onsdag 3 augusti 2011

Moderskärlek in absurdum?

Sms från mamma till sonen klockan 7.45:
Nu går båten alldeles strax. Hur mår du i dag?

Sms från mamma till sonen klockan 9.27:
Hallå? Hur mår du? Sover du tungt eller är du sämre? Du känner mig; jag blir så orolig...

Inget svar.
Mamma säger till pappa att hon är orolig; tänk om han blivit sämre under natten, tänk om han spytt av sin höga feber och kvävts av sina egna spyor... Pappa blir också litet orolig. Frågar flera gånger om mamma har hört något.
– Nej, halv elva ringer jag, säger hon och kollar mobiltelefonen ännu en gång, där hon sitter på soldäck med ett glas mousserande vin.

Halv elva frågar pappa om hon ringt. Hon tar upp mobiltelefonen och ringer sonen, som svarar:
– Öh!
Lättnad. Han lever. Han kan kommunicera även han precis har blivit väckt av sina oroliga föräldrar.

Jag var ungkarlsflicka tills jag var sådär 25 år. Jag trodde aldrig att jag skulle bilda familj. Jag såg mig själv som hon som blev utan. Som aldrig skulle få uppleva kärleken och som - om jag över huvud taget någonsin fick barn - skulle vara ensamstående.

Redan när jag var barn och lekte med Barbie med bästa kompisen var mönstret tydligt. Min Barbie och Ken bråkade ständigt och separerade var och varannan timme medan kompisens Barbie och Ken levde i en lycklig mönsterfamilj.

När jag då, 27 år gammal, fick mitt första barn med maken, hade jag ingen som helst uppfattning om föräldraskapet. Vem hade kunnat ana att jag besatte sådana hönsmammeinstinkter? Det underliga är att jag inte var en hönsmamma när ungarna var små. Då tyckte i stället mina väninnor att jag var cool och lugn och alla frågade mig om råd. Jag räddes inte att flyga i väg på semester med fem månaders bebisar, jag tog med ungarna på krogen om det behövdes, de fick somna i soffor hos vänner när vi umgicks. Jag gick på någon grundmurad trygghetskänsla och var egentligen bara orolig en gång; när yngsta sonen skrek dygnet runt och vägrade äta vid sju veckors ålder. Då blev vi inlagda på sjukhuset och fick så småningom ett virus konstaterat. Läkaren tog min oro på högsta allvar, eftersom jag hade två barn sedan förut och ansågs rutinerad och lugn.

Det är snarare under barnens färd mot vuxenlivet som den där hönsmammeinstinkten har vaknat och ur ungarnas synvinkel förmodligen utvecklats till ett småjobbigt kontrollbehov. Jag behöver inte veta allt de gör men jag vill veta om de mår bra eller inte, om de ruvar på något, om de är ledsna eller om de ligger i riskzonen för något. Kanske är det åren inom polisen som har bidragit. Många av våra vänner har och har haft en betydligt mer liberal och otvungen syn på de risker som finns i samhället numera.

Jag minns när några av barnen skulle få börja åka hem själva från scouterna en kväll i veckan och kompisarna var oroliga för att någon skulle stanna bilen och slita in barnen vid busshållplatsen. Det var jag inte alls orolig för. Jag visste ju att de löpte betydligt mycket större risk för exempelvis rån uppe i centrum på eftermiddagarna.

På samma sätt vet jag vad de kan råka ut för på fyllan på väg hem sena nätter eller tidiga morgnar. På samma sätt vet jag hur lätt det är att tappa omdömet och testa nytt när man fått i sig litet alkohol - jag har verkligen sett vad som hänt med många när det gjort precis detta. Jag har följt ungdoms- och narkotikapoliser i deras arbete. Jag har föräldravandrat.

Samtidigt vill jag att ungdomarna ska behålla sin positiva och rätt sorglösa inställning till livet. Tids nog går de på sina egna smällar. Yngsta sonen fick till exempel möjligen betala de senaste två-tre veckornas intensiva leverne och anspänning (halkkörning, teoriprov, uppkörning, tatuering, 18-årsfirande, festande, körande och sena kvällar) med ett redigt virus. Hög feber och så ont i halsen att han självmant föreslog att vi skulle gå till läkaren. Det var därför jag blev så orolig när jag inte fick kontakt; han var verkligen sjuk och det triggade väl igång de där moderskänslorna igen...

De kommer jag alltid att ha kvar men naturligtvis lättar de med tiden. Går barnen igenom något jobbigt så kommer de naturligtvis tillbaka, på samma sätt som känslorna har gjort för min bror under hans jobbiga perioder och som känslorna gjorde för min mamma när hon var sjuk. Det var väl också någon form av liknande känslor som gjorde att jag ringde pappas husläkare i morse och bad om en remiss till sjukgymnast åt pappa. Det kan inte vara meningen att han ska ha ett sådan otränat ben vid blott 70 år! Det var förstås också de känslorna som fick mig att sitta och gråta under rättegången mot dotterns stalkare för ett par år sedan.

Nåja, när sonen väl gett livstecken ifrån sig i går, kunde maken och jag sannerligen njuta av det soliga däcket på båten. Vi åt gott, drack lagom mängd vin respektive öl och handlade litet i tax free-shopen, innan vi åter lade till i Stadsgården. Solbrännan hade bättrats på, vinförrådet fyllts på och mot alla odds var min vikt tillbaka där den var vid senaste invägningen!

Det är två dagar av min semester kvar och humöret är bättre. Det ska bli skönt att jobba igen och få in rutinerna. Det brukar kännas så i augusti. I kväll ska vi till goda vänner och äta middag och i morgon hoppas jag få se AIK spela match mot IFK Göteborg på O'Leary's. På fredag ska dottern firas, eftersom hon väljer att fylla 22 på Kanarieöarna. Det har varit en bra semester, trots allt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar