Att reflektera över kärlek är omöjligt om jag inte samtidigt reflekterar över mitt äktenskap. Det finns i vårt äktenskap en grundmurad kärlek, solid och stark. Även om det inte alltid märks. Åren har slipat av guldkanten och det är litet mer slitet mellan varven. I botten finns dock många års äkta kärlek och respekt.
Det var absolut inte kärlek vid första ögonkastet men vi kom åtminstone ihåg varandra sedan vi setts första gången. Jag gick reseledar- och flygvärdinneutbildning i början av 1984 och när vi tjejer längtade hem som allra mest under våra åtta veckor på Mallorca, så lovade jag att arrangera en stor spansk fest när vi väl kom hem. Inför festen fick min bästa kompis man, som var/är polis, som vanligt bjuda några kollegor för att vi skulle få in fler killar.
Den här gången kom K med. Mitt intryck var att han var lugn och trevlig. Jag försökte få honom på gott humör och föreslog att brorsan och kompis som var DJ:s skulle spela Elvis eller något. Jag uppfattade ju att han var äldre. Han protesterade och frågade om vi inte hade något med Whitney Houston eller Spandau Ballet i stället.
Det gick ett år, det blev 1985. På hösten var det valrörelse. Jag jobbade som ombudsman på Socialdemokratiska kvinnoförbundet och höll just på att avsluta ett av mina torgmöten i Kista, när en radiobil kom rullande. Jag blev orolig, eftersom vi dragit över tiden på vårt mötestillstånd men när rutan drogs ner såg jag att det var K. Vi hälsade glatt och igenkännande och han skrev villigt på min framsträckta lista mot våldspornografi. Efter en månad i London åkte jag sedan i väg på min jordenrunt-resa. Den gick via transibiriska järnvägen i Ryssland i en vecka, till Kina där vi var i tio dagar. Sedan stod HongKong, Australien (700 mil i Greyhoundbuss) och Nya Zeeland (jul), Fijiöarna, Hawaii (nyårsafton på Waikiki Beach), Los Angeles, London och två dagars bussresa till Stockholm på litet mer än tre månader. När jag tänker på det förstår jag hur oroliga mamma och pappa var när jag tog båten till Finland med min ryggsäck. Det här var ju tiden innan mobiltelefoner och Internet. Det var post som skickades poste restante till respektive länders huvudpostkontor och det var enstaka long distance calls.
Jag hade fått några frilansuppdrag från Polistidningen och en bostadstidning, så jag skrev om polisen i Australien och Nya Zeeland samt bostadssituationen i några städer under resan. När jag var hos polisen på Nya Zeeland bad de mig skriva en artikel om svensk polis. Så när jag kom hem frågade jag kompisens man om råd och fick tips om att ringa befälet i Vällingby. Han i sin tur var väldigt vänlig och lovade att ordna så att jag skulle få åka ett pass med ”vår bästa patrull, K och O”. Det gjorde mig glad men nervös. K ”kände” jag ju litet. Det blev en intressant kväll i radiobilen, även om O var sjuk så det var en annan polisman med. Framåt natten släppte de av mig vid mitt hem på Aprikosgatan.
Jag återvände till England men kände att min tid där snart var utmätt. Det var 1986 och jag kände att det var dags att börja tänka på pensionen och skaffa ett fast liv i Sverige. Precis när de tankarna börjat rota sig fick jag ett jobberbjudande från Stockholms Arbetarekommun, heltidstjänst som informatör/journalist. Jag hade inga svårigheter att bestämma mig. Så när artikeln var publicerad i den nya zeeländska polistidningen skickade jag den och några foton till K och skrev av någon anledning att jag skulle komma hem för gott till sommaren.
Hösten 1986 arrangerade vi en traditionell fest, jag och bästa vännen, och då började vår relation ändå spira litet. Vi hade mycket att prata om och när natten gick mot dag promenerade vi upp mot Vällingby tillsammans med en annan festdeltagare. Jag tänkte gå över Grimstafältet hem, alternativt ta en taxi. K tyckte absolut inte att jag skulle gå över något fält, jag kunde ju sova hos honom, på soffan. Jag tyckte det var helt ointressant att sova på någons soffa. Efteråt inser jag att det förmodligen var hans försök att ”ragga” men jag var för dum för att förstå att han inte alls tänkt att jag skulle sova på någon soffa. Men å andra sidan är det lika sannolikt att han faktiskt tyckte att jag kunde ha sovit på hans soffa. Han var inte så raffinerad direkt och han kan än i dag inte svara på om han hade några avsikter...
Jag insisterade dock på att jag skulle gå eller ta taxi, så våra vägar skildes och jag fick en snabb puss på kinden. Långt efteråt fick jag höra att han litet bittert sett mig gå iväg med den andra killen och att han på något sätt trott att vi skulle göra sällskap hem. Så var förvisso inte fallet, jag tog min taxi och vart den andra killen tog vägen har jag ingen aning om.
Nu fanns i alla fall något där. Det blev jul och jag skickade ett julkort (som bästa kompisen fick signera också) men fick också ett av honom. I januari 1987 åkte jag till Lanzarote med mina föräldrar och samtidigt åkte han till Gran Canaria med kompisar. Vi skickade av en händelse vykort till varandra.
I februari var det dags för ny fest hos kompisen och nu var det spännande. Just på den här festen fick dock en annan kille, som jag hängt med litet till och från genom åren, för sig att han verkligen ville att vi skulle satsa på varandra. Det innebar att jag fick försöka ta ett allvarligt snack med honom i hallen och då blev förstås K nyfiken och var tvungen att gå förbi. Det kändes oändligt pinsamt!
Kvällen fortskred dock och så småningom var det bara jag och K kvar. Vi liksom väntade ut varandra. Värdparet började gäspa litet och jag bestämde att jag skulle åka hem och beställde taxi. K bestämde sig för att han lika gärna kunde följa med. Vi satte oss i taxin och ingen av oss visste vad vi skulle säga. Det blev nästan litet löjligt. Naturligtvis var det jag som fick ta initiativ och fråga om han ville följa med hem. Han drog litet på det och sa retoriskt ”Ja.... ska jag det?” och bollade därmed över beslutet till mig. Och på den vägen är det.
Vår relation var litet seg i början. Han ringde efter några dagar från en båt, på fyllan, och då blev jag jätteglad. Så jag frågade om vi skulle ses någon gång. Han drog på svaret. Jag fyllde snabbt i att vi kunde gå på bio. Han drog på svaret... ”Ja, det har jag inte tänkt på men ... vi får väl höras...”. Men vi började i alla fall ses och efter ett tag tog han också egna initiativ och tyckte vi skulle gå på någon restaurang eller så. Jag ägnade dock många timmar med att diskutera med bästa vännerna om han verkligen var intresserad, eftersom han var så obeslutsam hela tiden.
Det hela flöt förvisso på och blev mer regelbundet och en relation, fram tills en dag i oktober, då han plötsligt deklarerade att hans känslor inte räckte till. Han hade berättat att han skulle ta hand om sin systerson en dag och jag litet i förbifarten frågat om inte jag kunde få vara med. Då svalnade tydligen hans känslor. Jag bröt ihop. Han bröt ihop. Och så gick han.
Det var de värsta dagarna i mitt liv tror jag. Det är enda gången jag inte har kunnat äta. Jag satt på helgmiddag hos mina föräldrar och var helt tom. Vi åkte på studiebesök med jobbet till Globen, som höll på att byggas och vi var på ishockey. Jag var bara tom.
På fjärde kvällen ringde han. Frågade om han fick komma över, kunde ta med litet mat. En stund senare stod han i min lilla hall med några kok-korvar och en hel flaska Kahlua. Jag minns inte vad han sade, men gesten betydde allt.
Sedan var det verkligen vi. Vi introducerade varandra för våra föräldrar. Jag fick träffa hans syster med familj. Efter hans sista resa utomlands med kompisar i december, då han ringde flera gånger och jag skickade brev, så presenterades jag för hans kompisar. Vi bokade en resa till Mallorca. Vi arrangerade fester och vi levde ett underbart kärleksfullt liv fullt av kärlek och passion.
Vid midsommar samma år, 1988, flyttade jag in i hans tvåa på Abiskovägen, den 1 september förlovade vi oss i köket och samma höst blev jag gravid med dottern. K var rädd att det skulle ta lång tid att bli med barn så han tyckte det var lika bra att jag slutade med p-piller på en gång. Vi köpte femman på Maltesholmsvägen, flyttade in och började renovera alla rum med hjälp av mina föräldrar. Samtidigt fick jag nya jobbet på Polisen, där jag började den 1 februari 1989, gravid i fjärde månaden. De ville ha mig – trots att jag blivit med barn under ansökningsförfarandet, vilket hedrar dem.
Dottern föddes 1989, vi gifte oss den 16 december 1989 och sedan tickade det på. Ett missfall, flytt till radhuset, sonen föddes i april 1991, ett missfall till, nästa son föddes i juli 1993. Det här var den absolut bästa och lyckligaste tiden i våra liv. Vi grälade aldrig. Jag tror vi hade vår första meningsskiljaktighet när yngsta sonen var flera månader gammal. Vi hade många vänner med bebisar och små barn, ett underbart stort umgänge och fantastiska semestrar.
Maken har stått vid min sida i vått och torrt, under konflikter på jobbet och i framgångar. På samma sätt vill jag tro att han känner att jag stått vid hans sida i alla år. Vi har delat så mycket och kompletterat varandra perfekt under barnens uppväxt. Han har med den äran fått ta hand om dem när de varit magsjuka och jag har fått rycka ut tänder, hålla de jobbiga och svåra samtalen och sätta de yttersta gränserna. Gemensamt har vi skött skjutsningar, lämningar, hämtningar, föräldramöten och alla andra praktiska göromål. Gemensamt har vi upplevt över tjugo helt fantastiska år.
Vår kärlek, vänskap och trygghet vilar på en stadig och solid grund, som aldrig kommer att rubbas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar