Dagen D

I går kastades jag mellan tvivel och förtvivlan. Efter några timmar på morgonen kände jag att fyran i Solna nog var det optimala, att jag får ge avkall på min längtan till Sundbyberg och min önskan att bo på Rökerigränd. När jag var på sjukhuset med mamma, började mäklarna ringa. Budgivningen var i gång i Solna och kunde vi komma på visning på Rökerigränd under tisdagen? Vi fick välja tid. Det kan komma in fler spekulanter men annars ligger vårt bud för närvarande högst. Om vi fortfarande är intresserade efter visningen och säljaren är nöjd kan vi skriva kontrakt.

På kvällen var det after work med fyra exspjutspetsar, varav en bor på Västra Vägen i Solna. Jag förhörde mig nogsamt om området, vägen från tunnelbanan och allt annat jag kom på.

När jag kom hem vid halv nio på kvällen kände jag att Rökerigränd var det optimala. Hela min magkänsla skriker att det är där jag vill bo. Mamma och två av vännerna menade att en trea på sikt räcker och att det visst går att ha många middagsgäster även i en trea samt att Sundbyberg slår Solna med hästlängder.

Sedan började maken prata om hur vi ska få in dubbelsängen i klädkammaren och då kom tvivlet igen.
Under natten och nu på morgonen har jag börjat känna att vi kanske är galna som planerar en flytt redan nu.

Är jag beredd att lämna min komfortzon? Jag menar; jag har ju inte rört mig många meter sedan jag var 15 år om man bortser från mina utlandsvistelser/resor. Familjen flyttade till Vidholmsbackarna 1977, jag till Aprikosgatan 1980, till Abiskovägen 1988, vidare med maken till Maltesholmsvägen 1988 och så till Björnskogsgränd 1991.

Vi har två ungdomar kvar i hemmet och för mig får de bo kvar hur länge de vill. Vi har dottern på två kilometers avstånd, föräldrarna på två kilometers avstånd, bror med familj som grannar. Hur tänker vi? Borde vi kanske vänta?

På bussen på morgonen träffade jag en kollega som bor i Sundbyberg. Hon blev eld och lågor och beskrev Sumpan som himmelriket med alla butiker, restauranger, kaféer, pubar och invånare. Det är verkligen småstadskänsla, där man till och med hälsar på varandra. Det är enkelt att gå ut och ta ett glas vin efter maten, om man inte vill äta ute. Känns lägenheten för trång, går man bara ut och sätter sig på ett fik...

Förvirringen är total, samtidigt är det litet av Dagen D. I kväll klockan 17.30 ska vi träffa mäklaren och eventuellt de andra som lagt bud, för att titta på lägenheten och mäta hur vår dubbelsäng får plats i klädkammaren och om vår soffa får plats i vardagsrummet.