Att acceptera sin kropp med alla fel och brister, att blotta den "fula verkligheten" i en värld där det har blivit så viktigt att vara perfekt och att stå för allting - det är modigt. Och det gör Mia Skäringer. Hon kliver in på scenen i en minimal bikini och knyter ihop allting ett par timmar senare. Det är skratt, det är feelgood och det är sorgligt. Jag skrattade så tårarna rann när hon beskrev drömmarna om förlossningen och sedan hur verkligheten blev. Jag fick en tår i ögat när hon med ord och sång beskrev sorgen vid skilsmässan och att hon bara skulle få femtio procent av barnens uppväxt. En väldigt tänkvärd föreställning, för såväl ung tjej som mig mitt i livet.
I mångt och mycket har Mia Skäringer kommit längre än vad jag har - jag har inte accepterat min kropp ännu och jag släpper inte lika lätt på bilden av det perfekta - även om jag verkligen önskar att jag kunde göra det.
Jag kan vakna på nätterna och ha rå-ångest över att jag går upp i vikt och att jag inte ser ut som för tio år sedan. Min vikt ligger i mitt medvetande absolut hela tiden. Jag vet att det inte är viktigt. Jag vet att det är oviktigt eftersom folk runt omkring mig är döende - det är livet som är viktigt. Jag vet att jag inte är groteskt stor - men det sunda förnuftet rår inte på min bild av mig själv som fet, ful och fyrtioåtta.
Jag har jobbat med min självbild sedan jag gick hos en otroligt bra barn- och ungdomspsykiater vid 17 års ålder, eftersom jag hatade mitt utseende/mig själv så mycket att jag inte ville leva - och trodde det berodde på min vikt.
Jag är snart 49. Jag får jobba vidare på min självbild...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar