Jag bläddrar igenom foton på min iPad. Foton på bästa vännen på vår kräftskiva och från en campingplats någonstans i Sverige. Fotona från olika semestrar med mamma och pappa. Silluncher. Strandluncher. Jag känner mig ensam. Inte nog med att jag inte kan ringa vännen sedan snart två år, jag kan inte ringa mamma sedan snart ett år. De brydde sig alltid. Fanns alltid.
Det känns orättvist. Det känns tomt. Det känns som om det räcker nu. Måtte det inte bli några fler på länge, länge än.
Jag har fått kallelse till spirometri nu. Jag tror inte det kommer visa något alls men det behövs inte mycket för att jag ska släppa fram en eller annan svart tanke. Jag är en "gammal kärring" nu, snart 50. Åldern sitter dock i huvudet och jag känner mig inte särskilt gammal. Däremot börjar en och annan krämpa komma, även om jag försöker förneka dem, även om jag inte pratar om dem. Ibland far funderingen genom huvudet; tänk om jag drabbas av någon sjukdom som inte upptäcks, som går för långt. Tänk om jag måste lämna det här livet, min man, mina barn, mitt hem! Det får helt enkelt inte hända! Det finns inte i min världsbild att jag inte ska få följa ungdomarnas resa till vuxenlivet, att jag inte ska få uppleva barnbarn och pension.
Och inget kan jag göra för att påverka det. Inget kan jag göra för att försäkra mig om att jag och de mina ska få vara friska. Det är något helt utanför min kontroll och det gör mig frustrerad, samtidigt som jag sitter och bläddrar bland mina digitala foton och gräver i min minnesbank.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar