Ännu en intensiv dag läggs till handlingarna. Dagen inleddes med möte hos vd:n vid ett av världens största säkerhetsföretag, fortsatte med litet jobb vid datorn på ett fik i väntan på mötet med presschefen för världens största hamburgerkedja på Wagamama (gott men hög ljudnivå i lunchtid), återfärd till redaktionen på Lidingö, möte med en representant för den stora nationella satsningen Matlandet Sverige/Matresan och några mer informella möten på kontoret.
Sedan hemfärd medelst kommunala färdmedel. Det gick oväntat bra. När jag gick från busshållplatsen förbi låghusen hemma, fick jag ett antal flashbacks från våra 20 år i området. Det är precis 20 år sedan vi flyttade in, nu i slutet av januari. Jag gick förbi lekplatsen och såg mig själv med dottern, sedan med dottern och sonen, i samspråk med ett antal andra mammor. En av dem gick in och hämtade kaffe och så stod och satt vi där, med ett eller två små barn som lekte vid gungorna eller i sandlådan.
Det blev litet mer avancerat med tiden. Fina dagar hade vi med mellis till ungarna. En kväll i veckan hade vi tjejer "syjunta" i kvarterslokalen. Då fick papporna ta barnen och någon av oss mammor tog med fika. Några sydde, jag stickade, någon bara pratade.
Jag såg hur vi gick trappan ner till kära dagmamman, som inledningsvis bodde i samfälligheten och som jag träffade just på syjuntan. Hur maken skolade in dottern och sonen samtidigt. Det blev litet bökigare när dagmamman flyttade en bit bort men vi hade verkligen tur med henne och hennes dagmammegrupp. De hade ett strukturerat veckoschema och ungarna älskade dem alla. Dagmamman ordnade julfest för föräldrar och barn varje december. En gång kom jag direkt från sjukhuset efter ett missfall, ett och ett halvt år senare skolade jag in yngsta sonen.
Jag såg hur grannskapet drog ihop kräftskivor i gångarna nedanför backen, hur vi hade ost- och korvfest i kvarterslokalen, alla höst- och vårstädningar, alla föräldramiddagar, goda vänner och allt skvaller. Jag såg hur en av ungarnas kompisar slickade på frusna lyktstolpen så att jag fick springa dit med varmt vatten och tungan så småningom lösgjordes blödande, hur en granne kom med våra söner, som sprungit ut framför bilarna på vägen, hur vidriga grannen kom och skällde ut vår ena son, utifrån sin egen dotters lögner, hur maken gripit grannbarn för snattning...
Jag såg hur vi gick med barnen till sexårsverksamheten första dagen, hur de under stora restriktioner och förmaningar fick börja gå till skolan själva, luciafesterna, föräldramötena, skolavslutningarna...
Vi har haft 20 fantastiska år här! Jag är så glad över de här åren och jag är så nöjd med att barnen fått växa upp här. Det har förmodligen varit mina lyckligaste och mest händelserika år.
Nu ska det bli underbart att flytta vidare och ta nya kliv i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar