Slutet nära

I dag vill jag inte skriva så mycket. Egentligen vill jag bara lyfta luren och ringa till mamma och berätta hur eländigt det är. Det är då jag minns att jag inte kan ringa mamma, eftersom det är hos henne eländet är.

I dag var det ännu sämre. Hon låg där med öppen mun, askgrå i ansiktet, och sov. Hörde att jag var där, nickade svagt när jag frågade om hon hörde mig. Fick en hostattack och storknade nästan. Sov vidare. Blev orolig en stund och kved. Sov vidare. Jag känner så väl igen det här från svärmor, på slutet.

Jag pratade med sköterskan igen. Hon höll med om det är tveksamt om mamma orkar med någon dränering av vätskan i lungorna och att jag kanske borde vara med på S:t Göran i så fall. Hon höll med om att en människa som inte kan äta, inte heller lever så länge - kanske två, tre veckor i bästa fall och om man är vid god vigör. Hon berättade att mamma inte kan få dropp eftersom man är rädd för att det blir ännu mer vätska i lungorna då.

Satt hos mamma, som möjligen var än mer dåsig eftersom hon precis fått litet morfin, en timme, pratade litet mellan varven men var mest tyst för att inte störa henne eller locka henne att prata. Hon nickade knappt synligt när jag gick. Det enda hon väste som svar på en av mina frågor var "inte så farligt" om smärtan. Det är tveksamt om hon kommer ihåg att jag har varit där.

Ringde pappa innan jag bröt ihop. Han berättade att hon varit vaken när han var där och att hon orkat väsa fram några ord. Bland annat några ord med innebörden "jag lämnar er nu".

Ringde brorsan och bröt ihop. Han hade inte tänkt åka dit eftersom det är julhysteri på Systembolaget men stack direkt dit för säkerhets skull. Till honom hade hon också orkat säga några ytterst sparsamma ord.

Det är nära nu. Hjärnan säger att det vore skönt för henne att få somna in. Hjärtat säger något helt annat. Jag orkar inte ens tänka på ett liv utan mamma.