I tre år levde jag i ett helvete. Jag trodde jag kunde hantera det men nu när jag snart har varit därifrån i ett år inser jag att ingen kan hantera ett helvete. Då, under de tre åren, förekom tankar på hämnd. Vissa människor ska inte driva företag, inte ha anställda. Det borde fler få veta - så att de inte hamnar i samma vidriga helvete. Med tiden bleknar minnena. Jag delar dem dock med nästan 20 andra människor och vi behåller kontakten och skrattar åt eländet.
I går blev jag påmind. Äntligen ringde en journalist från Journalisten. Han höll på att skriva en artikel om helvetet och ville höra om jag kunde träffa honom. Det kunde jag. Fast jag kunde knappt sova under natten. Oro, rädsla och andra tankar flög genom mitt medvetande. Vad kan han göra, hur kan han jävlas, hur kan han hämnas...
Journalisten rynkade pannan. Ville inte riktigt tro att det kunde vara så illa. Den artikeln han tänkt skriva bara växte och växte. Han satt med information som han inte alls räknat med. Han fick skriftligt - rädda citat, händelseförlopp och kränkningar i massor.
Efteråt skakade jag nästan. Det kändes som jag befann mig i chock. Under dagen duggade sedan rapporterna från mina forna kollegor tätt; han har ringt sju-åtta av dem och fått höra samma sak. Flera av dem, inklusive jag, har varnat honom om att han själv kan bli utsatt när den han skriver om får reda på vad som pågår. Nu vädjar journalisten om att vi ska ställa upp med våra namn och på bild. Visst borde vi? Vi är nästan 20 personer. Törs vi? Ska vi verkligen vara skrämda till tystnad?
Den optimala hämnden är nära nu. Det gör mig inte lycklig eller tillfredsställd. Kanske kan det få fler att tacka nej till feta erbjudanden från honom. Kanske kan någon få tillbaka sitt självförtroende. Kanske blir det litet jobbigt en kort stund för orsaken till alla problem.
Det ger mig nog, trots allt, en viss känsla av förnöjelse...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar