Prövande prövning

Morbror ringde i morse. Mormor ville besöka mamma. Det var en tanke som slog mig i går och som jag inser är oundviklig. Morbror själv är dunderförkyld och ska naturligtvis inte besöka en lungsjuk syster, så det var bara att ta på sig uppdraget.

Fast jag vet att mamma inte vill. Hon vill skydda sin mamma. Det var bara att axla ansvaret, åka och hälsa på mamma och berätta att jag skulle komma tillbaka med mormor. Då bröt mamma ihop och grät. Hon vill verkligen inte, tror att mormor ska bryta ihop och då kommer mamma bryta ihop ännu mer. Bara när mamma grät ville jag bryta ihop. Åh, så mycket vidrigt elände!

Jag garanterade klämkäckt att det skulle gå bra, att vi bara skulle stanna en kort stund. När jag gick grät mamma igen. Hon var sämre i dag. Hostade mer. Men de har gjort lungröntgen och ska tömma lungorna på vätska på St Göran endera dagen.

När jag gick pratade jag med nattsköterskan. Berättade med darr på stämman att jag satt i kläm mellan två starka viljor och att mamma kanske skulle vara ledsen och uppjagad. Måste säga att personalen är fantastisk. Hon skulle se till att all personal höll litet extra koll! Dags för en hel massa tårar i bilen igen. Jag bävade verkligen för mötet! Risken fanns ju att vi alla tre skulle bryta ihop!

Hem, byta bil till sonens bil, så mormor kan klättra in. Till Hässelby och hämta mormor, stuva in rullatorn och återvända till Bromma sjukhus i snö och kyla. Jag kände mig mördande slut. Som tur var, skulle brorsan och pappa vara kvar där. Mamma ville det. När vi klev in på rum 18 blev jag förvånad. Av den gråtande modern fanns ingenting kvar. Hon såg glad och pigg ut och pratade på. Jag undrade i mitt stilla sinne om hon fått något uppåttjack eller om hon ansträngde sig.

Jag måste dock säga att mötet gick väldigt bra. Mormor, som var förvarnad om mammas tillstånd, skötte sig exemplariskt och mamma fick bara enstaka hostattacker. Jag pladdrade på lätt forcerat så att det inte skulle bli några tysta stunder. Sedan åkte pappa och bror (som varit på Sophiahemmet och gjort ultraljud på pappas svullna vad) hemåt och vi andra pratade en stund till.

Eftersom jag hade lovat mamma att det skulle bli ett kort besök, bröt vi upp rätt snart. Då hade mamma haft några riktigt jobbigt hostattacker först. Vi gick därifrån, pratade litet med sköterskan och innan jag lämnade rummet gjorde mamma och jag tummen upp mot varandra i hemligt samförstånd.

En bestämd dam, här på 95-årsdagen 2009.

Mormor var lättad efteråt. Hon tyckte inte att mamma hade varit så dålig som hon föreställt sig. Fast hon tillade, mest för sig själv, att mamma kanske hade ansträngt sig för hennes skull. Det var nog oändligt viktigt att hon fick göra det där besöket. Hon ska ju leva kvar när mamma går bort.

Jag ringde brorsan när jag kom hem och fick mina misstankar bekräftade; mamma hade varit jättedålig och tyst tills mormor och jag kom; sedan ansträngde hon sig till det yttersta! Hon skulle ha en Oscar för sin prestation, lilla mamma.

Både brorsan och jag tycker att hon är sämre än i går. Det blir ännu en natt med usel sömn. En kollega sade att de flesta dör vid tretiden på natten, då sömnen är som djupast. Jag undrar varför de ska tömma hennes lungor om de verkligen tror att det är helt kört?! Finns det en chans att det blir litet bättre en period? Enligt sköterskan ska man ju göra det för att hon ska få lättare att andas.

Så har Luciadagen 2010 gått, utan att jag sett en enda Lucia. Och jag ser över huvud taget inget ljus i mörkret.