Så kom slutet

I tisdags kväll var mamma så sjuk, så sjuk. Hon sade till pappa att hon skulle lämna oss. Jag grät hela vägen hem i bilen och bröt ihop när jag kom hem. Sov jätteoroligt. Jag blandar redan ihop dagarna men på onsdagen hade jag kontakt med avdelningen och pratade en del om att det skulle bli för jobbigt för  mamma med en dränering av lungorna. Jag blev lovad att få träffa läkaren vid eftermiddagens besök. Jag tackade nej till dagens julfest med jobbet och vid halv elva ringde sköterskan. Mamma var sämre och för säkerhets skull tyckte hon vi skulle komma.

Det var bara att sätta sig i bilen och åka. Ringa pappa, ringa brorsan, ringa maken. Gråta. Och visst var hon sämre. Det första jag noterade när jag klev in i sal 18 var ljuset. Det stod ett ljus och brann ovanför hennes säng. Då sms:ade jag bror att han skulle komma. Då förstod jag att det verkligen bara var timmar kvar.

Hon sov, sov, sov, ryckte till och jämrade sig mellan varven. Efter någon fin timme, när det bara var pappa, bror och jag och vi ömsom grät, ömsom pratade, ömsom klappade om mamma, så kom svägerskan och senare även maken och våra fina ungdomar. Jag har hört att hörseln är det sista som försvinner, så jag är säker på att mamma hörde att vi var där allihop. Ibland när pappa pratade, ryckte hon till och viftade med armarna - precis som för att protestera eller förtydliga något. Då hade vi också haft ett enskilt samtal med läkaren och hon var tydlig med att det var en fråga om tid och de nu slutade ta prover för att inte plåga henne mer. Vi var också tydliga med att det var så vi ville ha det.

Fram till klockan elva, var pappa, jag, brorsan och svägerskan kvar. Läget var rätt oförändrat. Ibland slutade hon att andas fem-tio sekunder men sedan kom nästa andetag. Ibland trodde man att det var slut men hela tiden fortsatte hon kämpa. En nattsköterska tyckte att vi skulle åka hem och försöka få sova en stund och eftersom hon verkade tycka att läget var stabilt så hade hon på något sätt fattat beslutet åt oss. Vi åkte hem och jag sade till brorsan; "Ja, vi hörs väl vid tre då".