fredag 17 december 2010

Så kom slutet del 2

Och klockan fem i tre ringde mobilen. Då tyckte sköterskan att vi skulle komma in igen. Hon hade blivit sämre, andningsuppehållen längre. Jag hoppade i kläderna som jag förberett, ringde pappa och brorsan. Lade fram postens kuvert med julkort och en order om att någon skulle posta dem, eftersom det var sista dagen om man vill vara säker på att de hinner fram till jul. Samåkte med brorsan. Blev insläppt. Nattsköterskan kom med kaffe och lingondricka och hade satt fram sköna fåtöljer till oss alla tre.
Fy vad extremt jobbigt det var. Hon kämpade och lät sämre och sämre. Det är märkligt hur man i sådana där situationer plötsligt bara gråter och i nästa stund småpratar och kanske till och med kan skratta litet, för att bara sedan börja gråta igen. Det gick ett par paket näsdukar.

Klockan halv sju blev det märkbart sämre. Då kände vi att det inte kunde vara långt kvar. Nu var det allvar! Och fem i sju drog hon sista andetaget. Jag höll henne i handen och alla grät. Det kom ett par suckar till innan hon var helt lugn.

Efter en stund gick brorsan ut och hämtade en sköterska, som lyssnade med stetoskop och konstaterade att det var slut.

Vi fick en stund till med henne och sedan fick vi ostmackor och kaffe och juice. Jag ringde maken, som också grät och som skulle informera ena sonen. Jag ringde dottern och andra sonen, min morbror som i sin tur skulle ringa mormor. Jag fick sms från min kusin som erbjöd sig hjälp och som sedan åkte över till mormor för att stötta.

Vi fick sitta i ett enskilt rum medan de piffade till mamma. Sedan fick vi gå in och ta farväl. Ännu ett ljus fanns på plats på en duk, på sängbordet som städats från maskiner och mediciner. Ögonen var slutna, munnen fortfarande litet öppen. Hon var klädd i en tunn ny nattsärk, kammad. På bröstet låg en bukett blommor och hon låg inbäddad i ett beiget överkast (samma som vi köpte till vår dubbelsäng inför visningen fast i motsatt färgsättning).

Det var svårt att lämna rummet men dags. Vi tog plastkassen med hennes tillhörigheter, torkade tårarna, tackade för oss och gick.

En kvart senare mötte svägerskan och maken upp i numera pappas lägenhet. Vi satte på kaffe, maken tände ett ljus, jag satte mig på mammas plats och så satt vi en kort stund. Sedan pockade verkligheten på. Jag ringde jobbet, brorsan ringde begravningsbyrån som anlitats vid svärmors och bästa kompisens begravningar och fick mot alla odds besökstid redan klockan 10.00. Det var bara att göra sig klar för avfärd. Tyvärr kunde vi inte hitta det Vita Arkiv som jag vet att mamma skrivit men vi hade en ganska god uppfattning om hur hon vill ha det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar