Carpe diem

För 18 år sedan var det ännu en gråmulen sommardag, den 20 juli. Vi var på Kanaanbadet med bästa vännerna. Vi hade avverkat Nälstabadet under molnen någon dag innan. De visste att vi behövde underhållas i väntan på förlossningen.

Hittills hade jag gått två dagar över tiden och om det skulle bli som de två föregående gångerna kunde det bli tiotalet dagar till. ”Om inget har hänt till i morgon, kan ni komma till oss och äta paj i morgon kväll”, sade de tröstande.

Vi åkte hem och någonstans sen eftermiddag kände jag av de första värkarna. På kvällen åkte vi över med dottern och sonen till mamma och pappa. Sedan åkte maken och jag hem och försökte sova litet. Den här gången tänkte vi vänta länge innan vi åkte in. På nattkröken var det dock dags.

Vi "checkade in" på KS, efter ett stopp på McDonald’s, någon gång vid tvåtiden på natten. Då var det rätt nära. Personalen trodde att barnet skulle födas som sina syskon, strax före fyra på morgonen. (Dottern 03.54 och sonen 03.50) men värkarna avtog tyvärr, så de fick sätta in värkstimulerande. Det gjorde de sista timmarna outhärdligt jobbiga. Dessutom var det var första förlossningen utan någon som helst bedövning, de trodde hela tiden att det var för sent för att lägga någon, så jag fick klara mig med lustgas. Ryggmärgsbedövning har jag inte tagit/fått någon av gångerna men bäckenbottenbedövning underlättade de två första förlossningarna.

Men - klockan 05.48 den 21 juli föddes så äntligen yngsta sonen. Precis som när dottern föddes fick jag komma till familje-BB, där maken fick bo om han ville. Han hade ju dock två småttingar hemma, så han fick åka hem och avlösa mamma. När mellanbarnet föddes förlorade jag nästan 1,5 liter blod efter förlossningen (förmodligen eftersom han var så stor), så det ansågs vara en förlossning med komplikationer, vilket gjorde att jag fick ligga på en vanlig BB-avdelning i tre dygn.

Det var för övrigt det värsta under mina tre förlossningar. Han låg där på min mage, 56 cm lång och 4,1 kg tung, när jag plötsligt dimmigt hörde en sköterska säga:

– Lise-Lotte, mår du inte bra?

Hon berättade senare att hon sett sonen tappa färg och då förstod att jag höll på att svimma på grund av att jag börjat blöda så ymnigt. Sonen lades i massa handdukar och gavs till maken medan – jag vet inte hur många/alla tillgängliga - människor hängde på min mage med knutna knytnävar. Det var tre eller fyra fullvuxna människors kroppstyngd på en otroligt öm degklump direkt efter en förlossning. Själv skulle jag andas i lustgasmasken men smärtan var fullständigt olidlig. Den synnerligen handgripliga manövern, tillsammans med en spruta, skulle stoppa blödningen. Dagen efter fick jag blodtransfusion.

Nåväl, yngsta sonen och jag åkte hem redan förmiddagen efter förlossningen. Dagen han föddes var en riktig höstdag med regn och blåst men när maken och syskonen kom och hämtade oss var det uppehåll. Jag minns att vi stannade till vid kiosken på Sörgårdsvägen för att köpa glass till ungarna innan vi åkte direkt till mamma och visade upp bebisen. Jag har ju alltid blivit extremt pigg direkt efter förlossningarna - vilken endorfinkick – så vi hade besökare i flera dagar efteråt. Syskonen var så stolta över lillebror. Och vi var så stolta över våra tre barn! Då som nu!

I går fick äntligen yngsta sonen göra sin halkkörning. Han kom till Tornparken med fika efteråt, där jag låg och solade. Det hade inte varit helt odramatiskt; han var nämligen inte registrerad för körningen denna dag heller - men de gjorde ett undantag så han fick göra körningen och fick sitt intyg därifrån. 

Jag och dottern åkte till min mormor på kvällen, eftersom hon skulle klippas. Hon gav ett förvirrat intryck, visste inte om det var morgon eller kväll, vilken veckodag det var och blev dessutom andfådd mellan varven. Det är inte särskilt underligt; hon är 97 år och väldigt ensam men ändå sorgligt. Hon har vid de två senaste besöken gett uttryck för att hon inte vill leva längre, hon har ju ändå ingen livskvalitet tycker hon. Så den dagen hon går, vet vi i alla fall att hon är nöjd. Hon är färdig. 

Senare på kvällen mötte vi sonen som kom hem från Norrland, försenat. En del av sträckan drabbades av en nerdragen el-ledning så han hade fått ta ersättningsbuss en bit. Vi tyckte litet synd om såväl honom som kattungen, så han fick skjuts hem.

Det är onsdag. Solen skiner. Jag ska städa, tvätta och handla. Jag ska ändå leva i och njuta av nuet. Makens syster ringde i går och berättade att hennes sambos ena son råkat ut för en MC-olycka och var svårt skadad. Det var ännu en påminnelse om att livet är så skört, så skört. Carpe diem!