Det slår mig hårt. Nu när jag är sjuk saknar jag mamma ännu mer. I vissa lägen behöver alla lite kärlek och stöd. Hon ringde alltid när jag var sjuk, hon kollade av läget en lång tid efteråt. Hon pushade mig att gå till läkaren när det behövdes.
Visst finns maken här och fixar det praktiska men hos mamma var jag ändå mammas flicka, även om jag var 48 år.
Vem ska ringa och kolla hur jag mår nu, vem ska visa lite oro och vem ska säga åt mig att gå till läkaren när jag inte har vett att göra det själv?
Herregud vad ensam och eländig jag känner mig... Och i morgon är det tre månader sedan hon dog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar