Ett år

I dag är det ett år sedan vännen dog. Hon kämpade och kämpade, ville fylla femtio, ville se sina döttrar ta studenten. Hon hann fylla femtio och hon hann se tjejerna ta studenten. Den dagen var hon på ett sprudlande humör och orkade festa ordentligt.

Sedan såg jag henne bara ett par gånger till. En gång när vi fikade på Brostugan på sommaren och så på en middag hemma hos oss i början av hösten. Det var så tydligt då hur märkt hon var av sin förbannade sjukdom. Det kändes i hela kroppen att det inte var långt kvar. Hon fick ASIH, hon låg inne. Hon fick blodtransfusioner, hade kalkbrist, kom hem någon vecka. Åkte in. På slutet orkade hon inte prata själv så jag fick ringa maken.

Jag ser hur jag går mellan två intervjuer i Gävle och det var svinkallt när jag pratade med honom veckan innan hon dog. Sedan vaknade jag mitt i natten och kände att jag måste ringa honom och fråga om det gick att besöka henne på Jakobsbergs sjukhus. Det kändes helt akut och nödvändigt. När jag ringde på morgonen, vid niotiden, hörde jag på hans röst att det inte var så bra. Väldigt snart fick jag klart för mig att det var slut. Han hade sms:at mig sent kvällen innan (den 28:e) precis när hon gått bort, men haft fel nummer.

Jag gick in på jobbets toalett och grät. Förstås. Jag hade ju följt hennes sjukdom från den dag då hon fick cancerbeskedet, också en oktoberdag fast sex år tidigare. Jag minns att jag samlade ungarna vid köksbordet och med gråt i rösten berättade. Jag minns också alla cellgiftbehandlingar, operationer, alla samtal om livet och döden, alla biverkningar och alla nya inslag i sjukdomen (som började som aggressiv bröstcancer).

Men framför allt vill jag minnas tiden innan cancerbeskedet.

Vårt första möte när vi skulle vattna hos dem när de åkte på bröllopsresa, vårt andra möte på Väddö när vi båda väntade våra första barn. Våra promenader med flickorna i barnvagnen, våra andra graviditeter, min tredje när hon var litet avundsjuk men gulligt bjöd in oss på paj mitt i sommaren för att vi skulle få fördriva tiden om vi gick över utsatt datum - men hur vi fick lämna återbud eftersom förlossningen satte igång. Alla våra gemensamma semestrar, från Bornholm, Kanarieöarna, Skåne, Västervik, Öland, Gotland, Orsa... Alla våra gemensamma nyårsaftnar i Hässelby Strand, Hässelby Villastad, Skälby, Kälvesta... Alla våra middagar med barn och utan barn.

I dag tänder jag ett ljus för Eva. Och minns.