"Kroppens naturliga uttryck för sorg är gråten, tårarna. När de saknas kan det vara svårt att känna igen sorgen. Den kan ibland i stället visa sig som en stor trötthet. Kroppen känns så tung att man knappt orkar bära upp den. Man kanske inte ens orkar sköta sig själv. Sorg kan i kroppen påminna om rädsla och ångest; man blir rastlös, sväljer gång på gång, suckar och kippar efter andan. Ibland kan sorgen uttrycka sig som håglöshet, depression eller sömnsvårigheter. Besvär från magen och hjärtat är inte heller ovanliga."
Så skriver Sjukvårdsupplysningen. Kunde inte sagt det själv. Jag inser att jag är i bearbetningsfasen.
Jag kommer bli piggare. Jag kommer bli gladare. Jag kommer att bevara minnet av min friska mamma i djupet av mitt hjärta och min själ. Jag kommer också minnas vår sista julshopping den 7 december 2010. Hur svårt hon hade att andas och hur uppjagad hon var men också hur otroligt söt hon var i den färgglada mössan, vantarna och sockorna, där hon satt i rullstolen i kylan.
Hur vi köpte hennes julklapp till pappa, hur vi köpte pappas julklapp till henne (fast hon frågade om det egentligen var någon mening) och hur gärna jag hade velat ta ett kort på henne. Anledningen till att jag inte gjorde det var att jag insåg att hon då skulle förstå att jag visste att det var sista gången vi julshoppade, förmodligen sista gången vi gjorde något på tu man hand.
Jag minns också med värme hur roligt hon tyckte den där sista julshoppingen var. Hur mysigt vi hade det över sista varma mackan på Josefs.
Dagens positiva tanke:
Underbart att köra bil på barmark igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar