Det är mycket stöttande nu. En vän vet inte vad hon vill i livet och tror att hon kanske vill skilja sig. En annan vän har upptäckt att 17-åriga sonen har rökt hasch och är rådvill. Jag lyssnar, försöker ge råd utifrån bästa förmåga och är åter tacksam över att jag har det rätt så bra, trots allt. Men - vem tröstar Knyttet, som Tove Jansson skulle säga? Ibland blir jag litet trött på att alltid vara den som ger - men sällan får något tillbaka.
Samtidigt är det självklart att ställa upp för sina vänner, sina släktingar, sina barn... Mem vem ser när jag däckar? Det kan vara litet svårt, eftersom jag sällan utåt visar något - än mindre berättar det. Där kan jag sakna gotlandsvännen jättemycket. Hon såg liksom alltid när det var något och på den tiden berättade jag så mycket mer.
Nåja, bra kvinna reder sig själv. Jag får plocka upp mina egna spillror så gott det går. Men just nu känns det som om jag skulle behöva ett energitillskott av något slag...
Dagen har ägnats åt förhandlingar med en stor organisation för att få till stånd ett samarbete som betyder mycket för tidningen. Högsta chefen förväntar sig ju en "Lottaeffekt på minst en miljon kronor" på det ekonomiska resultatet, så det är bara att börja producera. Samtidigt börjar jag också känna litet lätt panik; det är jul snart och innan dess måste en tidning vara tryckfärdig! Och nu går vi in i ett aktivt juryarbete i tävlingen Arla Guldko, där jag ska besöka två av de nominerade aktörerna under veckan. Fast - mitt ledord är ju att allting är möjligt så det är bara att ta tjuren vid hornen och sätta i gång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar