Ingen mamma att ventilera med

Kanske är det fem veckors semester som tar ut sin rätt. Kanske är det vetskapen om att det snart är dags att ta itu med vardagen på allvar igen. Något är det.

Som gör att jag känner mig deppig. Och fortfarande hämtar jag telefonen för att ringa mamma och ventilera det jag bär inom mig. Och då kommer jag på att jag inte har någon mamma att ringa. Igen. Det gör mig kanske ännu mer deppig.

I går deppade jag först när jag ställde mig på vågen. Semesterveckan hade satt sina spår. Sedan deppade jag för att det blev så varmt när jag tvättade. Vi åkte till dottern och lekte litet med katten, innan vi återvände hem. Sonen kroknade med något som kan vara halsfluss och jag och dottern åt på Cino innan vi gick till Råsunda IP och AIKs supporterdag där. Maken anslöt litet senare. Slutligen deppade jag över AIKs snöpliga förlust mot Elfsborg på kvällen.

I dag är en annan dag. Sonen är sjuk och vi har varit på vårdcentralen. Maken och jag har handlat på ICA Maxi, provkört Mazda 6, handlat presenter och bokat en dagskryssning till Mariehamn. Vi köpte sallad och satte oss nere vid vattnet vid Alviks strand och åt. Det var mysigt men sedan åkte vi till Solna Centrum en sväng. Han är litet rastlös, gode maken - han har ju precis börjat sin semester medan jag börjar ladda upp för att jobba igen.

Jag har också laddat mina stavar med nya stöt-kuddar så snart ska jag bege mig ut till Lötsjön. Deppigheten måste få ett slut. Offerkänslan måste få ett slut. Förmodligen har jag för mycket tid just nu, så jag grubblar, vrider och vänder på saker, funderar, spekulerar, får ågren och känner stress. Det blir nog annat ljud i skällan när jag börjar jobba på måndag och får riktiga problem att bita i, riktig stress att bekämpa! Just nu känns det motigt att tänka att man ska börja jobba men när man väl kommer igång brukar det vara skönt och ge stimulans.

"Den som i spegeln betraktar sig själv och finner sig trist, endast han är en sann pessimist."
(Alf Henrikson)

I dag är det den 1 augusti. De mörka kvällarna närmar sig. Och jag har fortfarande ingen mamma att ringa och prata med.