Det blir en bok

Under ledigheten har jag bestämt mig. Bloggen ska dö i oktober, efter ett år. Det som jag har skrivit under året ska kanske bli en bok, ett minne. Men bara för mina allra närmaste. Jag vill fortfarande inte skrika ut mina känslor för alla människor. Mitt liv är privat och ska så förbli. Hur det än är; bloggar och det som kanske blir en bok, är ju väldigt egofixerat. Det händer så mycket mer runt omkring, både i familj och i världen, som aldrig nämns. Det gör att det saknas perspektiv och därför egentligen blir rätt ointressant för andra.

Jag är inte ens säker på att någon skulle vilja läsa mitt vältrande i gnäll och gny. Att någon vill läsa om min kärlek till barn och stad. Att någon vill läsa om min sorg. Att någon bryr sig om mina skildringar av det intensiva arbetandet. Det är ju egentligen både ytligt och patetiskt. Men kanske kan det ändå bli ett minne. Som någon kan uppskatta en vacker dag. Kanske. Eller inte.

Jag läser en blogg; I kroppen min, som skrivs av en ung journalist med cancer. Han skriver förfärande vackert och öppet om sin sjukdom. Jag går in varje dag och läser om hans kamp. Den betyder något. Både bloggen och kampen.

Kanske startar jag en ny blogg vid något svårt tillfälle i livet. Skulle jag drabbas av något hemskt är det till och med troligt. Skrivande har alltid varit mitt liv, ett sätt att uttrycka känslor och bearbeta saker. Det är det där med hur offentligt det ska vara som är stötestenen. Och hur mycket som ska skrivas om vad. Risken är väl alltid att någon känner sig trampad på tårna för att de inte nämns, att någon tycker man skrivit för mycket om dem, att man inte fördjupat sig i rätt saker, att folk tycker att man tror att man är någon... Det där med ord är inte alltid enkla saker.

Eller som Alf Henrikson så otroligt väl har uttryckt det:

"Ett ord som en människa fäster sig vid,
kan verka i oberäknelig tid.

Det kan framkalla glädje till livets slut.

Det kan uppväcka obehag livet ut.

Ja det kan påverka livet på jorden.

Så slarva inte med orden."

Jag har semester. Det är ohyggligt skönt. Om någon frågar vad jag har gjort på min semester kan jag inte komma på något vettigt att säga; jag har bara varit hemma i Sundbyberg. Eller som jag skrev i min statusrad på Facebook i söndags:  

"håller koll här inne på FB även om jag inte själv statusuppdaterar så ofta. Jag har fullt sjå med att upptäcka och älska Sundbyberg och alla gator, grönområden, affärer - och inte minst krogar!"

vilket 14 personer gillade och ett par kommenterade. Eftersom jag är den jag är noterar jag förstås vilka som inte gillat eller kommenterat och undrar varför. Sådana funderingar är också en av baksidorna med det offentliga cyberlivet.

Nu gör jag ju saker varje dag även om jag har semester; i går städade jag till exempel nogsamt. Jag var och slängde glas, handlade i fyra affärer, läste på balkongen, fixade middag, pratade i telefon och såg på TV. En helt OK dag. Det är väldigt tomt utan sonen hemma. Hade han varit här, skulle det kanske ha blivit någon fika på Cino men jag går inte ner själv ännu. Den dagen kommer nog! 

I dag kommer svägerskan på besök. Jag har förberett en förhoppningsvis god kyckling- och melonsallad med cashew- och pinjenötter. Dottern passar också på att titta in. Det blir kul och en bra uppvärmning inför semifinalen i damernas fotbolls-VM.

Sommarvärmen har slagit av och det är litet kyligare ute, men om en stund ska jag nog hitta på något att göra. Det blir en bok! Just nu "Inifrån" av Thomas Bodström. Den hade mamma velat läsa!