Sjukhusbesöket gjorde mig inte särskilt glad. Lindrigt uttryckt. Mamma var allt annat än pigg. Pappa hade varit där i en timme när jag och dottern kom. Hon hade bara syrgas genom en slang i näsan men jättesvårt att andas och att prata. Ibland gick det litet bättre men efter någon halvtimme mycket sämre. Då bad hon till och med om att få en mask att andas i, som hon haft hela natten.
Vi sade till personalen att hon behövde mer syrgas, när vi gick. Hon har ont, börjar se sådär döende ut i ansiktet (det är något över kinderna och överkäken som sjunker in... det hände med vännen också) och hon hade vägrat att ta morfin i dag när det var som värst. Hon är ju klar i huvudet och vet att morfin är en del av slutstadiet.
Hon berättade också att hon hade trott att hon fått en hjärnblödning i går. Hon hade svårt att röra höger del av ansiktet, precis som när hon hade en hjärnmetastas i somras. Hon insåg själv att det nog kunde vara en ny metastas. På måndag ska hon i alla fall göra lungröntgen, vi får väl se om de gör en hjärnröntgen också.
Jag inser att vi får tänka om kring julen - om hon ens lever så länge. Hon kommer aldrig att orka åka hit. Vi får fira en liten julafton hos dem och sedan äta hos oss på kvällen i så fall. Jag har slagit in alla julklappar men har hela tiden känt att det kanske inte är någon mening att slå in hennes. Jag väntar litet med det. Nu ska jag slå en signal till pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar