Nu var det fortsatt program på Maria Pol och åtalsunderlåtelse för honom.

På kvällen testade vi Restaurang Prima och i går var det middag för våra barns bästa barndomskompisars föräldrar. Det är verkligen jättekul att vi fortfarande umgås. Det blev champagnesangria på solig balkong, med krustader och tilltugg, kaviarpuckar med ostbågsströssel, oxfilegratäng med vinsås, varm brietårta med honungsnötter och rocky road-kladdkaka. Till detta riktigt fint rött vin, portvin och avec.

Alla verkade uppskatta maten och det bästa är att vi ska ha middagsgäster även nästa helg och att jag tänkte köra samma meny - eftersom jag köpte mycket av allt och därför slipper komplettera med så mycket!

I dag är det redan söndag. Veckan som kommer bjuder många intervjuer och möten men först ska jag ha en lugn dag, då vi ska besöka pappa och hjälpa honom att packa köket, inför renoveringen.
Se där, det var en summering av de gångna fyra dagarna!

onsdag 7 september 2011

Urladdning och uppladdning

Urladdning:
I går kunde jag lämna jobbet utan jobbdatorn. Första gången på en månad. Ovant. Blev rastlös. Tvingade med maken på upptäcktsfärd till Lidl för att bilda mig en uppfattning om utbudet där. Det blev en dag av urladdning. Tidningen kunde efter ett antal vändor tryckgodkännas. 68 sidor med hyfsat redaktionellt material och några nya annonsörer.

Den bär sig inte riktigt ekonomiskt men det känns ändå som vi är på väg - jag och nya mediechefen. Jag fick släppa igenom två korrfel som formgivaren missat men får svälja det, hur retligt det än är. Urladdning. Nu ligger tidningen i tryckpressarna. Det var även urladdning för vädret. Regn och blåst. Höst.

Uppladdning:
Talet är skrivet. Korrigerat. Ändrat. Tidtaget (två minuter och sju sekunder). Jag hittade inget lämpligt solarium så jag får använda foundation och hoppas på att jag slipper bli flammig. Jag tar ständiga promenader till klädkammaren och funderar över vad jag ska ha på mig. Blir jag för uppklädd med finklänningen? Ska jag vara tuffare klädd? Helt klädd i svart?

Det är första gången jag står på scenen som chefredaktör för Skydd & Säkerhet - jag ska synas, jag är varumärket, jag ska bli ihågkommen - det är över huvudtaget första gången jag står på scenen inför 150 personer...

Varför har projektledaren som pushade fram mig till detta slutat? Han skulle ju coacha mig. Samtidigt vet jag att jag kommer genomföra det med visst lugn. När det väl gäller, så infaller sig ett lugn. Jag ska ställa bra frågor till Steffo utan att snubbla på tangenter eller ord, jag ska mingla, jag ska le, jag ska vara överallt i morgon eftermiddag.

Det måste dock vara en good hair day. Tekniken måste fungera. Strumpbyxorna får inte gå sönder. Jag måste byta kofta mot sjal till middagen. Var kan jag lägga dator och ipad när vi äter? Uppladdning pågår. Var kan jag ladda batterierna?

måndag 5 september 2011

Nedräkning

Nu är det nedräkning till scenframträdandet inför 150-talet deltagare. Det handlar om ett par minuter men jag har det hängande över mig ändå. Det är något slags skräckblandad förtjusning. Jag velar om kläder och jag skulle vilja sola men så är det något som håller mig tillbaka.

Helgen gick i sensommarens tecken, varmt men kallt mellan varven. Mörka kvällar. Det är litet mysigt med hösten ändå. Och på fredag är Stora säkerhetsdagen över. Så nu räknar jag ner.

lördag 3 september 2011

En helt ledig helg

Äntligen! Sol och stavgång tidig lördagsmorgon. Underbart! Sedan tvättning och shopping i Vällingby med dottern och fika med pappa. Det blev fem (!) nya blusar, en kavaj, höstkängor och en kjol samt tre vinglas till samlingen. Och så någon mascara och något nagellack också.

Dessutom har maken putsat fönster och jag skurade golven i går så nu känns det fräscht och fint igen. Och när sonen och jag tog en promenad i Sumpan litet senare blev det också nya löpare till matbordet.

Jag känner mig nyttig och nöjd!
Nu är vi rustade för middagen nästa helg! Snart ska jag rusta mig för kvällen. Finklänning på och middag hos bror och svägerska står på lördagsagendan.

Och i morgon väntar ännu en helt ledig dag! Jag har inget jobb alls med mig hem! Det känns lyxigt, det känns ovant och det känns välförtjänt!

fredag 2 september 2011

Njutbart

Nu lägger sig lugnet. Tidningen är korrekturläst, nytt omslag valt, alla lata gubbar på jobbet har visserligen varit litet sura i dag men jag tror att jag lyckades tina upp dem medelst glatt humör och viss charm, ett extra nyhetsbrev är förberett och går ut på måndag morgon klockan 8.00 och för första gången på en månad känner jag mig litet lugnare. Nu kanske livet återvänder. Nu kanske jag hinner lyssna på svaren på mina ställda frågor. Nu kanske jag hinner börja läsa nyheterna. Nu kanske jag hinner börja följa någon serie på tv.

Vi har ätit kallskuret och ost i solen på balkongen och jag är inne på andra glaset vin. På bordet ligger mintchoklad och väntar. Om en stund börjar en em-kvalsmatch i fotboll. Sonen hostar och har svårt att prata men är förhoppningsvis så sakteliga på bättringsvägen.

Så. Nu njuter jag av livet en stund. Sedan ska jag planera nästa helgs middag och försöka hitta en snickare som kan fixa vårt köksgolv. Njutning och planering. Njutning och agerande. Det är livet för stunden.

torsdag 1 september 2011

Lata människor

Visserligen hade jag tänkt gå tidigare i dag för att hinna med både skräddare och viktväktare men när jag gick var det i vredesmod. Jag bara stängde av datorn, packade ner den och drog fortast möjligt. Det var första gången jag blev ordentligt irriterad på jobbet.

Jag är visserligen "mamma" till Fast Food Awards. Men nu jobbar jag inte med den tidningen längre. Det finns en projektledare, det finns en ny chefredaktör, det finns en mediachef och det finns en "senior manager" som alla har fingrarna med i leken. Tidigt i augusti skickade jag ut en lista över jurygruppsmedlemmar och förslag på vilka grupper de ska ingå i.
Som vanligt fick jag ingen reaktion.

I ett möte med projektledaren i dag kom vi överens om att jag kan skicka ut nomineringarna på tisdag om jag får alla underlag. För allas kännedom mejlade jag ut jurygruppsfördelningen och skrev att om de hade synpunkter fick de själva ragga upp fler och bara meddela mig mejladresserna.

Nehej, då ringer först mediachefen och är orolig för att han ska ingå i två grupper och frågade om man (jag) kunde hitta andra. Mitt svar blev: "Absolut, kommer du på någon så ring och fråga om de ställer upp. Meddela mig mejladressen bara." Precis som jag skrivit i mejlet. 
Strax därefter fick jag ett långt mejl från senior manager med en mängd förslag på företag som borde ha representanter i jurygrupperna! Jag svarade att jag inte känner några på de företagen och att jag inte hinner. Fick ett kort "ok" till svar.

Då drog jag i väg ett mejl till de allihop där jag skrev att de får ha ett möte utan mig i morgon, eftersom jag är mitt i pressläggning av den tidning jag jobbar med och att de själva får hitta dessa jurymedlemmar. Sedan gick jag hem. Lata människor, säger jag! Det är så förbannat lätt att lämpa över på andra.

Jag korrläser tidningen och styr upp layouten. Det kan bli bra. Men så kom konkurrenten i dag - min förra tidning - och har precis använt samma tema på omslaget som jag planerat. Jag blev jättebesviken och måste planera om så här i slutskedet.

Dagen slutade trevligare; jag gick och hämtade min insydda klänning för 300 kronor och sprang sedan bort till Viktväktarna. Totalt 7,9 kilo ner nu sedan veckan efter påsk, 500 gram kvar (fast egentligen kan jag ju "stanna" nu men vill ha en jämn siffra).

I morgon är det fredag. Då hoppas jag få de sista sidorna att korrekturläsa och ett nytt omslag. Sedan måste jag börja fokusera på Stora säkerhetsdagen. Då vill jag inte ha några lata människor omkring mig!

onsdag 31 augusti 2011

Lugn sekund ger dåligt samvete

Deltog på mitt första styrelsemöte med Qnet idag, nätverket för kvinnor på ledande positioner i säkerhetsbranschen. Det tog betydligt mycket längre tid än jag räknat med, så eftermiddagen blev tämligen sönderhackad och ägnades mest åt resor, från Lidingö till Hammarby Sjöstad och retur. Det var dock ett kul gäng och det kändes som om nätverket fick en liten nystart i dag.

På vägen hem från jobbet ringde jag pappa, som jag inte hunnit ringa på ett par dagar. Det ger litet dåligt samvete. Han går på sin sjukgymnastik nu och märker att det ger resultat.

Yngsta sonen är fortfarande sjuk och sängliggande. Det är svalt och mörkt ute. Maken har blivit lätt beroende av nya säsongen Robinson och mellanbarnet vill flytta från stan. Sammantaget är allt litet deprimerande. Så lugna sekunder är kanske inte att fördra - då funderar jag för mycket på allt och inget.

tisdag 30 augusti 2011

En tidning mindre

Jag fortsätter att boosta mitt ego. Blev löjligt glad i dag när jag fick följande mejl från formgivaren av Fast Food:
"Tack själv för den här tiden. Det har varit väldigt trevligt och smidigt att jobba ihop med dig och du ska veta att vi ofta har dig som rättesnöre när det gäller hur bra allting kan funka med en redaktion. Kanske möts vi igen!"

Själv tycker jag att jag petar och kontrollerar litet väl mycket i bland men jag vet förstås att jag alltid lämnar i tid och med tydliga instruktioner. Jag blev i alla fall väldigt varm om hjärtat när jag nu tog "farväl" av en tidning i samband med dagens tryckgodkännande.

Jag tog också med mig de färdiga sidorna av Skydd & Säkerhet och satte mig med en layoutare på vårt kontor, som gjort mallen till tidningslayouten. Hon blev jätteglad när hon bläddrade igenom sidorna, eftersom hon såg att det nu börjar se ut som det var tänkt.

Och morgon inleddes på innestället Mocco, där vi träffade G4S och Steffo Törnquist för att gå igenom vad som händer nästa torsdag. Han var full av kreativitet, Steffo, så nu ska vi inleda dagen med en twitterkonversation honom och mig emellan, innan han kommer in på scenen. Det blir åtminstone 120 personer som jag ska stå och twittra inför. Det känns litet i magen...

Nu inleds budgetarbetet på jobbet. Vilken tur då, att jag bara har en tidning att jobba med nu! Hurra!
Hemmavid är alla ungdomar förkylda. En stannade hemma från skolan i dag och en gick hem efter lunch. Det är inte vanligt och förhoppningsvis övergående.

Hösten har kommit. Jag vägrar att klä mig därefter. Vita uppkavlade jeans och sandaler ger sommarkänsla men också ett visst mått av frossa. Jag hoppas på en riktig britt-sommar i september. Och till dess får jag frysa in hösten.

måndag 29 augusti 2011

Energi i små portioner

Det blev något av en hatmatch. AIK slog dock Syrianska med 1-0 på övertid och det gav en massiv energikick när domaren - som hade en riktigt dålig dag - till slut  blåste av matchen. Och i dag var det plötsligt måndag igen.

I dag träffade vi en potentiell samarbetspartner/annonsör och precis som för någon vecka sedan, då vi träffade en annan nytillträdd marknadschef fick jag höra: "Vi vill samarbeta med dig och din tidning, du har alltid varit så proffsig och trevlig och vi har haft en sådan bra relation". Det värmer! Och i bästa fall ger det pengar in till tidningen - och en bättre produkt.

Det är kanske ingen tillfällighet att det är två kvinnor som har yttrat orden; vi lever i en sådan mansdominerad bransch och åtminstone en av våra två konkurrenter är riktigt traditionell manlig, där "kompisar" kliar varandra bakom örat och dunkar varandra i ryggen. Det känns i alla fall jättekul och ger nya energikickar när man får litet cred.

Så nu är jag pigg igen. I morgon tryckgodkänner jag Fast Food och lämnar över nästan allt som har med den tidningen att göra till min efterträdare. I morgon ska jag också träffa Steffo Törnquist, som ska leda vår Stora säkerhetsdag i nästa vecka.

Just för dagen har jag läget under kontroll. När jag kom hem höll sonen och maken på att rolla sonens vägg sista gången och jag smet i väg till Sy-Center, där jag lämnade in min fina Thailandsklänning. Det var en jättetrevlig sömmerska där och hon lovade att se vad hon kunde göra. Hon tyckte tyget var fantastiskt och att det var ett gott hantverk med ordentlig helfodring. Det kändes skönt att höra. Den var ju inte gratis...

Men full av all min nyvunna energi ska jag nu korrläsa några sidor...

söndag 28 augusti 2011

Medelålders relationer

Vi gjorde ett spontan-upprop i fredags. Pappa - som vi skulle ha träffat - var magsjuk, så vi tog kontakt med goda vännerna och frågade om de ville komma och äta ute med oss. Det ville hon men inte han. Han var trött. Då reagerade maken litet som en trotsig treårig och ville inte heller gå ut och äta.

Så det slutade med att att goda vännen och jag gick ut och åt på Cino. Sedan fortsatte vi till Green Pub och tog ett par glas vin på verandan. Det blev en supertrevlig kväll. Jag var hemma till klockan tio och då satt maken och tittade på TV:n, lätt uttråkad.

Morgonen efter, i går, åkte jag till frissan. Och det som slog mig där och då; det var att vårt åldrande skapar vissa påfrestningar. Goda vännen och frissan sade i princip samma sak - vilket för övrigt stämmer överens med mina egna erfarenheter - våra älskade män drabbas av någon slags klimakterium mellan 50 och 60 år och blir mer "trötta", mer återhållsamma med ekonomin och mer håglösa. Tre kvinnor med samma erfarenhet - och som oberoende av varandra berättar samma sak - på två dagar... Det kan inte vara en tiillfällighet. Vilken otroligt trist ålder jag plötsligt befinner mig i!

När jag googlar litet finner jag att detta manliga "klimakterium" är omdiskuterat men kallas andropaus. Det handlar i grunden om en avtagande produktion av testosteron och drabbar många män mellan 50 och 60 år. Det kan vara en långsam förändring som pågår under en följd av år och ge symptom som håglöshet, nervositet, humörväxlingar, ledbesvär och en hel del annat. Nu ska jag inte säga att det här är ett stort problem men det var en intressant reflektion.

När jag kom hem ville den betydligt piggare sonen måla väggarna i sitt rum. Inte oväntat mottogs detta besked av viss skepsis från maken - men sonen och jag drog till Bauhaus och handlade allt som behövdes och sedan satte sonen igång - med makens benägna hjälp förstås! Det kommer bli jättesnyggt med antikvita väggar i stället för mörkblå!

I går kväll var det dags för vindragning igen! Det är alltid roligt, för det blir många härliga skratt i vänners lag. Denna gång hölls det hos goda vännen i Skälby, änkling sedan två år. Det slog mig när jag satt på altanen att det var första gången vi var där och åt, sedan vännen dog. Det gjorde det hela litet sorgligt mitt i alla skratt. Vi åt jättegott grillat och pastasallad och kunde sitta ute, utan värmare, hela kvällen! Dessutom vann vi tredje pris. Vi åkte dit med två flaskor vin och kom hem med fyra.

Så är det söndag igen. Jag ska korrekturläsa litet men framför allt är det fotboll i eftermiddag. Det är alltid roligt och ger en energikick i tillvaron. Oavsett ålder.

fredag 26 augusti 2011

Lugnet lägger sig

Det blev i alla fall inte 60 timmars arbetsvecka. Det blev kanske 50 timmars arbetsvecka. I går var jag så oändligt trött men jag åkte hem tidigare och korrekturläste Fast Food i lugn och ro och återfick litet krafter. Så på kvällen var sonen och jag ute på surströmmings- och kräftskivan på gatorna utanför och jag träffade och såg en massa bekanta människor. Det gav energi.

Jag hittade också ett par byxor och en kavaj på rean. Det gav också energi.
Och i dag är jag i princip klar med Fast Food och har kommit en bra bit på Skydd  Säkerhet. Det ger också energi.

Jag fick beröm av projektledaren för att vi låg så bra till. Det gav en hel massa energi.

Jag ser slutet på en rent djävulsk treveckors period. Det ger inte bara energi, utan stor tillfredsställelse.
Nu är det helg. Det är 23 grader ute och halvklart. Det utlovas högsommarvärme i morgon. Läget är under kontroll.

Jag drar en lättnadens suck när lugnet så sakteliga lägger sig.

onsdag 24 augusti 2011

Mörkret faller

Utanför fönstret börjar det mörkna. Jag jobbar fortfarande. Jag jobbar och jobbar och jag brukar verkligen inte klaga men det är hysteriskt mycket nu. Jag ser dock ett slut. Om någon vecka. Mötet i går med FF VIP Group gick bra och jag åt min första hamburgare på säkert tio år. Den var supergod. Max är bäst!

På kvällen åt jag thaimat, för då träffade jag gamla jobbarkompisar från polisen och var i Vitabergsparken med tusentals andra för att titta på Jonas Gardell. Fast vi var tidiga fick vi ståplats och det är ju sådär lagom bekvämt. Vi kikade också in i nyskilda exkollegans lägenhet på söder, innan jag begav mig hemåt i mörkret.

Jag har med skohorn klämt ihop artiklar och annonser i Skydd & Säkerhet och precis när jag började känna mig klar fick jag börja om. När jag sedan nästan var klar började korren på Fast Food komma. Så nu sitter jag här i mörkret igen och jobbar. Klockan är 20.20 och vi får tända alla lampor.

Hösten närmar sig med stormsteg och jag är så trött, så trött. Det är tur att jag älskar att göra tidning och vara med när och där det händer - annars hade jag nog packat ihop vid det här laget.

I morgon är det kräft- och surströmmingsskiva här i Sundbyberg och gatorna stängs av vid klockan tre. Jag har en massa sidor att korrekturläsa så jag har lovat mig själv att åka hem klockan 14.00 för att korrläsa i lugn och ro. Det känns mest praktiskt.

Nu måste jag tända fler lampor. Mörkret faller.

måndag 22 augusti 2011

Blött och grått

Trötthet. Gråhet. Idel regn.
Dagen har varit riktigt mördande. Det har ösregnat och jag hade tydligen lurat mig själv; jag var lika tungt belastad i dag. Min flexbank bara ökar och då är inte alla arbetstimmar hemma inräknade. Möten, telefonsamtal, intervjuer, mejl, manus, förtvivlat mycket text som ska in på så få sidor som möjligt. 

Det är tungt nu.
Så då kan det väl bara bli bättre. I morgon ska solen skina (sägs det) och jag ska ut med några forna kollegor till Vita Bergsparken. Först ska jag dock genomlida ett möte jag helst skulle slippa och klara av en hel massa andra praktiska göromål. Trötthet. Gråhet. Snart vänder det!

söndag 21 augusti 2011

Slitage men gott mod

Jag är sliten. Så sliten.
61 timmars arbetsvecka tog onekligen ut sin rätt i går. Och vädret gav ingen kick, direkt. Det regnade i princip från morgon till kväll. På förmiddagen försökte jag lära mig min nya jobb-mobil. Efter lunch åkte jag och sonen till stan för att gå på vernissage av utställningen Kvinna. Min förra jobbarkompis hade gjort otroligt häftiga skulpturer av handväskor och skor och hennes dotter snygga tavlor utifrån en gammal fototeknik.

Under eftermiddagen var maken och jag och fikade på Brödboden och handlade. Sedan försökte jag slumra i soffan en kort stund. Hela kroppen andas trötthet. Hela huvudet känns mjölkigt. Hela jag har dåligt samvete för pappa, som jag inte träffat på jättelänge och som lät rätt låg på telefonen. Hela mitt inre tyckte synd om sonen med fingret med andra gradens brännskada. Nu har han inte ont längre och vi hoppas att det läker, så att han slipper hudtransplantation - men han får inte jobba och jag tror att jag kan föreställa mig smärtan när det hände!

Vi tittade på en riktigt bra engelskt deckare innan det var dags att åka och hämta dottern på Arlanda strax före midnatt.

Sex timmar efter insomnandet vaknade jag och kände mig något mer utvilad. Himlen är litet ljusare och maken och jag ska till nya Swedbank arena och titta på hur den ser ut inuti, innan det är AIK-match i eftermiddag. Litet mer energi in förhoppningsvis - i en väldigt sliten kropp och själ.

lördag 20 augusti 2011

En händelse ovärdig världen

När det långsamt sjunkit in att det var fredag, att de nominerade i Security Awards var klara och hade offentliggjorts, att den 61-timmar långa arbetsveckan (faktiskt den "värsta" i mitt liv tror jag) var över, att Fast Food var korrläst och lämnad till layout, att alla detaljer inför mötet i nästa vecka var klara, att en viktig intervju var bokad... ja, då flexade jag ut. Klockan var 15.20 och jag åkte förvirrat hem.

När jag hade ringt två jobbsamtal hemma och försökt uppdatera mig på nyhetssajter och bloggar, gick maken och jag till Bishops Arms och åt en god middag. Jag ville verkligen vara trevlig och social men var så trött, så trött. Väl hemma igen tittade vi på en inspelad video men jag sov mest. Sedan kom 22-nyheterna.

De visade hur föräldrar till de skjutna ungdomarna på Utöya i Norge i somras, nu hade fått åka till ön under dagen. I regnet hade de tagits omhand, familj för familj, av polis och Röda korset och bland annat fått besöka platsen där just deras barn hade mött döden. De flesta blev skjutna, andra drunknade när de försökte fly. Man hade satt upp tält med mat och dryck på ön och det fanns kuratorer och andra stödfunktioner där. En ung tjej som överlevt berättade om morgondagen, då alla de överlevande med anhöriga ska få besöka ön. 69 personer dog den där dagen i juli, då Anders Behring Breivik begick vansinnesdådet.

Det kom en tår i ögat. Inga ungdomar ska behöva uppleva något så fasansfullt som detta. Inga föräldrar ska behöva förlora sina barn på ett så barbariskt sätt. Det är en sådan vidrig händelse, utförd av en sådan sjuk person att det känns helt ovärdigt. Man kan tänka, men inte förstå, att barnen kan förolyckas i trafiken, på resor, på nätterna på stan - men kan aldrig någonsin tänka tanken att de ska skjutas ihjäl i tidernas största massmord.

Sorgen blev oändligt påtaglig när jag tänkte på hur dessa föräldrar måste ha mått i går, på båten ut, under vandringen, när de satte ner ljus och blommor på platsen där deras ungdomar dött och när de sedan måste lämna platsen igen.

Ett stråk av sorg hade redan dragit igenom min kropp. Jag satt på tunnelbanan och rensade ut sms från jobbmobilen, eftersom jag faktiskt redan har fått min nya smartphone (HTC Wildfire S). Och bland alla jobb-sms, fanns två sms från "mamma". Bara alldagliga hälsningar men ett livstecken från någon som inte finns längre. Jag drog en mycket djup och sorgsen suck och raderade dem.

Det känns som om jag varit på fest. Jag är så trött! Natten blev allt annat än lugn. Sonen, som jobbade, ringde och sade att han måste åka in till sjukhus när han slutade, för han hade brännskador på ett finger. 350 graders grillyta. Han hade ordentligt ringt Sjukvårdsupplysningen, som tyckte att han skulle åka in. Sedan kunde jag inte somna om. Det var ett finger, inte hela han - men oron finns där ändå. Vi hade litet sms-kontakt under natten, senast vid tretiden då han väntade på läkaren - sedan har jag inte hört något. Det beror förmodligen  på att han är hemma och sover men oron finns där. Han måste ha så ont...

Den andra sonen kom hem vid två efter festande och det var förstås en annan orsak till oro. Dottern kommer hem från Kanarieöarna i natt. Jag tror hon kommer tycka det är skönt att komma hem. Bara min misstanke om att hon kanske har litet hemlängtan sätter igång mina känslor. Vad är det med en gammal förälder? Man vill sina barn så gott, man lever sig med i deras känslor så innerligt...

Men vi har i alla fall våra barn omkring oss. De lever. Det är jag så oändligt tacksam för.

onsdag 17 augusti 2011

Ljuset i tunneln?

Jag lever, alltså jobbar jag...
Jag håller inte reda på vilken dag det är, jag har inga tidsbegrepp, jag vet inte vad det är för väder utanför, jag har inte hört en nyhet på flera dagar (va - är kronprinsessan gravid???), jag vet inte om jag kommit till jobbet i bil eller kommunalt, jag glömmer bort att gå på toaletten, jag måste ta mig tid att dubbelkolla vissa saker för att inte blanda ihop dem, jag har inte ringt pappa på flera dagar, jag missade att det var åtta månader sedan mamma dog i går, jag lägger över enklare beslut på andra för att jag inte ens orkar tänka en vecka fram i tiden...

Men nu är det värsta över! I kväll spikade vi de nominerade i den sista kategorin i Security Awards, projektledaren meddelar alla nominerade och får ordna pressmeddelandet i morgon, layoutaren tar över och fixar sidorna till tidningen och jag kan helt få ägna mig åt tidningsproduktionen i några dagar.

För samtidigt har jag korrläst, korrat och gjort sista intervjuerna till Fast Food, jag har korrläst, korrat och gjort sista intervjuerna till Skydd & Säkerhet, ordnat en riktigt bra jurymedlem till Fast Food Awards, träffat en viktig person för Skydd & Säkerhet, smörjt och haft personlig kontakt med i princip alla jurymedlemmar (definitivt sponsorerna) som arbetat med Security Awards, har gjort nyhetsbrevet, lagt ut notiser på bägge hemsidorna, varit social (stod och tog en kopp kaffe på fikarasten i dag), beställt foton, påmint skribenter om deadlines, redigerat frilansares manus, förberett allt inför nästa veckas Fast Food VIP-möte, ordnat logotyper, svarat på mejl, hjälpt en journalist till rätta... och mycket mer.

Jag har en del kvar på min "att göra lista" för veckan och jag längtar efter att få sitta ner med några goda vänner och ta ett glas vin och äta något gott - men möjligen börjar jag få kontroll över situationen!

Jag har precis ringt pappa (medan jag åt middag) och fick veta att han börjat gå hos sjukgymnasten och att det tydligen var välbehövligt. Jag har ägnat en stund åt kontemplation, sedan jag fick ett mejl från en gammal jobbarkompis, vars brorson dog i en tågolycka i Indien i somras och jag har läst Aftonbladets nyhetsrubriker. Jag har bestämt mig för vilka kläder jag ska ha på Stora Säkerhetsdagen och att jag ska lämna in min klänning till skräddaren för justering.

Och så har jag faktiskt ödmjukt hört mig för om jag kan få en ny mobiltelefon på jobbet, för att underlätta mitt twittrande och facebookande. Det verkade på IT-chefen som om det var möjligt. I alla fall skrev han en inköpsorder i går - nu återstår att se om vd:n signerar den också...

Jag förstod att något var på gång hemma, när jag fick sonens sms. Han undrade när jag skulle komma hem. Det kändes litet underligt, eftersom han själv skulle bort. Sedan fick jag ett sms från maken som undrade vart jag var. Då blev jag ännu mer övertygad om att en överraskning väntade hemma. Jag insåg att det knappast kunde vara ett nytt köksgolv (vi har inte börjat titta på vilken typ av golv ännu och har rätt långa beslutsprocesser i familjen) men misstänkte att det kunde vara en ny TV.

Och mycket riktigt; när jag kom hem stoltserade maken med en 46-tummare i vardagsrummet. Härligt - ännu en sak att bocka av på den gemensamma "att göra"-listan!

Jag lever. I nuet.

tisdag 16 augusti 2011

Rapport från en fokuserad

Jag jobbar alltså lever jag.
Jag jobbar från sju på morgnarna till fem på eftermiddagarna och fortsätter två-tre timmar hemma varje kväll. Jag äter någon bar till lunch vid skrivbordet. Jag skriver, intervjuar, har möten, gör akutinsatser, ringer, medlar, träffar projektledare, svarar på mejl, skickar påminnelser via mejl, bokar möten, får bakslag, tar nya tag, säger ja till allt, är oerhört fokuserad, glömmer bort att gå på toaletten, bearbetar jobbet i drömmar på natten. Snart, snart. Lugnar det ner sig.

söndag 14 augusti 2011

Åldern tar ut sin rätt

Det blev ingen räkkryssning i fredags kväll. Maken ratade mitt förslag. Det kanske var tur, för han var - och är - förkyld och hängig. Den otroligt hektiska 50-timmars arbetsveckan avrundades i stället på Restaurang Boulevards uteservering med värmelampor och filtar. Det var litet höst i luften och tomt i hemmet. I går kom yngsta sonen hem från Gävle, där han varit i några dagar, och om en vecka kommer dottern förhoppningsvis välbehållen hem från Kanarieöarna. I dag får vi äntligen träffa den hårt arbetande sonen, som jag inte sett på tre veckor!

I går kväll åt vi middag på Cino. Den lokala skådisen satt bakom och höll som vanligt hov, medan jag åt en räksallad med marinerad mango och drack två glas rosévin med maken och sonen. Sedan låg vi i soffan och tittade på DVD och åt godis.

Jobbet stimulerar men tar på krafterna. Jag har införskaffat rosenrot och känner mig litet piggare, jag äter medicin mot min onda arm men får i stället grymma magproblem. Jag noterar ytterligare 300 gram neråt på vågen. Har nått mina tio procent och därmed fått min nyckelring. Nu har jag satt ett slutmål; det ligger ett och ett halvt kilo bort.

I fredags fotograferades jag för hemsidan och nya ledarsidan. jag kan konstatera att jag ser gammal ut nu. Ansiktet börjar bli mer än lovligt skrynkligt och jag inser att åldern tar ut sin rätt. Jag är 50 år. Snart. 50 år.

Jag inbillar mig att om jag redan nu börjar se mig som 50 år, (och därmed rata shortsen jag köpte i somras och kanske också det snygga AIK-linnet jag precis införskaffat, eftersom man inte klär sig så när man är 50) så blir inte själva födelsedagen så dramatisk eller tung.

50 år. Det finns svartvita fotografier på min morfar när han fyllde 50 år. Då var jag fyra månader. Han sitter i kostym och slips på en stol i vardagsrummet i Ängby, med en massa vaser med blommor i, omkring sig. Han var definitivt en gubbe då. Det finns foton på när min mormor fyllde 50 år. Då var jag två år. Hon sitter i en dräkt med vågigt hår, på en stol i vardagsrummet i Ängby, med en massa vaser med blommor i, omkring sig. Hon var definitivt en tant. På 60-talet var man ju gammal när man fyllde 50. Jag är väl ändå inte en tant redan???

När mamma fyllde 50 år skulle dottern snart komma till världen så 50-årsfirandet fick anstå tills hon var född. Dottern var därför tio dagar när mamma höll en stor fest på altanen i Hässelby. Barnbarnet var en stor attraktion och brorsan gick stolt runt med henne bland gästerna. Mamma var kanske inte en tant då, men... hon fyllde 50 år, var gråsprängd, litet rund och klädd i en stor röd dräktklänning, om jag minns rätt.

Och nu är jag 50. Snart. Jag börjar få ett skrynkligt ansikte. Jag är medelålders. Det drabbar mig faktiskt litet...

lördag 13 augusti 2011

Vänskap och trygghet i 24 år


Att reflektera över kärlek är omöjligt om jag inte samtidigt reflekterar över mitt äktenskap. Det finns i vårt äktenskap en grundmurad kärlek, solid och stark. Även om det inte alltid märks. Åren har slipat av guldkanten och det är litet mer slitet mellan varven. I botten finns dock många års äkta kärlek och respekt.

Det var absolut inte kärlek vid första ögonkastet men vi kom åtminstone ihåg varandra sedan vi setts första gången. Jag gick reseledar- och flygvärdinneutbildning i början av 1984 och när vi tjejer längtade hem som allra mest under våra åtta veckor på Mallorca, så lovade jag att arrangera en stor spansk fest när vi väl kom hem. Inför festen fick min bästa kompis man, som var/är polis, som vanligt bjuda några kollegor för att vi skulle få in fler killar.
Den här gången kom K med. Mitt intryck var att han var lugn och trevlig. Jag försökte få honom på gott humör och föreslog att brorsan och kompis som var DJ:s skulle spela Elvis eller något. Jag uppfattade ju att han var äldre. Han protesterade och frågade om vi inte hade något med Whitney Houston eller Spandau Ballet i stället.

Det gick ett år, det blev 1985. På hösten var det valrörelse. Jag jobbade som ombudsman på Socialdemokratiska kvinnoförbundet och höll just på att avsluta ett av mina torgmöten i Kista, när en radiobil kom rullande. Jag blev orolig, eftersom vi dragit över tiden på vårt mötestillstånd men när rutan drogs ner såg jag att det var K. Vi hälsade glatt och igenkännande och han skrev villigt på min framsträckta lista mot våldspornografi. Efter en månad i London åkte jag sedan i väg på min jordenrunt-resa. Den gick via transibiriska järnvägen i Ryssland i en vecka, till Kina där vi var i tio dagar. Sedan stod HongKong, Australien (700 mil i Greyhoundbuss) och Nya Zeeland (jul), Fijiöarna, Hawaii (nyårsafton på Waikiki Beach), Los Angeles, London och två dagars bussresa till Stockholm på litet mer än tre månader. När jag tänker på det förstår jag hur oroliga mamma och pappa var när jag tog båten till Finland med min ryggsäck. Det här var ju tiden innan mobiltelefoner och Internet. Det var post som skickades poste restante till respektive länders huvudpostkontor och det var enstaka long distance calls.

Jag hade fått några frilansuppdrag från Polistidningen och en bostadstidning, så jag skrev om polisen i Australien och Nya Zeeland samt bostadssituationen i några städer under resan. När jag var hos polisen på Nya Zeeland bad de mig skriva en artikel om svensk polis. Så när jag kom hem frågade jag kompisens man om råd och fick tips om att ringa befälet i Vällingby. Han i sin tur var väldigt vänlig och lovade att ordna så att jag skulle få åka ett pass med ”vår bästa patrull, K och O”. Det gjorde mig glad men nervös. K ”kände” jag ju litet. Det blev en intressant kväll i radiobilen, även om O var sjuk så det var en annan polisman med. Framåt natten släppte de av mig vid mitt hem på Aprikosgatan.

Jag återvände till England men kände att min tid där snart var utmätt. Det var 1986 och jag kände att det var dags att börja tänka på pensionen och skaffa ett fast liv i Sverige. Precis när de tankarna börjat rota sig fick jag ett jobberbjudande från Stockholms Arbetarekommun, heltidstjänst som informatör/journalist. Jag hade inga svårigheter att bestämma mig. Så när artikeln var publicerad i den nya zeeländska polistidningen skickade jag den och några foton till K och skrev av någon anledning att jag skulle komma hem för gott till sommaren.

Hösten 1986 arrangerade vi en traditionell fest, jag och bästa vännen, och då började vår relation ändå spira litet. Vi hade mycket att prata om och när natten gick mot dag promenerade vi upp mot Vällingby tillsammans med en annan festdeltagare. Jag tänkte gå över Grimstafältet hem, alternativt ta en taxi. K tyckte absolut inte att jag skulle gå över något fält, jag kunde ju sova hos honom, på soffan. Jag tyckte det var helt ointressant att sova på någons soffa. Efteråt inser jag att det förmodligen var hans försök att ”ragga” men jag var för dum för att förstå att han inte alls tänkt att jag skulle sova på någon soffa. Men å andra sidan är det lika sannolikt att han faktiskt tyckte att jag kunde ha sovit på hans soffa. Han var inte så raffinerad direkt och han kan än i dag inte svara på om han hade några avsikter...

Jag insisterade dock på att jag skulle gå eller ta taxi, så våra vägar skildes och jag fick en snabb puss på kinden. Långt efteråt fick jag höra att han litet bittert sett mig gå iväg med den andra killen och att han på något sätt trott att vi skulle göra sällskap hem. Så var förvisso inte fallet, jag tog min taxi och vart den andra killen tog vägen har jag ingen aning om.

Nu fanns i alla fall något där. Det blev jul och jag skickade ett julkort (som bästa kompisen fick signera också) men fick också ett av honom. I januari 1987 åkte jag till Lanzarote med mina föräldrar och samtidigt åkte han till Gran Canaria med kompisar. Vi skickade av en händelse vykort till varandra.
I februari var det dags för ny fest hos kompisen och nu var det spännande. Just på den här festen fick dock en annan kille, som jag hängt med litet till och från genom åren, för sig att han verkligen ville att vi skulle satsa på varandra. Det innebar att jag fick försöka ta ett allvarligt snack med honom i hallen och då blev förstås K nyfiken och var tvungen att gå förbi. Det kändes oändligt pinsamt!

Kvällen fortskred dock och så småningom var det bara jag och K kvar. Vi liksom väntade ut varandra. Värdparet började gäspa litet och jag bestämde att jag skulle åka hem och beställde taxi. K bestämde sig för att han lika gärna kunde följa med. Vi satte oss i taxin och ingen av oss visste vad vi skulle säga. Det blev nästan litet löjligt. Naturligtvis var det jag som fick ta initiativ och fråga om han ville följa med hem. Han drog litet på det och sa retoriskt ”Ja.... ska jag det?” och bollade därmed över beslutet till mig. Och på den vägen är det.

Vår relation var litet seg i början. Han ringde efter några dagar från en båt, på fyllan, och då blev jag jätteglad. Så jag frågade om vi skulle ses någon gång. Han drog på svaret. Jag fyllde snabbt i att vi kunde gå på bio. Han drog på svaret... ”Ja, det har jag inte tänkt på men ... vi får väl höras...”. Men vi började i alla fall ses och efter ett tag tog han också egna initiativ och tyckte vi skulle gå på någon restaurang eller så. Jag ägnade dock många timmar med att diskutera med bästa vännerna om han verkligen var intresserad, eftersom han var så obeslutsam hela tiden.

Det hela flöt förvisso på och blev mer regelbundet och en relation, fram tills en dag i oktober, då han plötsligt deklarerade att hans känslor inte räckte till. Han hade berättat att han skulle ta hand om sin systerson en dag och jag litet i förbifarten frågat om inte jag kunde få vara med. Då svalnade tydligen hans känslor. Jag bröt ihop. Han bröt ihop. Och så gick han.

Det var de värsta dagarna i mitt liv tror jag. Det är enda gången jag inte har kunnat äta. Jag satt på helgmiddag hos mina föräldrar och var helt tom. Vi åkte på studiebesök med jobbet till Globen, som höll på att byggas och vi var på ishockey. Jag var bara tom.
På fjärde kvällen ringde han. Frågade om han fick komma över, kunde ta med litet mat. En stund senare stod han i min lilla hall med några kok-korvar och en hel flaska Kahlua. Jag minns inte vad han sade, men gesten betydde allt.

Sedan var det verkligen vi. Vi introducerade varandra för våra föräldrar. Jag fick träffa hans syster med familj. Efter hans sista resa utomlands med kompisar i december, då han ringde flera gånger och jag skickade brev, så presenterades jag för hans kompisar. Vi bokade en resa till Mallorca. Vi arrangerade fester och vi levde ett underbart kärleksfullt liv fullt av kärlek och passion.

Vid midsommar samma år, 1988, flyttade jag in i hans tvåa på Abiskovägen, den 1 september förlovade vi oss i köket och samma höst blev jag gravid med dottern. K var rädd att det skulle ta lång tid att bli med barn så han tyckte det var lika bra att jag slutade med p-piller på en gång. Vi köpte femman på Maltesholmsvägen, flyttade in och började renovera alla rum med hjälp av mina föräldrar. Samtidigt fick jag nya jobbet på Polisen, där jag började den 1 februari 1989, gravid i fjärde månaden. De ville ha mig – trots att jag blivit med barn under ansökningsförfarandet, vilket hedrar dem.

Dottern föddes 1989, vi gifte oss den 16 december 1989 och sedan tickade det på. Ett missfall, flytt till radhuset, sonen föddes i april 1991, ett missfall till, nästa son föddes i juli 1993. Det här var den absolut bästa och lyckligaste tiden i våra liv. Vi grälade aldrig. Jag tror vi hade vår första meningsskiljaktighet när yngsta sonen var flera månader gammal. Vi hade många vänner med bebisar och små barn, ett underbart stort umgänge och fantastiska semestrar.

Maken har stått vid min sida i vått och torrt, under konflikter på jobbet och i framgångar. På samma sätt vill jag tro att han känner att jag stått vid hans sida i alla år. Vi har delat så mycket och kompletterat varandra perfekt under barnens uppväxt. Han har med den äran fått ta hand om dem när de varit magsjuka och jag har fått rycka ut tänder, hålla de jobbiga och svåra samtalen och sätta de yttersta gränserna. Gemensamt har vi skött skjutsningar, lämningar, hämtningar, föräldramöten och alla andra praktiska göromål. Gemensamt har vi upplevt över tjugo helt fantastiska år.

Vår kärlek, vänskap och trygghet vilar på en stadig och solid grund, som aldrig kommer att rubbas.

fredag 12 augusti 2011

Kärlek. Då. Nu. För alltid.

Jag önskar att mamma hade skrivit något brev, en hälsning, en rad med något budskap. Något som jag kunde läsa för att påminna mig om hennes skrivstil, hennes uttryckssätt och framför allt hennes kärlek.

Jag har ingenting kvar. Inte ett vykort, inga brev, ingen hälsning. Och det är så tomt. Samtidigt vet jag att jag var älskad. Att jag var viktig.

En kollega gick bort i måndags. Han arbetade på Helsingborgskontoret och jag har nog aldrig träffat honom men flera av dem jag umgås med har drabbats av sorgen. Det gick fort. Aggressiv leukemi, tre månader från diagnosen. Livet är så skört. Det kan gå så fort.

Jag måste komma ihåg att förmedla till mina ungdomar att jag älskar dem. Utan förbehåll, för alltid, oavsett vad. De är mina allt. Jag skulle kunna göra vad som helst för dem. Alltid.

När jag väntade andra barnet, funderade jag mycket över om det verkligen var möjligt att älska ännu ett barn, lika mycket som jag älskade vårt första barn. Det var det. Och när jag väntade tredje barnet visste jag att kärleken vidgas och fördjupas, att kärleken inte har några gränser, att kärleken räcker till både ett, två och tre barn.

Jag har älskat dem med hela mitt hjärta från graviditetstestets positiva streck genom vidriga förlossningar till trotsåldersperioder och tonårsperioder och jag kommer älska dem tills jag tar mitt sista andetag. Som jag förstås hoppas dröjer en oändlig massa år men som jag inser att jag inte rår över.

Då. Nu. För alltid.

tisdag 9 augusti 2011

Flytt och flykt

Så är man i gång igen. Klockan sju i går morse var jag på jobbet och en halv timme senare hade jag flyttat in i mitt nya rum. Litet större, litet ljusare, litet kallare och klart mysigare. Dessutom närmare skrivaren och toaletten. Nu väntar jag bara på lister där jag kan hänga upp tidningssidor och en extra bokhylla, så kommer jag att trivas som fisken i vattnet.

Så är man i gång igen.
Sedan halv åtta i går morse har det varit fullt ös hela tiden. Jag jobbade väl tio timmar i går och lika många i dag. Mina jurygrupper var nästan klara men jag ärvde några från mina två kollegor som slutade, där man inte fått fram nominerade och vinnare ännu, så jag har fått mejla, ringa och fiffa för att få till nya möten litet snabbt. Som tur är, har många precis kommit tillbaka från jobbet och har inte så mycket inplanerat ännu så det har fungerat rätt bra. Jag har också förberett båda tidningarna, haft möten, gått igenom post och en hel massa andra saker. Efter sommarens händelser i Norge kan man ju inte ge ut en säkerhetstidning utan uppföljning, så jag har lyckosamt nog kommit över en riktigt bra text om hur man går från att vara fanatiker till terrorist och hoppas kunna komplettera med en intervju med någon från Säpo. Tiden är dock inte på min sida; bägge tidningarna måste snart vara klara och de nominerade måste definitivt vara utsedda om en vecka.

Dagarna går otroligt fort och blir onekligen en kontrast från vardagslunken och semesterns lata dagar. Jag saknar att vara pigg på kvällen och kunna sitta uppe länge. Men - jag älskar att jobba och det ger stimulans att få utsättas för litet positiv stress. Än så länge har jag allt under kontroll i mitt nya fina rum.

söndag 7 augusti 2011

Blandade känslor

Ögonblicksbild ett: The Blues Pub på Järnvägsgatan, lördag kväll:
– Jag har massor av kompisar som har barn och de tycker inte att det medför några inskränkningar i livet, säger en ung och rätt snygg kille i rullstol till en tjej som sitter på träbänken bredvid.

Ögonblicksbild två; Cino på Nybergs Torg, senare samma lördag kväll:
– Vad då, ska jag lämna min öl och gå då? Jag vill inte träffa några som jag inte känner, det är ju dig jag vill träffa, säger en tjej i 40-årsåldern i mobiltelefonen. Hon sitter kvar en stund och dricker upp halva glaset öl, innan hon packar ihop och går i väg ensam.

Jag älskar att iaktta och lyssna. Människors liv, leverne och öden är halva tjusningen med att vara ute på stan, åka på kryssning, flyga eller sitta på tunnelbanan. Just i går kväll låg möjligen en viss tragik i luften, när maken och jag var ute för att avrunda min semester. Det var en ljummen sensommarkväll och rätt lugnt i Sundbyberg. Vi tog ett glas öl respektive vin i solen på Järnvägsgatan innan vi förstås hamnade på Cino. Mitt i vårt glättiga och överkonsumerande samhälle finns det alltid hjärta och själ, tragik och lycka. När man lyssnar, utan att tjuvlyssna eller gotta sig, märker man snabbt att ordspråket "allt är inte guld som glimmar" stämmer. Det perfekta livet finns inte, alla drabbas av motgångar och sorger. Ibland mer och ibland mindre.

I morse tog jag min sedvanliga motionsrunda med väldigt blandade känslor. Ena stunden spritter kroppen av glädje och lycka. Stunden efter slår djupt vemod till långt in i kroppen. Det är kanske det här som kallas femtioårskris?

Det är lätt att säga vad jag är lycklig över; boendet, ungdomarnas välgång och välmående, att få vara en del av livet i Sundbyberg, att man såvitt man vet är frisk, jobbet, att såväl vår som sommar har bjudit sådant vackert väder, att vi får fira en student nästa sommar, att många roliga middagar väntar, att lägenheten ska piffas till framöver (även om det dröjer) och att alla mysiga after works snart kommer igång igen.

Det är också lätt att sätta fingret på vad som inger vemod; barnfamiljens lyckliga dagar är över, det är hart när omöjligt att samla de aktiva ungdomarna på en gemensam middag, semestern är slut, de långa resorna till jobbet, den kommande stressen på jobbet, oron för pappa, att bandet till en del gamla vänner börjar luckras upp, att mamma inte finns längre, att kroppen börjar protestera vid belastning, att både världsekonomi och privatekonomi är svajig just nu och att det väntas mycket regn kommande dagar, som en föraning om att hösten knackar på dörren...

Ögonblicksbild tre; blandade känslor i en balkongstol på Rökerigränd, en tidig söndagsmorgon.

lördag 6 augusti 2011

Fritt fall

Just nu känns det som om det är fritt fall vad gäller vikten! I går firades ju dottern i förskott och det känns som om jag då åt för en vecka. I dag skjutsade vi ut henne och vänner till Arlanda direkt på morgonen, så det blev inget motionerande heller. Bara okynnesätande. Nu är nya tider!

Det drabbar mig alltid när man skjutsar i väg någon av ungdomarna. Jag känner mig tom en lång stund. Nu vet jag att hon är framme och jag vet att hon klarar sig fint - det är bara själva separationen som är jobbig. Maken och jag fikade på Boullan när vi kom hem igen och när vi kikade in i lampaffären såg jag att lampan jag gillat sedan vi flyttade in var nedsatt 70 procent. Tyvärr hade inte affären öppnat ännu och när vi gick dit några timmar senare, var den borta. Den höll just på att slås in av personalen eftersom ett par tydligen köpt den minuten innan vi klev in! Vi lyckades dock köpa en annan kökslampa till nedsatt pris, så nu kan vi bocka av kökslampa. Det börjar ju mörkna ute nu...

Gårdagens firande var mysigt. Vi kunde sitta ute på ny-trädäckade balkongen och kika på människor och skvallra i många timmar.

Nu är det lördag afton. Sonen ska ut och festa igen. Då får väl vi också göra det... fast festandet för vår del är ytterst sparsamt. Ett glas vin på någon av stadens krogar står på agendan. Nu sätter jag punkt för semestern.

Jag kan med viss sorg konstatera att jag inte heller i år åkte in till Pridefestivalen och Prideparaden i dag.
Jag kan konstatera att sex veckor går fort.
Jag kan konstatera att min jobbmejl-inbox är tom eftersom jag ägnat en halvtimme om dagen åt mejl och hemsidesuppdatering.
Jag kan konstatera att sommaren har varit fantastisk vädermässig.
Jag kan summera.
Semestern. Är. Slut.

fredag 5 augusti 2011

Vågar vägra vågen

I dag vägrar jag att ställa mig på vågen. I onsdags var det god grillning och en hel del dryck hos goda vännerna - sådant är inte bra för viktminskningen. I går var det en lugn hemmadag utan större lust att göra någonting mer än att äta upp chokladen från kryssningen - sådant är inte bra för viktminskningen. I går kväll var sonen och jag på O'Learys för att se IFK Göteborg-AIK. Det innebar en god Ceasarsallad, vitlöksbröd och vin - sådant är inte bra för viktminskningen.

Nu har jag förvisso varit ute och motionerat i 45 minuter men dagen kommer att innehålla mexikansk smörgåstårta med nachos, cheesecake, ny drink och vin - sådant är inte bra för viktminskningen!

På torsdag ska jag väga mig igen! Då kör Viktväktarna igång här hemmavid - och då är semesterns sötebrödsdagar till ända så att det lättare att hålla igen för att nå den optimala målvikten.

Maken har lagt nytt fint trägolv på balkongen! Det tog nästan en och en halv dag, eftersom han har varit minutiöst noga med passformen - men det är riktigt, riktigt snyggt! Det känns nästan som om vi har fått ett rum till! Sonen, som har tillfrisknat men ändå varit hemma, har varit behjälplig och jag har förstås fått städa efteråt!

I dag firar vi dotterns 22-årsdag! I morgon skjutsar vi henne till Arlanda. Förhoppningsvis kommer sonen hem från Mjölby på söndag! Snart är allt som vanligt igen!

onsdag 3 augusti 2011

Moderskärlek in absurdum?

Sms från mamma till sonen klockan 7.45:
Nu går båten alldeles strax. Hur mår du i dag?

Sms från mamma till sonen klockan 9.27:
Hallå? Hur mår du? Sover du tungt eller är du sämre? Du känner mig; jag blir så orolig...

Inget svar.
Mamma säger till pappa att hon är orolig; tänk om han blivit sämre under natten, tänk om han spytt av sin höga feber och kvävts av sina egna spyor... Pappa blir också litet orolig. Frågar flera gånger om mamma har hört något.
– Nej, halv elva ringer jag, säger hon och kollar mobiltelefonen ännu en gång, där hon sitter på soldäck med ett glas mousserande vin.

Halv elva frågar pappa om hon ringt. Hon tar upp mobiltelefonen och ringer sonen, som svarar:
– Öh!
Lättnad. Han lever. Han kan kommunicera även han precis har blivit väckt av sina oroliga föräldrar.

Jag var ungkarlsflicka tills jag var sådär 25 år. Jag trodde aldrig att jag skulle bilda familj. Jag såg mig själv som hon som blev utan. Som aldrig skulle få uppleva kärleken och som - om jag över huvud taget någonsin fick barn - skulle vara ensamstående.

Redan när jag var barn och lekte med Barbie med bästa kompisen var mönstret tydligt. Min Barbie och Ken bråkade ständigt och separerade var och varannan timme medan kompisens Barbie och Ken levde i en lycklig mönsterfamilj.

När jag då, 27 år gammal, fick mitt första barn med maken, hade jag ingen som helst uppfattning om föräldraskapet. Vem hade kunnat ana att jag besatte sådana hönsmammeinstinkter? Det underliga är att jag inte var en hönsmamma när ungarna var små. Då tyckte i stället mina väninnor att jag var cool och lugn och alla frågade mig om råd. Jag räddes inte att flyga i väg på semester med fem månaders bebisar, jag tog med ungarna på krogen om det behövdes, de fick somna i soffor hos vänner när vi umgicks. Jag gick på någon grundmurad trygghetskänsla och var egentligen bara orolig en gång; när yngsta sonen skrek dygnet runt och vägrade äta vid sju veckors ålder. Då blev vi inlagda på sjukhuset och fick så småningom ett virus konstaterat. Läkaren tog min oro på högsta allvar, eftersom jag hade två barn sedan förut och ansågs rutinerad och lugn.

Det är snarare under barnens färd mot vuxenlivet som den där hönsmammeinstinkten har vaknat och ur ungarnas synvinkel förmodligen utvecklats till ett småjobbigt kontrollbehov. Jag behöver inte veta allt de gör men jag vill veta om de mår bra eller inte, om de ruvar på något, om de är ledsna eller om de ligger i riskzonen för något. Kanske är det åren inom polisen som har bidragit. Många av våra vänner har och har haft en betydligt mer liberal och otvungen syn på de risker som finns i samhället numera.

Jag minns när några av barnen skulle få börja åka hem själva från scouterna en kväll i veckan och kompisarna var oroliga för att någon skulle stanna bilen och slita in barnen vid busshållplatsen. Det var jag inte alls orolig för. Jag visste ju att de löpte betydligt mycket större risk för exempelvis rån uppe i centrum på eftermiddagarna.

På samma sätt vet jag vad de kan råka ut för på fyllan på väg hem sena nätter eller tidiga morgnar. På samma sätt vet jag hur lätt det är att tappa omdömet och testa nytt när man fått i sig litet alkohol - jag har verkligen sett vad som hänt med många när det gjort precis detta. Jag har följt ungdoms- och narkotikapoliser i deras arbete. Jag har föräldravandrat.

Samtidigt vill jag att ungdomarna ska behålla sin positiva och rätt sorglösa inställning till livet. Tids nog går de på sina egna smällar. Yngsta sonen fick till exempel möjligen betala de senaste två-tre veckornas intensiva leverne och anspänning (halkkörning, teoriprov, uppkörning, tatuering, 18-årsfirande, festande, körande och sena kvällar) med ett redigt virus. Hög feber och så ont i halsen att han självmant föreslog att vi skulle gå till läkaren. Det var därför jag blev så orolig när jag inte fick kontakt; han var verkligen sjuk och det triggade väl igång de där moderskänslorna igen...

De kommer jag alltid att ha kvar men naturligtvis lättar de med tiden. Går barnen igenom något jobbigt så kommer de naturligtvis tillbaka, på samma sätt som känslorna har gjort för min bror under hans jobbiga perioder och som känslorna gjorde för min mamma när hon var sjuk. Det var väl också någon form av liknande känslor som gjorde att jag ringde pappas husläkare i morse och bad om en remiss till sjukgymnast åt pappa. Det kan inte vara meningen att han ska ha ett sådan otränat ben vid blott 70 år! Det var förstås också de känslorna som fick mig att sitta och gråta under rättegången mot dotterns stalkare för ett par år sedan.

Nåja, när sonen väl gett livstecken ifrån sig i går, kunde maken och jag sannerligen njuta av det soliga däcket på båten. Vi åt gott, drack lagom mängd vin respektive öl och handlade litet i tax free-shopen, innan vi åter lade till i Stadsgården. Solbrännan hade bättrats på, vinförrådet fyllts på och mot alla odds var min vikt tillbaka där den var vid senaste invägningen!

Det är två dagar av min semester kvar och humöret är bättre. Det ska bli skönt att jobba igen och få in rutinerna. Det brukar kännas så i augusti. I kväll ska vi till goda vänner och äta middag och i morgon hoppas jag få se AIK spela match mot IFK Göteborg på O'Leary's. På fredag ska dottern firas, eftersom hon väljer att fylla 22 på Kanarieöarna. Det har varit en bra semester, trots allt.

måndag 1 augusti 2011

Ingen mamma att ventilera med

Kanske är det fem veckors semester som tar ut sin rätt. Kanske är det vetskapen om att det snart är dags att ta itu med vardagen på allvar igen. Något är det.

Som gör att jag känner mig deppig. Och fortfarande hämtar jag telefonen för att ringa mamma och ventilera det jag bär inom mig. Och då kommer jag på att jag inte har någon mamma att ringa. Igen. Det gör mig kanske ännu mer deppig.

I går deppade jag först när jag ställde mig på vågen. Semesterveckan hade satt sina spår. Sedan deppade jag för att det blev så varmt när jag tvättade. Vi åkte till dottern och lekte litet med katten, innan vi återvände hem. Sonen kroknade med något som kan vara halsfluss och jag och dottern åt på Cino innan vi gick till Råsunda IP och AIKs supporterdag där. Maken anslöt litet senare. Slutligen deppade jag över AIKs snöpliga förlust mot Elfsborg på kvällen.

I dag är en annan dag. Sonen är sjuk och vi har varit på vårdcentralen. Maken och jag har handlat på ICA Maxi, provkört Mazda 6, handlat presenter och bokat en dagskryssning till Mariehamn. Vi köpte sallad och satte oss nere vid vattnet vid Alviks strand och åt. Det var mysigt men sedan åkte vi till Solna Centrum en sväng. Han är litet rastlös, gode maken - han har ju precis börjat sin semester medan jag börjar ladda upp för att jobba igen.

Jag har också laddat mina stavar med nya stöt-kuddar så snart ska jag bege mig ut till Lötsjön. Deppigheten måste få ett slut. Offerkänslan måste få ett slut. Förmodligen har jag för mycket tid just nu, så jag grubblar, vrider och vänder på saker, funderar, spekulerar, får ågren och känner stress. Det blir nog annat ljud i skällan när jag börjar jobba på måndag och får riktiga problem att bita i, riktig stress att bekämpa! Just nu känns det motigt att tänka att man ska börja jobba men när man väl kommer igång brukar det vara skönt och ge stimulans.

"Den som i spegeln betraktar sig själv och finner sig trist, endast han är en sann pessimist."
(Alf Henrikson)

I dag är det den 1 augusti. De mörka kvällarna närmar sig. Och jag har fortfarande ingen mamma att ringa och prata med.

lördag 30 juli 2011

Rekapitulation och rutiner

Det känns tomt. Sommarveckan på Kreta är slut. Nu har vi kastats tillbaka i vardagen igen och det känns nästan som sorgligt. Förra fredagen satt jag här med ont i magen och ångest i kropp och sinne. Då slog en galning till i Oslo. En stor bomb exploderade i regeringskansli-kvarteren och en timme senare sköt han en massa norska ungdomar på Arbejderpartiets ungdomsförbunds konferens på en ö.

Vi följde händelserna på TV (svensk TV var under all kritik de första timmarna) och det var en helt overklig händelseutveckling. Dottern kom över och vi tog ett glas vin på Cino innan hon fortsatte ut på stan igen. Vi fortsatte titta på TV och kolla liverapporteringen på datorn. Världen kommer väldigt nära när något sådant här händer och i ovissheten kring huruvida det är ett terrorangrepp eller en galnings verk. Undra på att man känner oro och olust ibland! Trots den dramatiska kvällen, försökte vi få någon timmes sömn innan sonen meddelade sin hemkomst.

Jag kunde koppla av och sov någon timme till, tills klockan var fyra och det var dags att åka till pappa och hoppa in i taxin som tog oss till Arlanda.

På Kreta arbetade vi snabbt upp en fast rutin för dagarna:
07.30: Jag gick ut och motionerade, en stund senare gick maken och köpte bröd. En franska lades på pappas balkongbord.
08.15: Frukost på soliga balkongen - för en gångs skull bingo med havsutsikt.
09.00: Internet i receptionen för min del.
09.30: Dags att gå några steg ner till stranden och ta två stolar så nära havet som möjligt.
10.30: Pappa kom ner till stranden och växlade några ord. De sista dagarna hade han varit uppe på gatan och köpt Aftonbladet. En dag badade han, övriga dagar satte han sig i skuggan och löste korsord.
12.30: En klassisk lunch-tid, sedan dagarna då barnen var med. Vi satte oss oftast på Gregory´s och åt. Pappa drack Sprite, jag Cola Zero och maken en Mythos.
13.30: Pappa gick till poolbaren och löste mer korsord. Maken och jag badade och solade på stranden.
14.30: Maken och jag kapitulerade i värmen och satte oss i skuggan på hotellets beach bar. Jag tog ett glas vin och  maken ännu en Mythos.
15.15: Jag gick till pappas balkong och växlade några ord med honom innan jag satte mig på vår balkong med en kopp kaffe och läste.
18.30: Alkoholfri drink serverades till pappa i solen på balkongen. Några salta kex med fyllning och något lätt alkholhaltigt till maken och mig.
19.00: Promenad till restaurangen, oftast Kantari; vår favorit i en "trädgård" där man sitter under oliv- och avocadoträd och de har rediga fläktar och schnitzlar. En kväll åt vi på Platanias äldsta krog; Platanas, 61 år, och en kväll på Poseidon. Tyvärr var det taxistrejk så det blev varken OlivTrädet eller Gamla Platanias.
20.30: Gin & Tonic på någon av cocktailbarerna på gatan, ibland Mateio och ibland Ruinen.
22.00: Promenad hemåt. Sitta på balkongen en stund. Sova gott.

Det blev möjligen något enahanda men väldigt avkopplande. Jag saknade barnen - det är klart att det blir en annan sorts semester när sällskapet är större. Inte ett moln på himlen, 33 grader så gott som oavbrutet. En riktigt skön semestervecka som jag verkligen uppskattade och redan saknar.

Nu känns det litet tomt; trist att det är över.
Nu är allt som vanligt; middag med två av ungdomarna på Cino, sedan var de borta med vinden. Vi har knappast varit saknade. Vi är möjligen bara en belastning.
Nu är packningen uppackad och en maskin körd.
Nu är det långt kvar till nästa semester.
Nu kommer hösten snart.

fredag 22 juli 2011

Olust i stället för resfeber

Det borde vara resfeber jag kände. Det är olust. Det är oro. I största allmänhet. För ungdomarna i synnerhet. Om något skulle hända när vi är borta så vet jag att de skulle klara sig fint. De är ju självständiga unga vuxna nu. Ändå drabbades jag just av en oro. Det är litet för många osäkra kort på bordet just nu. Yngsta sonen har gett sig i väg på "skattjakt", i och för sig i sällskap med andra sonen  - men ändå. Han ska köra vår bil i en vecka. Det klarar han säkert jättebra men det medför också onekligen vissa risker.

Den andra sonen ska bila till Mjölby på söndag. Nybliven kattägare som han är, var han lovad av minst två kompisar att de skulle ta hand om katten när han är borta. Nu har bägge bangat ur och dottern ska ta hand om katten. Det där löser de säkert men jag blir litet frustrerad över att de farhågor som vi vuxna  har haft redan besannas.

Dottern har fortfarande inte fått tag i fastighetsförvaltaren för att få tag på de lakan och handdukar som ligger i den tvättmaskin som gått sönder och inte går att öppna. Det gör mig frustrerad. Telefonerna här hemma har börjat krångla igen och jag har fått felanmäla dem ännu en gång. Nu ska de väl åtgärdas när vi är borta. Det i sig är också en frustration. Jag drabbades just av en oförklarlig ledsamhet mitt i all oro.

Det gör mig olustig att vi ska i väg så tidigt i morgon bitti (klockan fyra) och att jag kommer ligga mer eller mindre sömnlös tills sonen kommer hem från festandet. Det som borde vara resfeber är snarare en allmän olust. Just nu, just i denna stund, skulle jag hellre vara hemma. I morgon när vi är framme, kommer det att kännas annorlunda. Jag är bra på att leva i nuet och jag kommer att njuta när jag väl är där.

Så nu blir det en timeout i det ändå helt meningslösa bloggandet. Nu ska jag fånga dagen, trots olust och oro. Kanske kommer resfebern snart.

Dubbelt firande

Rapport från en våg den 20 juli:
Minus 600 gram, totalt 6,3 kilo. Andra guldstjärnan (en per tre kilo ner) och 100 gram från målvikt. Hurra! Detta och sonens tatuering som gjorts under dagen (undantag en dag före 18-årsdagen) firades med ett glas vin på Cino med maken och sonen på kvällen. Ingen metallsmak längre!

Rapport från en 18-årsdag den 21 juli:
Sång vid sängen klockan 6.15: "Ni är ju sköna" var kommentaren när sonen öppnade Nespressomaskinen.
Teoriprov klockan 8.30: 54 av nödvändiga 52 poäng. Nöjd son bjuds på fika och salami- och briesmörgås på fiket vid Hemköp.
Körlektion klockan 13.00: Sonen har varit rastlös och gick i god tid till bilskolan för en körlektion. Jag fortsätter preparera middagen.
Mio klockan 13.30: Jag köper ytterligare en iläggsskiva till matbordet och släpar hem. Dukar sedan för sju personer. Lyssnar på Sommarprogrammet från dagen innan, där en kvinna berättar om hur hon inte bara vill överleva utan leva, i skuggan av sin mans cancer och död.
Järfälla klockan 14.45: Sonen gör sin uppkörning. Redan när han kör ut från Vägverket känner han att han kommer klara den, säger han senare.
Hallen på Rökerigränd klockan 16.10: "Åt helvete" svarar sonen när han kliver in genom dörren. Jag har våndats i en timme men tänker att om det hade gått åt skogen så hade han nog sms:at och känner att den långa tystnaden kan vara ett tecken på att har klarat det. Han får ringa oroliga pappa och lura honom innan han avslöjar de goda nyheterna! Myndig och körkort på en och samma dag - GRATTIS!
Sundbyberg klockan 16.40: Andra sonen kommer från jobbet. Vi fikar på caféet på Sturegatan. När vi kommer hem igen, dyker kusinen och dottern upp och så småningom även maken och pappa.
Matbordet klockan 18.45: Jordgubbs- och melonsoppa, fläskfilé med salami och mozzarella samt hemfriterade pommes frites och jordgubbpaj, allt serverat med champagne och vitt vin (även alkoholfritt).
Köket klockan 21.20: Diskmaskin fylls, körs och töms. Ny diskmaskin fylls och körs. Sedan blir det soffan och ett glas vin, Facebook och väntan på den nu myndiga sonen som är ute på stan med vänner.

Rapport från dag före avresedag den 22 juli:

* Åska och regn
* Tvättmaskinen går
* Nyhetsmorgon
* Väntan på ett mejl som ska bli startskottet för sonens dag
* Högar med kläder som ska packas
* Lämna bilnyckel till sonen, som ska ha bilen hela veckan
* Beställa taxi till Arlanda
* Inte glömma alla laddare
* Städa litet
* Förmana yngsta sonen
* Ringa pappa och påminna om alla praktiska saker
* Önska andra sonen trevlig resa till Mjölby
* Kolla om dotterns tvätt kommit tillbaka efter två dygn inlåst i en trasig tvättmaskin
* Behöver inte kontrollera vädret på Kreta, är rätt säker på att det väntas sol
* Njuta av min sista "egna" semesterdag - fyra veckor; var tog de vägen?

onsdag 20 juli 2011

Carpe diem


För 18 år sedan var det ännu en gråmulen sommardag, den 20 juli. Vi var på Kanaanbadet med bästa vännerna. Vi hade avverkat Nälstabadet under molnen någon dag innan. De visste att vi behövde underhållas i väntan på förlossningen.

Hittills hade jag gått två dagar över tiden och om det skulle bli som de två föregående gångerna kunde det bli tiotalet dagar till. ”Om inget har hänt till i morgon, kan ni komma till oss och äta paj i morgon kväll”, sade de tröstande.

Vi åkte hem och någonstans sen eftermiddag kände jag av de första värkarna. På kvällen åkte vi över med dottern och sonen till mamma och pappa. Sedan åkte maken och jag hem och försökte sova litet. Den här gången tänkte vi vänta länge innan vi åkte in. På nattkröken var det dock dags.

Vi "checkade in" på KS, efter ett stopp på McDonald’s, någon gång vid tvåtiden på natten. Då var det rätt nära. Personalen trodde att barnet skulle födas som sina syskon, strax före fyra på morgonen. (Dottern 03.54 och sonen 03.50) men värkarna avtog tyvärr, så de fick sätta in värkstimulerande. Det gjorde de sista timmarna outhärdligt jobbiga. Dessutom var det var första förlossningen utan någon som helst bedövning, de trodde hela tiden att det var för sent för att lägga någon, så jag fick klara mig med lustgas. Ryggmärgsbedövning har jag inte tagit/fått någon av gångerna men bäckenbottenbedövning underlättade de två första förlossningarna.

Men - klockan 05.48 den 21 juli föddes så äntligen yngsta sonen. Precis som när dottern föddes fick jag komma till familje-BB, där maken fick bo om han ville. Han hade ju dock två småttingar hemma, så han fick åka hem och avlösa mamma. När mellanbarnet föddes förlorade jag nästan 1,5 liter blod efter förlossningen (förmodligen eftersom han var så stor), så det ansågs vara en förlossning med komplikationer, vilket gjorde att jag fick ligga på en vanlig BB-avdelning i tre dygn.

Det var för övrigt det värsta under mina tre förlossningar. Han låg där på min mage, 56 cm lång och 4,1 kg tung, när jag plötsligt dimmigt hörde en sköterska säga:
– Lise-Lotte, mår du inte bra?
Hon berättade senare att hon sett sonen tappa färg och då förstod att jag höll på att svimma på grund av att jag börjat blöda så ymnigt. Sonen lades i massa handdukar och gavs till maken medan – jag vet inte hur många/alla tillgängliga - människor hängde på min mage med knutna knytnävar. Det var tre eller fyra fullvuxna människors kroppstyngd på en otroligt öm degklump direkt efter en förlossning. Själv skulle jag andas i lustgasmasken men smärtan var fullständigt olidlig. Den synnerligen handgripliga manövern, tillsammans med en spruta, skulle stoppa blödningen. Dagen efter fick jag blodtransfusion.

Nåväl, yngsta sonen och jag åkte hem redan förmiddagen efter förlossningen. Dagen han föddes var en riktig höstdag med regn och blåst men när maken och syskonen kom och hämtade oss var det uppehåll. Jag minns att vi stannade till vid kiosken på Sörgårdsvägen för att köpa glass till ungarna innan vi åkte direkt till mamma och visade upp bebisen. Jag har ju alltid blivit extremt pigg direkt efter förlossningarna - vilken endorfinkick – så vi hade besökare i flera dagar efteråt. Syskonen var så stolta över lillebror. Och vi var så stolta över våra tre barn! Då som nu!

I går fick äntligen yngsta sonen göra sin halkkörning. Han kom till Tornparken med fika efteråt, där jag låg och solade. Det hade inte varit helt odramatiskt; han var nämligen inte registrerad för körningen denna dag heller - men de gjorde ett undantag så han fick göra körningen och fick sitt intyg därifrån. 

Jag och dottern åkte till min mormor på kvällen, eftersom hon skulle klippas. Hon gav ett förvirrat intryck, visste inte om det var morgon eller kväll, vilken veckodag det var och blev dessutom andfådd mellan varven. Det är inte särskilt underligt; hon är 97 år och väldigt ensam men ändå sorgligt. Hon har vid de två senaste besöken gett uttryck för att hon inte vill leva längre, hon har ju ändå ingen livskvalitet tycker hon. Så den dagen hon går, vet vi i alla fall att hon är nöjd. Hon är färdig. 

Senare på kvällen mötte vi sonen som kom hem från Norrland, försenat. En del av sträckan drabbades av en nerdragen el-ledning så han hade fått ta ersättningsbuss en bit. Vi tyckte litet synd om såväl honom som kattungen, så han fick skjuts hem.

Det är onsdag. Solen skiner. Jag ska städa, tvätta och handla. Jag ska ändå leva i och njuta av nuet. Makens syster ringde i går och berättade att hennes sambos ena son råkat ut för en MC-olycka och var svårt skadad. Det var ännu en påminnelse om att livet är så skört, så skört. Carpe diem!

tisdag 19 juli 2011

Stolt morsa

I går gav sig sonen i väg till Gillingebanan för halkkörningen. Som alla vet ligger inte Gillingebanan nästgårds men han kom dit på en timme. Strax därefter ringde han. Han fanns inte inbokad! Bilskolan hade gjort någon miss så han var på väg mot bussen igen. För säkerhets skull ringde han receptionen på Gillingebanan och meddelade att han skulle åka därifrån men då tyckte de att han skulle komma tillbaka och vänta en stund. Det kunde ju hända att några inbokade inte dök upp.

Sådan tur hade han dock inte. Han fick med oförrättat ärende bege sig hemåt igen. Åh, jag led! Han måste ha varit så besviken! Hela mitt modershjärta och min morsamage skrek av medlidande. När han kom hem igen, ville jag gå med honom till bilskolan och reda ut allting. Absolut inte på ett otrevligt sätt (alla kan göra misstag) men ändå försäkra mig om att de skulle ordna en ny tid snabbt.

Det tyckte inte sonen var någon bra idé. Han ville sköta det där själv, inte komma dit med en förälder. Han hade ju varit i kontakt med dem och den ansvariga skulle höra av sig inom kort.
I stället bjöd jag på tröst-fika på Cino. Då ringde bilskolan. Ny tid på Gillingebanan var bokad till i dag på morgonen och han får bilhyran vid uppkörningen i ersättning (över tusen kronor). Det var ju riktigt snyggt fixat! Vi gick i väg och bokade tid för sonens tatuering och sedan avslutades "tröstandet" med pannkakor till middag.

När jag var ute och gick i solen i morse slog det mig vilka fantastiska ungdomar vi har! Hur otroligt handlingskraftiga och proffsiga de har blivit. Jag tänkte på när dottern och jag varit på visning av hennes lägenhet i snöstormen samma dag som mamma dog och hur hon resolut ringde bostadsföretaget och med super-trevlig telefonröst lämnade ett meddelande och sedan ringde igen dagen efter - och fick lägenheten!

Jag tänkte på den djurvänliga 20-åriga sonen, som vid sidan av hårt arbete, läst på så engagerat om katter, försäkringar, vaccinationer och ordnat krångliga resor för att kunna ta hem kattungen.

Jag tänkte på snart 18-åriga sonen som jonglerar med två jobb, stort socialt umgänge, studier, körkortsstudier och inte räds att ifrågasätta eller ordna upp missförhållanden eller problem.

De är både handlingskraftiga och socialt kompetenta. De har jobb och bostäder. De är trevliga och roliga att umgås med. Jag är verkligen så tacksam och stolt över dem och älskar dem så otroligt mycket!

Jag är inne på fjärde semesterveckan. Maken tycker att jag gör för litet och om någon frågar vad jag har gjort kan jag inte säga något specifikt. Ändå har jag gjort något i princip varje dag. Det är ju inga stora saker men litet fix och trix. Jag har en rätt bekväm semesterrutin; jag går upp när maken går till jobbet, vid klockan sju. Jag läser tidningen och äter frukost. Sedan kör jag stavgången i 45 minuter. När jag kommer hem, sätter jag mig framför TV:n med datorn och lägger ut någon nyhet på tidningens hemsida, samt bloggar. Jag gör mig i ordning och sätter sedan igång med det jag ska göra.

I dag blir det litet solning i Tornparken. Tyvärr är väl gräset dyngsurt efter gårdagens regnande men det får jag ta! Jag ska bara ligga där och njuta av tillvaron och av vissheten att jag och maken har så fantastiska ungar!