Tiden rinner i väg

Det är högsommar utanför fönstret och har så varit i flera dagar. Jag hinner inte njuta och får litet panik. Det känns precis som om sommaren rinner ifrån mig och jag sitter på perrongen (jobbet) och tittar på! Försöker intala mig själv att det kommer bli många fler sommardagar, både i år och kommande år.

I söndags var jag, maken och pappa på Millesgården och åt lunch, sedan smet maken och jag ut och tog ett glas vin respektive öl på krogen mittemot vår balkong i eftermiddagssolen. Det var hur underbart som helst. Därefter gav jag mig iväg till Golfängarna och tog ett varv runt Lötsjön. Då drabbades jag av en (kort) stunds fullständigt lyckorus! Det var så underbart vackert och så fantastiskt fint med all grönska, alla dofter och alla människor på ängarna. Det var riktigt gamla gubbar och gummor, muslimer, barnfamiljer, thaiboxande killar, grillande par, motionerande ungdomar och så lilla jag i denna stora, vackra värld. Helt otroligt! Där har jag hittat mitt nya motionsställe till semestern. Jag längtar efter stavgång runt sjön tidiga sommarmorgnar!

Men - allt har ett slut. Så även lyckoruset. Nu är jag mest allmänt nöjd. Vädret och omständigheterna gör att jag saknar mamma otroligt mycket just nu. Jag hade så gärna velat ha många år till med henne och fått ha med henne på våra utflykter och resor.

Vi har bokat en vecka på Kreta i sommar med pappa. Det blir tomt utan mamma! Jag konstaterade för mig själv i går att det inte går en enda dag utan att jag tänker på henne och saknar henne.

För mindre än ett år sedan på Karpathos.

I måndags var jag och dottern hos min mormor, som ville bli klippt. Hon hamnar alltid i sin saknad och sina frågor kring  mammas sjukdom. Det vill liksom inte gå in att hon dog "snabbt" och att hon hade lungcancer. Vi ältar samma sak varje gång. Men den här gången grät hon inte i alla fall. Hon har inte någon livslust kvar, det är väldigt uppenbart och tydligt.

Funderar en del på före detta svägerskan, som ska få sitt bröst bortopererat. Jag kan inte föreställa mig känslan av att veta att man ska bli av med ett av sina bröst. Kanske vill man bli av med det, eftersom det är där det onda sitter men ändå... Känslan av att bli litet stympad och att dessutom kanske få genomgå behandlingar därefter...

Utanför skiner solen. Maken är frustrerad över att AIK förlorade matchen mot Åtvidaberg i Svenska Cupen i går kväll och jag är frustrerad över att människor omkring mig är sjuka och dör, över att jag inte får njuta av det vackra vädret när det är som bäst - när man faktiskt inte vet vad morgondagen har att bjuda. Tiden rinner liksom i väg! Och jag vill inte sitta på perrongen och titta på! Jag vill leva!