Men nu är det gjort. Pappa tycker att det blev litet långtråkigt de dagar då vädret inte stod oss bi men att det på det stora hela gick bra. Han känner sig nu redo för att åka ner igen i fyra veckor i höst.
Hela gänget, med ungdomarnas kompisar också. |
I fredags var jag på banan igen och i går inledde vi med champagnefrukost innan vi så småningom anlände hem, brunbrända och pigga. Det roligaste var att ungdomarna i början höll sig för sig själva men sedan ville äta middag med oss och sökte upp oss igen. Jag är så omåttligt stolt över våra tre ungdomar och älskar dem verkligen oändligt mycket! Jag är också så tacksam och glad över att maken var ute med pappa den kvällen jag var sjuk. Det hade inte känts bra att lämna honom helt solo. Även om han ska klara sig själv för all framtid så brukar vi ju umgås nere på Kanarieöarna. Jag kan bara själv föreställa mig hur det hade känts om det vore jag som blivit ensam...
Jag saknade mamma ofantligt. Jag hade så mycket att prata med henne om under veckan. Ibland fick jag känslan av att "jaja, hon är inte med den här gången men nästa gång är allt som vanligt igen" - men så är det ju faktiskt inte. Vi har nog kommit in i nyorienteringsfasen nu. Det går en och annan dag utan att jag tänker på henne. Det har blivit ett mer praktiskt "problem" - det ska tömmas garderober och smycken ska delas upp. Därmed förstås inte sagt att man inte minns.
På Kanarieöarna denna gång mindes jag alla gånger vi varit där tillsammans.
1989, då vi bodde på Rio Flamingo och mamma, pappa, moster, morbror, mormor och morfar var där samtidigt. De uppvaktade mig på min födelsedag och jag mådde bara illa, eftersom jag väntade första barnet.
1990 då vi överraskade mamma och pappa hos mormor och morfar. Vi hade i hemlighet bokat vår bröllopsresa dit. När de inte var i sin lägenhet, när vi kom, gick vi till mormor och morfar, ställde dottern i barnvagn utanför dörren, ringde på och sprang och gömde oss. Vi hade sedan två fantastiska veckor då vi provade nya restauranger varje kväll och dottern var en liten ängel.
Och alla andra gånger, senast för två år sedan, då yngsta sonens brådmogna kompis var med och pappa bjöd oss alla på avslutningsmiddag på Windsor Gardens, vilket gav kompisen svår vånda. Han hade bjudit oss någon kväll innan men inte mina föräldrar och nu skämdes han till så den milda grad att han var tvungen att springa ut och leta blommor i den spanska natten... Det slutade med att han överlämnade en chokladask, inslagen vid snabbköpskassan.
Vi delar så många minnen därifrån. Mamma fattas oss fortfarande...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar