Blandade känslor

Ögonblicksbild ett: The Blues Pub på Järnvägsgatan, lördag kväll:
– Jag har massor av kompisar som har barn och de tycker inte att det medför några inskränkningar i livet, säger en ung och rätt snygg kille i rullstol till en tjej som sitter på träbänken bredvid.

Ögonblicksbild två; Cino på Nybergs Torg, senare samma lördag kväll:
– Vad då, ska jag lämna min öl och gå då? Jag vill inte träffa några som jag inte känner, det är ju dig jag vill träffa, säger en tjej i 40-årsåldern i mobiltelefonen. Hon sitter kvar en stund och dricker upp halva glaset öl, innan hon packar ihop och går i väg ensam.

Jag älskar att iaktta och lyssna. Människors liv, leverne och öden är halva tjusningen med att vara ute på stan, åka på kryssning, flyga eller sitta på tunnelbanan. Just i går kväll låg möjligen en viss tragik i luften, när maken och jag var ute för att avrunda min semester. Det var en ljummen sensommarkväll och rätt lugnt i Sundbyberg. Vi tog ett glas öl respektive vin i solen på Järnvägsgatan innan vi förstås hamnade på Cino. Mitt i vårt glättiga och överkonsumerande samhälle finns det alltid hjärta och själ, tragik och lycka. När man lyssnar, utan att tjuvlyssna eller gotta sig, märker man snabbt att ordspråket "allt är inte guld som glimmar" stämmer. Det perfekta livet finns inte, alla drabbas av motgångar och sorger. Ibland mer och ibland mindre.

I morse tog jag min sedvanliga motionsrunda med väldigt blandade känslor. Ena stunden spritter kroppen av glädje och lycka. Stunden efter slår djupt vemod till långt in i kroppen. Det är kanske det här som kallas femtioårskris?

Det är lätt att säga vad jag är lycklig över; boendet, ungdomarnas välgång och välmående, att få vara en del av livet i Sundbyberg, att man såvitt man vet är frisk, jobbet, att såväl vår som sommar har bjudit sådant vackert väder, att vi får fira en student nästa sommar, att många roliga middagar väntar, att lägenheten ska piffas till framöver (även om det dröjer) och att alla mysiga after works snart kommer igång igen.

Det är också lätt att sätta fingret på vad som inger vemod; barnfamiljens lyckliga dagar är över, det är hart när omöjligt att samla de aktiva ungdomarna på en gemensam middag, semestern är slut, de långa resorna till jobbet, den kommande stressen på jobbet, oron för pappa, att bandet till en del gamla vänner börjar luckras upp, att mamma inte finns längre, att kroppen börjar protestera vid belastning, att både världsekonomi och privatekonomi är svajig just nu och att det väntas mycket regn kommande dagar, som en föraning om att hösten knackar på dörren...

Ögonblicksbild tre; blandade känslor i en balkongstol på Rökerigränd, en tidig söndagsmorgon.