Tempot börjar ta ut sin rätt. Jag börjar känna mig litet sliten. Och lätt schizofren. Ena timmen är jag chefredaktör för en tidning, nästa timme är jag i högsta grad delaktig i den andra tidningen - som jag ska bli chefredaktör för. Fördelen med att ha enormt mycket att göra och inte äta vare sig lunch eller delta i eftermiddagsfikat är att man inte tänker så mycket på annat än jobb.
I går morse, när jag åkte buss, föll det tung snö. Av någon anledning väckte det minnen från morgonen den 16 december. Det vräkte ner snö den morgonen. Det vräkte ner snö hela den dagen. När jag under gårdagens bussfärd passerade min morbrors bostadsområde, hörde jag mig själv vid sjutiden på morgonen den 16 december ringa honom och med låg och rätt kvävd röst säga: "Det är över nu. Hon dog för fem minuter sedan."
Jag tänkte inte då på vad klockan var, om han låg och sov, om jag ringde och störde. Klockan hade kunnat vara tre på natten eller fem på eftermiddagen. Tiden stod liksom still. När jag samma morgon ringde jobbet blev jag förvånad över att klockan bara var åtta och receptionen inte hade öppnat än. Det fanns inga tidsbegrepp i kaoset och i den första sorgen. Och nu räcker inte tiden till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar