Kärlek. Då. Nu. För alltid.

Jag önskar att mamma hade skrivit något brev, en hälsning, en rad med något budskap. Något som jag kunde läsa för att påminna mig om hennes skrivstil, hennes uttryckssätt och framför allt hennes kärlek.

Jag har ingenting kvar. Inte ett vykort, inga brev, ingen hälsning. Och det är så tomt. Samtidigt vet jag att jag var älskad. Att jag var viktig.

En kollega gick bort i måndags. Han arbetade på Helsingborgskontoret och jag har nog aldrig träffat honom men flera av dem jag umgås med har drabbats av sorgen. Det gick fort. Aggressiv leukemi, tre månader från diagnosen. Livet är så skört. Det kan gå så fort.

Jag måste komma ihåg att förmedla till mina ungdomar att jag älskar dem. Utan förbehåll, för alltid, oavsett vad. De är mina allt. Jag skulle kunna göra vad som helst för dem. Alltid.

När jag väntade andra barnet, funderade jag mycket över om det verkligen var möjligt att älska ännu ett barn, lika mycket som jag älskade vårt första barn. Det var det. Och när jag väntade tredje barnet visste jag att kärleken vidgas och fördjupas, att kärleken inte har några gränser, att kärleken räcker till både ett, två och tre barn.

Jag har älskat dem med hela mitt hjärta från graviditetstestets positiva streck genom vidriga förlossningar till trotsåldersperioder och tonårsperioder och jag kommer älska dem tills jag tar mitt sista andetag. Som jag förstås hoppas dröjer en oändlig massa år men som jag inser att jag inte rår över.

Då. Nu. För alltid.