Jag kom över det senaste numret av Tara hos frissan i går. Chefredaktör Ann Fredlund skriver i sin krönika en text om att vara klämd och nästan känna sig som en sandwich. Den kändes litet talande så här kommer den:
"Den senaste tiden har jag och Taras redaktionschef Christina gått om varandra. Jag har snudd på gått sönder av oro för min dotter, som har genomgått en operation. Och för Christina har det i stället handlat om oro över lilla mamma som plötsligt blivit lite glömsk, missat att ta sina mediciner och får tas in på akuten för än det ena än det andra.
Förr eller senare hamnar väldigt många av oss här - i sandwich-klubben. Precis när vi känner att ungarna hjälpligt kommer ihåg sina gympapåsar, slår det till. När vi känner ”hmm, jag har ju mer tid, kanske ska jag köpa ett gympakort?”
Ungarna som tycktes på räls blir stökiga, ”svåra” eller orkar inte med skolan. Och dina föräldrar tacklar av. Ibland sker detta lite stegvis och det ena avlöser det andra, men ofta gör det inte det utan allt tycks komma på en gång! Då är du en riktig sandwichare – klämd, squeezad och så totalt fokuserad på att lösa andras problem att du tappar fokus på dig själv och det där gymkortet du hade börjat fundera på.
Den kloka psykologen Thomas Böhm säger att vi kvinnor skulle bli lyckligare om vi inte tog lika stort ansvar för allt och alla i vår omgivning. Men hur gör man det? Om de nära och kära som behöver en ropar efter ens hjälp, kan man stiga av då? Sluta bry sig? Hålla sig på halvkyligt avstånd?
Vissa kan, men förmodligen inte vi. Nej, då vore vi inte sandwichare som naturen ämnat oss att vara. Vi skulle ha mer tid för oss själva och de där gymkorten, men det vore inte samma liv. För då hade vi inte varit vi. Vi helt underbara, älskande, kärleksfulla kvinnor.
Med sandwich menar vi inte en macka. Vi använder det som en symbol för det kollektiv kvinnor mitt i livet som känner sig klämda när stora familjeproblemen lägger sig på just deras axlar."
Skulle jag vara lyckligare om jag inte tog så mycket ansvar för allt och alla? Det är inte omöjligt alls. För att ta ansvar har jag alltid gjort, åtminstone från det att min bror föddes. Jag brukar inte tycka att det är särskilt jobbigt att ta ansvar, det är en del av livet på något sätt.
Däremot känner jag definitivt igen sandwich-dilemmat. Och visst ger ansvar också dåligt samvete. Möjligtvis är det - än så länge - så skevt att kvinnor tar mer ansvar för familjesituationen än män. Möjligtvis är det kvinnor som drabbas av det dåliga samvetet om man inte hör av sig eller träffar barn/föräldrar tillräckligt ofta och som därför tar ansvar för det och får saker att hända. Möjligtvis, inte nödvändigtvis.
Visst ger ansvar definitivt upphov till funderingar, både praktiska och moraliska. Hur många gånger har jag inte funderat över vilken information jag ska förmedla till föräldrarna till tonåringar omkring mig? Hur svårt var det inte att berätta för goda vännen att hennes dotter hade druckit alkohol i alldeles för unga år? Vilka samvetskval gav inte mitt ansvar som vuxen då? Jag grubblade och vände ut och in på mig själv och hade hjärtat i halsgropen när det väl var dags att ta upp saken. Men jag tog mitt ansvar.
Vissa situationer i livet är inte bara sandwichproblem, utan clubsandwichproblem med många lager och geggigt innehåll. Jag vill inte vara inne i sörjan.
Jo, litet lyckligare utan allt detta ansvar med alla dessa funderingar skulle jag kanske vara - men å andra sidan behöver man ju inte ta ansvar för allt - det är ett val man själv gör. Har man enagemang tar man ansvar men kanske får man även i detta sammanhang bli bättre på att sätta egna gränser. Vissa saker kan inte vara mitt ansvar. Inte bara mitt, i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar