Klockan är halv åtta fredag kväll och jag sitter och jobbar. Jag vet, det är kanske litet sjukt men det är så skönt att få ordning på allting, så att jag slipper stressa nästa vecka. Och vem kan egentligen klaga när man får sitta och skriva artiklar med ett glas vin i handen och en skål godis intill?
I dag har jag och två andra ur Arla Guldko-juryn besökt en av tre finalister. En av mina favoriter - men tyvärr var representanten inte så representativ. Han verkade helst av allt vilja göra något annat och kunde inte svara på de mest elementära frågor. Men lunchen var god!
Jag har fått ett litet bakslag i sorgearbetet. När jag skulle berätta om mammas sista dagar för en vän, märkte jag hur rösten började stocka sig och hur jag fick dra efter andan för att orka fortsätta.
Jag blev också litet ledsen i dag när jag hörde att skådespelerskan Lena Nyman gått bort, efter en tids sjukdom. Hon var fem år yngre än mamma och mamma har liksom följt hennes karriär från 1960-talet och framåt. Jag fick en syn av hur Lena Nyman låg på dödsbädden, så där insjunken och orkeslös som mamma var. På det där sättet som jag nu vet att man ser ut när döden är på väg. Ett ljus tänt i rummet. Natt. Det sista rosslande andetaget.
Det är ju bara en och en halv månad sedan. Jag håller fortfarande på att vänja mig vid tanken på att den här frånvaron inte är tillfällig utan definitiv.
Och här hemma är det tomt. Det ekar. Det var så stressigt i veckan att jag knappt hann uppfatta att ännu en älskad unge har lämnat boet. Det känns sorgligt att barnen har blivit flygfärdiga så fort. Vi har haft så många underbara år ihop och nu splittras familjebanden litet. Mellanbarnet has left the building.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar