Som om inte lördagsbesöket på sjukhuset var jobbigt... När jag kom till sjukhuset i går fick jag faktiskt en chock över hur mycket sämre mamma blivit bara på ett dygn! Pappa och jag kom in i rummet och såg henne ligga, nästan medvetslös. Hon vaknade knappt när vi började prata med henne. Sakta kom hon till liv, askgrå i ansiktet.
Och jag ser döden i hennes ansikte nu, på precis samma sätt som jag gjorde hos vännen. Det var ett regelrätt slag i ansiktet, i hjärtat, i själen - fast jag vet!
Jag vet att hon är döende. Jag vet att hennes dagar är räknade. Jag kan för mig själv tänka att det är lika bra att dagen kommer - det finns ju verkligen ingen annan utväg. Men när jag såg henne där, hörde henne försöka prata, förstod hur dåligt hon mådde slog det mig ändå hårt, otroligt hårt.
Jag gick ut till sköterskan och pratade. Nej, hon tror inte att mamma kommer hem något mer. Det är inte långt kvar. Hon har visserligen bra syresättning men är så skör och blir så andfådd av allting. Det är inte att tänka på att köra henne till KS för en hjärnröntgen, jag fick nästan för mig att det inte ens är värt att göra en lungröntgen.
Vi hade en verkligt bra pratstund, jag och snälla sköterskan. Hon sade att vi kunde få bo på sjukhuset, att de skulle ringa när som helst på dygnet, att det inte är så att hjärtat bara stannar utan att det är mer av en kroppslig kollaps, att hon har tecken på en infektion i kroppen men att det kan vara en cancerreaktion och vi var väl rätt eniga om att det bästa vore att det tog slut. Vi kunde få träffa en läkare men jag sade att jag tror att vi har situationen klar för oss.
Sedan gick jag tillbaka in och höll masken. Sköterskorna skulle byta säng till mamma, så att hon inte får liggsår, men eftersom hon är orolig och har ont i benen så accepterade hon morfin (!) så pappa och jag fick vänta en stund utanför. Då berättade jag för honom - men han såg ju själv! Han kunde se morfar på slutet sade han.
Fick ett sms från brorsan och svarade nog rätt burdust om vad som väntar. Men han var i alla fall beredd när han någon timme senare kom in.
Mamma kvicknade dock till litet av morfinet och började prata. Hon ville till och med ha en näringsdryck. Hon har fortfarande litet galghumor, så vi pratade på och när brorsan med fru kommit, åkte pappa och jag hem. Men då brast det fullständigt.
Brorsan ringde faster, jag ringde morbror som i sin tur ringde mormor. Sedan var jag värdinna och trevlig när svägerskan med dotter kom in en timme på kvällsfika. Hela natten ligger man och undermedvetet väntar på samtalet, funderar på begravningen, undrar när det ska ske. Morfar hade ju urstarkt hjärta och levde på övertid alldeles för många veckor.
Det är måndag morgon. Jag pratade med sjukhuset i går kväll. Då hade hon varit litet pratglad och lugn, nöjd. I dag på morgonen har sköterskorna lussat för patienterna. Mamma hade svårt att andas vid halv tre men blivit bättre av inhalation och bricanyl. Hon har fortfarande bra syresättning och är lugn, hälsade systern.
Det är så svårt att skriva om det, så svårt att tänka på det. Ögonen svämmar över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar