Jag har varit totalt ointresserad av att blogga. Innerst inne är jag möjligen litet motståndare mot att fläka upp hela privatlivet i offentlighetens ljus.
Jag följer ändå ett stort antal bloggar och blir ofta litet trött på prettokänslan i en del bloggar och Facebookstatusrader. Kan man inte försöka bli bekräftad IRL i stället för att söka bekräftelse på nätet? Det blir så mycket "titta hur mycket jag tränar", "titta hur kär jag är", "titta hur mycket jag har att göra", "titta hur mycket jag bakar", "titta vilka fina vänner jag har", "titta vilket roligt jobb just jag har", "titta vilken god mat jag lagar en tisdag" och liknande. Och så kommer det som ett brev på posten några uppmuntrande kommentarer eller "tummen upp"-symboler. Det är helt OK men ibland står det mig upp i halsen. Jag har själv varit där, lagt upp fina foton på julgodis och berättat om allt vi gör - men innerst inne ger det mig en känsla att det är "ett skyltfönster", något av en konstlad lycka. Jag har säkert fel men det känns litet... ytligt. Och då är inte jag - alltid - någon djup person som måste se en mening med allt.
Däremot finns det också en stor mängd bloggar med mycket mening, känsla och kärlek, bloggar som skrivs av människor som lever i någon form av sorg eller glädje och med insikter som man själv kanske saknar. De ger mig betydligt mer att läsa.
Men - jag är en nyfiken själ och måste testa själv innan jag definitivt kan uttala mig (det gäller dock inte saker som bungyjump, bergochdalbanor och andra våghalsiga företeelser), så nu har jag startat denna blogg, eller dagbok som det hette förr i världen. Jag är inte beredd att göra bloggen helt offentlig, än i alla fall. Det kommer förmodligen bli något av ett mellanting mellan den ytliga prettobloggen och den djupa bloggen med mycket mening.
Det är något av en utmaning att vara mitt i livet. Barnen har vuxit upp och är självständiga unga vuxna, själv börjar man notera ett kroppsligt förfall och så blir föräldrarna äldre och sjuka - eller åtminstone svagare. Det är i den utmaningen jag tar avstamp. Det är i den utmaningen jag lever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar