Det var en kall fredagsmorgon. Idolfinal, Nobelmiddag, föräldrarnas guldbröllopsdag. Jag flexade ut tidigt och åkte hem för att hämta ena sonen. Han hade bakat en fantastisk tårta, som vi stuvade in i bilen innan vi åkte för att hämta plankan med kallskuret och frukt.
Redan när jag mötte pappa i porten såg jag att det var illa. Mamma var dålig så sköterskan hade ringt dit läkaren, som i sin tur ville lägga in henne. Men - hon hade ju bestämt sig för att fira den 50-åriga bröllopsdagen som en grande finale, hon ville samla alla nära och kära för - kanske - en sista gång. Vi åt och drack och hade en så bra stämning som det bara var möjligt. Vi kollade av med jämna mellanrum att hon var OK men hon såg allt tröttare ut. När vi började bryta upp visste hon inte hur fort hon skulle klä av sig och andas i sin elinhalator. Jag ringde ASIH-akutsköterskan som ordnade med ambulans. Moster och morbror grät när de gick. "Är det sista gången vi ser henne?" undrade moster.
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.
Jag vet att hon kämpade för att få uppleva denna dag. Först hade hon stora planer på limousin in till finrestaurang med släkten, nu blev det en planka från ICA hemmavid. Hon genomförde dock dagen men det sista hon sade när ambulansen hämtade henne var "Det var ju inte meningen att den här dagen skulle sluta så här".
Kanske orkar hon inte mer nu. Kanske är det lättare att ge upp. Eller så blir hon lugnare nu när dagen är över och hon får litet sjukhusvård. Eventuellt ska de tömma hennes lungor på vätska, kanske gör det henne piggare igen.
Jag sov ingenting i natt. Låg i bäddsoffan och tittade på tv och grät. Hade sms-kontakt med dottern som åkte hem från sin julfest, eftersom hon blev uppskakad. Morgonen började med flera diarréattacker - men som tur är mår jag inte illa. Jag är bara yr och skakig. Jag har ringt sjukhuset, haft kontakt med pappa, brorsan och morbror. Mamma är något bättre än i natt, får tre liter syrgas jämfört med nio när hon kom in. Läkaren var hos henne när jag ringde. Åker dit på besök om några timmar. Vilar till dess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar