Mors Dag

Vaknar upp till första Mors dag, utan mamma. Det känns otroligt sorgligt att inte åka över med en blomma eller en present! Samtidigt är den mediala uppmärksamheten kring Mors dag löjligt överdimensionerad.

I dag skulle också vännen ha fyllt år, om hon inte hade gått bort i spridd bröstcancer. Jag och pappa ska åka till minneslunden om en stund.

En dag som denna tänker jag också på en annan mamma, mina brorsbarns mamma, som också drabbats av bröstcancer men där utgången förvisso och förhoppningsvis ser betydligt bättre ut. Hennes sjukdom har ändå påverkat mig under den gångna månaden och jag funderar mycket över hur kusinerna mår i allt detta. Det tär. Det är för tätt inpå. Det är helt enkelt överjävligt att folk ska drabbas!

... I går åkte maken och jag spontant in till stan för att titta på Stockholm Marathon. Vi kom in till Odenplan precis när täten sprang förbi första gången. Vi satte oss på Primo Ciao Ciao, åt lunch och tog ett glas vin respektive öl. Jag fick se PopCop eskortera täten även andra varvet innan vi tog bussen hem igen.

När vi åkte tunnelbana in, gjorde jag en - i mitt tycke - intressant reflektion. När jag hade avverkat min första Londonperiod, så där vid 18-19 årsåldern, tyckte jag stockholmarna var så otroligt trista. Jag satt på tunnelbanan och föraktade alla vuxna som satt djupt försjunkna i sina morgontidningar. Landet, läs de vuxna, kändes trångsynta, ointresserade och icke kontaktbara. Ingen hade ögonkontakt, ingen log, ingen lämnade plats åt någon annan.

Nuförtiden är det ungdomarna som sitter djupt försjunkna, fast i sina mobiltelefoner. De känns trångsynta, ointresserade och icke kontaktbara. De söker ingen ögonkontakt, de ler inte, de lämnar inte plats åt någon annan - de har bara ögon för sina små leksaker. Nu ska jag inte säga att detta bara är ett ungdomligt fenomen; det sitter även vuxna (även jag själv mellan varven) och spelar, sms:ar, väljer låtar, bloggar, läser facebook, twittrar etc - men just i går, i den tunnelbanevagn vi satt, var det bara ungdomar som ägnade sig åt sociala medier på ett fysiskt icke-socialt vis. Jag börjar bli gammal; det känns i sanning sorgligt när två personer - även vuxna - sitter intill varandra och blippar på en telefon, i stället för att prata med varandra.

Vi satt uppe och tittade på en riktigt bra film i går kväll; Utlämnad. Det var idel bra skådisar (Mery Streep, Reese Witherspoon och Jake Gyllenthaal) och en riktigt bra handling kring terrorism och USAs sätt att behandla/godkänna behandling av misstänkta terrorister. Tyvärr orkade jag inte hålla mig vaken till slutet klockan 01.00, så jag ska försöka beställa filmen i stället.

Nu tänker jag av någon anledning på en mycket tidig morgon, den 9 augusti för 22 år sedan. Mitt i födslovåndorna spelades "Regn hos mig" med Orup på radion. Det är regn här också. När kommer sommaren?

Sista fotot på mig och vännen. Hon har två månader kvar att leva.
I dag skulle hon fyllt år. En ros till dig!