Det borde vara resfeber jag kände. Det är olust. Det är oro. I största allmänhet. För ungdomarna i synnerhet. Om något skulle hända när vi är borta så vet jag att de skulle klara sig fint. De är ju självständiga unga vuxna nu. Ändå drabbades jag just av en oro. Det är litet för många osäkra kort på bordet just nu. Yngsta sonen har gett sig i väg på "skattjakt", i och för sig i sällskap med andra sonen - men ändå. Han ska köra vår bil i en vecka. Det klarar han säkert jättebra men det medför också onekligen vissa risker.
Den andra sonen ska bila till Mjölby på söndag. Nybliven kattägare som han är, var han lovad av minst två kompisar att de skulle ta hand om katten när han är borta. Nu har bägge bangat ur och dottern ska ta hand om katten. Det där löser de säkert men jag blir litet frustrerad över att de farhågor som vi vuxna har haft redan besannas.
Dottern har fortfarande inte fått tag i fastighetsförvaltaren för att få tag på de lakan och handdukar som ligger i den tvättmaskin som gått sönder och inte går att öppna. Det gör mig frustrerad. Telefonerna här hemma har börjat krångla igen och jag har fått felanmäla dem ännu en gång. Nu ska de väl åtgärdas när vi är borta. Det i sig är också en frustration. Jag drabbades just av en oförklarlig ledsamhet mitt i all oro.
Det gör mig olustig att vi ska i väg så tidigt i morgon bitti (klockan fyra) och att jag kommer ligga mer eller mindre sömnlös tills sonen kommer hem från festandet. Det som borde vara resfeber är snarare en allmän olust. Just nu, just i denna stund, skulle jag hellre vara hemma. I morgon när vi är framme, kommer det att kännas annorlunda. Jag är bra på att leva i nuet och jag kommer att njuta när jag väl är där.
Så nu blir det en timeout i det ändå helt meningslösa bloggandet. Nu ska jag fånga dagen, trots olust och oro. Kanske kommer resfebern snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar