När det långsamt sjunkit in att det var fredag, att de nominerade i Security Awards var klara och hade offentliggjorts, att den 61-timmar långa arbetsveckan (faktiskt den "värsta" i mitt liv tror jag) var över, att Fast Food var korrläst och lämnad till layout, att alla detaljer inför mötet i nästa vecka var klara, att en viktig intervju var bokad... ja, då flexade jag ut. Klockan var 15.20 och jag åkte förvirrat hem.
När jag hade ringt två jobbsamtal hemma och försökt uppdatera mig på nyhetssajter och bloggar, gick maken och jag till Bishops Arms och åt en god middag. Jag ville verkligen vara trevlig och social men var så trött, så trött. Väl hemma igen tittade vi på en inspelad video men jag sov mest. Sedan kom 22-nyheterna.
De visade hur föräldrar till de skjutna ungdomarna på Utöya i Norge i somras, nu hade fått åka till ön under dagen. I regnet hade de tagits omhand, familj för familj, av polis och Röda korset och bland annat fått besöka platsen där just deras barn hade mött döden. De flesta blev skjutna, andra drunknade när de försökte fly. Man hade satt upp tält med mat och dryck på ön och det fanns kuratorer och andra stödfunktioner där. En ung tjej som överlevt berättade om morgondagen, då alla de överlevande med anhöriga ska få besöka ön. 69 personer dog den där dagen i juli, då Anders Behring Breivik begick vansinnesdådet.
Det kom en tår i ögat. Inga ungdomar ska behöva uppleva något så fasansfullt som detta. Inga föräldrar ska behöva förlora sina barn på ett så barbariskt sätt. Det är en sådan vidrig händelse, utförd av en sådan sjuk person att det känns helt ovärdigt. Man kan tänka, men inte förstå, att barnen kan förolyckas i trafiken, på resor, på nätterna på stan - men kan aldrig någonsin tänka tanken att de ska skjutas ihjäl i tidernas största massmord.
Sorgen blev oändligt påtaglig när jag tänkte på hur dessa föräldrar måste ha mått i går, på båten ut, under vandringen, när de satte ner ljus och blommor på platsen där deras ungdomar dött och när de sedan måste lämna platsen igen.
Ett stråk av sorg hade redan dragit igenom min kropp. Jag satt på tunnelbanan och rensade ut sms från jobbmobilen, eftersom jag faktiskt redan har fått min nya smartphone (HTC Wildfire S). Och bland alla jobb-sms, fanns två sms från "mamma". Bara alldagliga hälsningar men ett livstecken från någon som inte finns längre. Jag drog en mycket djup och sorgsen suck och raderade dem.
Det känns som om jag varit på fest. Jag är så trött! Natten blev allt annat än lugn. Sonen, som jobbade, ringde och sade att han måste åka in till sjukhus när han slutade, för han hade brännskador på ett finger. 350 graders grillyta. Han hade ordentligt ringt Sjukvårdsupplysningen, som tyckte att han skulle åka in. Sedan kunde jag inte somna om. Det var ett finger, inte hela han - men oron finns där ändå. Vi hade litet sms-kontakt under natten, senast vid tretiden då han väntade på läkaren - sedan har jag inte hört något. Det beror förmodligen på att han är hemma och sover men oron finns där. Han måste ha så ont...
Den andra sonen kom hem vid två efter festande och det var förstås en annan orsak till oro. Dottern kommer hem från Kanarieöarna i natt. Jag tror hon kommer tycka det är skönt att komma hem. Bara min misstanke om att hon kanske har litet hemlängtan sätter igång mina känslor. Vad är det med en gammal förälder? Man vill sina barn så gott, man lever sig med i deras känslor så innerligt...
Men vi har i alla fall våra barn omkring oss. De lever. Det är jag så oändligt tacksam för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar