Klockan är 8.18 och jag sitter på balkongen med en viktväktar-bar och ett glas vatten. Jag har varit ute och stavgått i 40 minuter och njuter av den ljumma sommarmorgonen.
Häromveckan tittade vi på en videofilm från 1995-96 någon gång. Någon av ungdomarna sade att vi gjorde så mycket när de var små. Det gjorde vi verkligen. Ingenting var omöjligt. Vi packade in oss i bilen med enorma mängder packning, barnvagnar, leksaker och ungar och åkte på korta utflykter och semestrar runt om i landet. Vi dukade upp till födelsedagsfika oavsett var vi befann oss, vi ordnade grillaftnar för stora sällskap och vi hade alltid ännu mer saker på gång. Jag minns de där åren, och de var rätt många, med sådan glädje. Och sorg. För att de är över.
Just nu sitter ena sonen på tåget till Göteborg. Precis på gränsen till att bli myndig. De andra två jobbar och här sitter jag. Mamman som en gång var deras centrala trygghet. Den största sorgen var kanske när de inte längre ville åka med till stranden. Jag stod där i köket med en korg full av goda mackor och lät tårarna droppa för att ingen ville följa med. Jag låg på stranden och tyckte att livet var helt meningslöst och innehållslöst. Det var den första gången jag faktiskt insåg att jag och maken går in i en ny tid nu. Sakta men säkert har jag vant mig. Vi har "vuxit in i " vår nya vuxenroll, där vi inte behöver ta några större hänsyn till någon annan än oss själva. I år är andra sommarsemestern utan ungdomar. De åker på sina håll och vi åker på vårt. Det är fortfarande en sorg. Men det är en sorg jag kan leva med. Det är klart att de ska leva sina liv, precis som jag gjorde en gång i tiden. Jag minns mammas tårar på Arlanda, när jag knappa 18 år drog till något helt okänt i England första gången på obestämd framtid. Jag kom ju tillbaka! Jag minns mina föräldrars oro när jag skulle resa jorden runt. Men jag kom tillbaka då också och jag var, får man nog säga, i högsta grad närvarande i alla år därefter.
För samtidigt som det är en sorg att man inte längre är den centrala tryggheten i barnens liv är det en stor och innerlig glädje att de har vuxit upp till sådana fantastiska människor! Kanske har då barndomen, med trygghet, aktiviteter, semestrar och socialt umgänge bidragit till att de är just de unga vuxna de är.
Den klarblå himlen utlovar en fantastisk sommardag. Carpe diem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar