Sakta men säkert börjar tillvaron normaliseras. Vi har dock inget bredband som fungerar ännu, så något handikappade är vi fortfarande.
Det har passerat en vecka. Påskhelgen avslutades i solen i Tornparken med dottern och på O'Learys, där vi skulle se Syrianska-AIK. Mitt i maten blev det läktaroroligheter så matchen avbröts. Ridå. Och veckan har sedan präglats av skuldfrågor och straff. Känns överj-igt att vara AIK:are varje gång något sådant här händer. Plötsligt har alla synpunkter på fotboll i allmänhet och AIK-huliganer/kriminella i synnerhet.
Under veckan har vi också börjat laga mat hemma. I liten skala, för i kväll firade vi fredag på Cino. Men flytten och vår trivsel i nya boendet har gett energi, så i torsdags tog jag mig i kragen och spontanstressade i väg till Viktväktarna, där jag skrev in mig och köpte på mig en ordentlig stegräknare. Som tur var hade jag inte gått upp så mycket som jag fruktat, så det borde inte vara så svårt att sakta men säkert gå ner några kilo och nå trivselvikt igen.
Arbetsveckan avslutades med en heldagskonferens med en psykolog/coach som heter Mikael Hansson och som verkar vara bra. Han kom förvisso inte med mycket nytt men var lagom underhållande och underfundig. Nu ska vi ha tre heldagar till med honom under året, under vår aviserade organisationsförändring.
I dag när jag åkte genom en bländande vacker Lill-janskogen, på väg hem, mindes jag alla gånger jag åkt hem i höstas och vintras och gråtit en skvätt för mamma. Och så blev jag nästan arg på henne, på den jävla cancern. Varför var hon tvungen att dö - nu missar hon ju den här fantastiskt vackra årstiden och allt annat underbart som händer?! Jag saknar henne så.
Jag ska gå in till Stadsmissionen och se om hennes kläder hänger där. Det ger knappast någon tröst men ett minne av henne...
Mitt i allt det här, finns ändå en glädje och energikick i vårt nya boende. Det är underbart att bo som vi gör. Även om det börjar bli normalt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar