tisdag 16 november 2010

Märklig känsla

Det är en märklig känsla att se förslag på objektbeskrivning och annonser på sitt hem sedan tjugo år. Men det ser fint ut och det låter bra! Hoppas nu bara att någon vill bo här...

Samtidigt mår jag dåligt över det faktum att vi sätter mellanbarnet litet på pottan nu. Tanken är ju att han ska flytta in i vår lägenhet i Hässelby så småningom. Nu kanske han inte vill det - nu kanske han vill flytta med oss till Sundbyberg? Samtidigt är lägenheten i Hässelby så himla fin... ett perfekt första boende nära tunnelbanan. Men då måste ju också dottern finna något som hon trivs med... Kanske gör vi fel som flyttar redan nu? Vi skulle kanske hållit oss till de ursprungliga planerna att bo kvar tills yngsta sonen tagit studenten? Kommer någon av våra barn känna sig förfördelad? Det är ju verkligen något man inte önskar. Jag vill ju att de alltid ska känna sig välkomna hemma och att vi alltid har velat dem allt det bästa. Kanske gör vi fel? Den tanken finns där - just ur det perspektivet.

Samtidigt ville jag ju inte vänta för länge med en flytt. Det är en lärdom jag dragit av mina föräldrar, som bodde kvar i villan alldeles för länge. När de väl tog steget till lägenheten konstaterade de att de skulle gjort det för länge sedan och nu fick de bara njuta av två år tillsammans i centrum. Mamma lär aldrig mer komma ner dit för egen maskin.

Blev ledsen när jag pratade med henne i dag. Hon har ont och svårt att andas. Hon har dessutom svårt att prata och hostar till i varje ord. Tur att ASIH kommer dit på torsdag. Vi pratade länge, planerade den femtioåriga bröllopsdagen och hon ville informera om deras ekonomi - så att vi vet sedan. Men jag tror hon blev litet gladare under samtalet.

Det märks så tydligt att hon vill avsluta saker och ting, så att ingenting blir hängande i luften den dag det är dags. Det går inte en dag utan att jag tänker på den dagen...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar