Tiden sätter sina spår. Jag ser det förstås på mig själv; det kroppsliga förfallet, jag ser det på våra ungdomar som på rekordfart har utvecklats från små gulliga ungar till unga självständiga vuxna. Jag såg det väldigt tydligt på mormor i går. Låt vara att hon fyller 97 snart, att hon blivit krum med åren och att hennes hörsel bara blir sämre. Men bara sedan hon bröt armen i höstas och sedan mamma dog har hon blivit ännu mindre, ännu skörare. Hon har helt tydligt gått ner jättemycket i vikt, det är bara kotor kvar.
Jag minns henne från min barndom. Hur hon och jag traskade i skogen i Dalarna och plockade bär. I bilen på väg upp, när hon bjöd på bilgodis, hemma hos henne och morfar i Ängby. Hon var alltid pigg och alert. Hon sårade mig när hon berättade att hon alltid känt allra mest för min moster, av de tre barnen. I min värld var ju mamma bäst, mest värd respekt. Hon fnös åt morfar - han var nog inte alltid lätt att tas med - men jag var hans favoritbarnbarn, så jag tyckte inte om att höra att han hade några dåliga sidor.
Detta till trots, har hon alltid varit värd beundran. Hon har stått för sina åsikter, hon har egentligen aldrig klagat. Nog trodde vi att hon skulle ge upp när moster - favoritbarnet - dog (hur kan man uttala att man har ett favoritbarn förresten!?) men inte då! Hon klarade sorgen rakryggat.
Nu tror min morbror att mammas bortgång kommer att knäcka henne. Och visst har hon gått ner i vikt, visst är hon sorgsen och hon vill inte, kan inte förstå att mamma dog. Hon frågar om och om igen "Vad dog hon av?"
Gång på gång svarar jag "Spridd lungcancer". Jag vet att mamma flera gånger berättade att hon hade lungcancer - men det går helt enkelt inte in. Det enda mormor kommer ihåg att hon har hört är "de har fått bukt med det."
Hennes ensamhet har blivit så mycket större. Innan mamma blev sjuk träffades de två varje vecka. Mamma ringde mormor varje dag, år ut och år in. Mamma hade alltid koll och kunde svara på mormors frågor när mormors eget minne svek.
Hon tycker inte själv att hon har något liv. Det är vinter, kallt, mörkt och halt, så hon kommer inte ut.
Men trots allt; denna lilla starka människa står på benen fortfarande. Hon ger inte upp. Hennes ögon är ändå rätt pigga och alerta. Lägenheten är oklanderligt skött. Hon tar ett glas vin ur sin vindunk då och då.
Tiden tar ut sin rätt men den mentala styrkan har inte åldrats i samma takt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar