Det började i moll för precis ett år sedan. Det slutar i moll i dag. Nu vet jag vad det innebär att ha en blogg. Nu har jag bloggat i precis ett år. Ett surt och sorgligt år. Ett år med glädjeämnen och lyckorus men med en hel del tungt sinne. Kanske blir det bättre. Förhoppningsvis blir det bättre. Eller så är det just detta som är livet.
Solen skiner över takåsarna i Sundbyberg. Det är en djupblå hösthimmel utanför. Två plusgrader. Det är tidig söndagsmorgon efter en jättetrevlig kväll hos goda vänner.
För ett år sedan var jag inne i en av de hittills tyngsta perioderna i mitt liv. Nu är jag inne i det som kanske är 50-års krisen. Glada dagar, deppiga dagar. Ensamma dagar. Trötta dagar. Desillusionerade dagar. Dagar fulla av besvikelse. Dagar fulla av motgångar. Dagar då jag blir missförstådd. Dagar då jag ger upp och sluter mig inom mig själv. Dagar då jag vill annat. Dagar då jag saknar. Dagar då jag önskar att jag kunde få något tillbaka. Dagar då jag hatar mig själv för att jag är så otillräcklig. Dagar då jag skäms över mitt inre gnäll, min inre ömkan och min vilja att bli älskad och uppskattad.
Men alla dessa dagar älskar jag ändå familjen, boendet, jobbet och vännerna. Jag njuter av ljusglimtarna, av skratten, av orten där vi bor, av alla trevliga after works, av goda böcker, av mysiga middagar med vänner, av vetskapen om att en liten kusin är på väg, av alla förestående resor, av livet i detta nu.
Ja, det är nog detta som kallas livet.
Visserligen litet i moll men med gnistan kvar där under.
Sätter jag punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar