Så var det dags för det sista farvälet. Jag har legat sömnlös i flera nätter, jag har våndats i flera dagar. Nu var det definitivt. Vi hämtade smörgåstårtorna halv åtta, maken och jag. Tio över nio hämtade vi dottern och fem minuter senare pappa. Han var så fint klädd och han klarade dagen så bra, kära pappa!
Vi satt i bilen och väntade en stund, såg organisten komma, gick ut när brorsan och svägerskan kom. Sammanfattningsvis blev det en riktigt fin stund i Rosens kapell! Otroligt jobbig, ofantligt ledsam. Det är alltid så svårt att ta in att det ligger en kropp i kistan framför, att den man minns och saknar aldrig kommer tillbaka....
Det är olidligt att höra släktingar gråta, att se sin man, sina barn så ledsna, att bli omkramad av släktingar som vill ge stöd. Men jag är så glad att hela släkten var representerad, att min dagmamma med snälla maken var där och att tiden i kapellet blev så pass ljus. Heder till Page, till organisten och till begravningsbyrån!
Mamma hade uppskattat det, tror jag. Att smörgåstårtorna var sämre än vi önskat känns som en bisats. Önskar bara att jag fått avhandla dagen med mamma. Som jag brukat avhandla allt annat med mamma. Men den här dagen handlade om att mamma inte finns här längre.
Och det är förbannat svårt att acceptera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar